Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 10

Sabinas P.O.V.

Nej, nej, nej. Inte en chans. Jag gör det inte.

"Jag trivs inte i urringat...," försöker jag tafatt.

"Men du kommer bli supersnygg!"

"Finns det verkligen inga andra alternativ?"

"Jo, om de verkligen måste," suckar stylisten till svar.

Jag biter mig i läppen. Lyckas precis hålla mig hel och samman tills jag lämnar deras rum. Därefter ger mitt leende vika och ett regn av känslor rinner nedför mina kinder. Frustration. Saknad på förståelse. Känslan av ensamhet. Jag avskyr ensamhet.

Inte ensam som i att stå ensam. Nej, ensam som i känslan att ingen någonsin kommer förstå dig till 100%, eftersom ingen har levt samma liv som du. Det enda jag kan vara säker på är att jag åtminstone inte är ensam om den känslan. Om det nu är till någon tröst.

Plötsligt kommer jag på att jag står helt öppet i korridoren, med vanmaktens tårar rinnandes nedför mina kinder. Shit. Ingen får se mig såhär. Jag hittar alla möjliga omvägar tillbaka till hotellrummet för att undvika de andra.

Och jag tror verkligen att jag ska lyckas. Precis när jag ska slinka in på mitt lilla 'isolerings-rum' (som kommer vara mitt hem tills imorgon efter den fjärde delfinalen), just då öppnas hissdörrarna mitt emot.

Vaaarföööör???

Jag kollar inte efter för att se vem det är. Det enda jag vet är att jag, Nicole, Oskar, Feliks, Adrian och Jesper har våra rum på den här våningen. Och nu ser en av dessa personer (förutom jag såklart) mig i ett tillstånd jag aldrig skulle visa mig i för någon.

Jag gråter inte inför andra. Inte över sådant som endast rör mig. Jag vägrar visa mig sårbar.

En välkänd killröst ropar på mig, men jag svarar inte. Min röst kommer avslöja den frustration mitt hjärta just nu besitter. Istället drar jag igen dörren bakom mig och stänger ute stegen som skyndar mot mitt håll.

Det dröjer endast några sekunder innan knackningarna på dörren ekar genom rummet. Skit. Skit. Skit! När ska folk fatta att man bara vill vara ifred ibland!?

"Sabina?"

Jag tänker inte svarar. Min underläpp darrar och i ett försök att håll inne snyftningarna tar jag bara små korta andetag.

"Sabina? Är du okej?"

Feliks tänker inte ge sig.

Gå. Kan han inte bara gå?

Mina fingrar rör sig snabbt över mobilens tangentbord.

Felix P.O.V.

Mottaget från Sabina 15.36
"Jag är okej, vill bara vara ifred en stund. Knacka inte mer. Kommer ut så fort jag kan. Jag kan inte prata nu.
Hoppas du respekterar detta."

Jaha, vad har jag för val? Varför vill hon inte prata med mig? Innerst inne vill jag tvinga henna att öppna. För i det ansiktet jag såg, där fanns en bedrövelse som får min mage att vrida sig av smärta bara jag tänker på det.

Att hon inte vill berätta vad som har hänt respekterar jag, men om hon sitter där inne och mår dåligt över något, då är det inte okej.

Men jag vet att det inte hjälper att bara påstridig. Vill man inte prata blir det inte bättre av att folk tjatar.

Nu har du chansen. Visa att hon kan lita på dig.

Jo, så får det bli. Bekymrat lämnar jag hennes dörr bakom mig och går till mitt och Oskars rum. Jag förstår inte, men inser. Jag vet inte vad, eller varför. Men det är något hon gömmer.

-------------------------------------------

Sabinas P.O.V.

Ikväll är det den fjärde delfinalen. Jag, Oskar, Nicole och Feliks kör yoga ute i korridoren, eftersom jag fortfarande inte för lov att befinna mig inne på deras rum.

Jag har ännu inte berättat för Feliks vad som hände igår, men han har inte heller frågat. Något jag är ytterst tacksam över.

Han får inte veta. Kanske någon dag. Men hur kan jag vara säker på att jag kan lita på honom?

Det vet du inte. Inte än.

"Taggade för ikväll?"

Jag nickar ivrigt mot Oskar, och Nicole och Feliks stämmer in.

"Känns bara så jobbigt att ännu en kommer åka ut. Att man aldrig sitter säkert liksom," säger Nicole och jag förstår henne.

Pressen att på varje framträdande behöva prestera tär verkligen på en.

What doesn't kill you makes you stronger...🎶

Jaja.

"Sluta säg inte så."

Feliks kommer upp från liggandes på mage till lutandes på händerna med ryggen svankad bakåt.

"Jag har hängt löst två gånger," fortsätter han. "Jag om någon verkar ju nästan aldrig sitta säkert."

"Då får du se till att ta revansch i dag," säger jag uppmuntrande. "Visa dem vad du kan!"

Feliks skrattar hjärtligt. "Tack, jag ska göra mitt bästa," säger han och blinkar mot mig.

En värme sprider sig runt mitt hjärta, vilket pumpar upp det heta blodet till mina kinder, som genast tar sig an en rödare ton.

Diskret där Sabina. Nu kommer han verkligen inte misstänka någonting.

Jag vet. Jag vet, men det är väl inte mitt fel? Människan styr ju bevisligen inte sin kroppstemperatur. För isåfall hade inga värmeelement uppfunnits. Och inga kläder heller för den delen.

Trots det gör jag allt som står i min makt för att dölja mina blossande kinder. Kvickt ställer jag mig i position med huvudet neråt.

Cover complete.

Mina tankar vandrar vidare till kvällens delfinal. Hoppas det kommer gå bra. Och att att min röst håller.
Men framför allt.

Låt inget gå fel.

*

Godmorgon!

Bara jag som redan taggar inför idol ikväll? Kommer sitta bänkad framför tv:n, proppa i mig popcorn och rösta på mina kvarvarande favoriter!

Men först skola, (whoop, whoop...) Dock är det ju faktiskt fredag, så det jämnar ut sig😋

Ha en superfin dag, och glöm inte att du är awesome!

Dagens Ordspråk:

"If people are trying to bring you down,
it only means that you are above them."

-Okänd-

Kram<3