Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 22

Feliks P.O.V.

"Hon vaknar!"

Hennes föräldrar spärrar chockat upp ögonen, och innan jag hunnit blinka har de redan trängt sig förbi mig i dörröppningen och skyndat fram till Sabinas säng.

Spänt ställer jag mig på andra sidan och snart kommer även en läkare in i rummet. Jag kan se hur Sabinas ögon rör sig under ögonlocken. Hon mumlar och gnyr om vartannat. Jag fnissar till vid tanken på att hon låter som en liten dinosaurieunge. En väldigt söt och vacker sådan. Trots alla slangar som slingrar sig som ormar kring hennes kropp.

Plötsligt slår hon upp sina grå ögon och ser sig förvirrat omkring.

"Hej hjärtat," viskar hennes mamma med tårfyllda ögon.

Sabina låter blicken vandra runt från den ena personen till den andra. När hon ser mig stannar hon upp. Jag ler försiktigt och ser hur hennes ögon glittrar till. "Godmorgon Törnrosa," säger jag lättat, och möts genast av det vackraste leendet jag vet.

Sabinas P.O.V.

Jag sitter upp med Feliks vid ena sidan, och mamma och pappa på den andra. Läkaren berättar att transplantationen är genomförd och den verkar se ut att ha lyckats.

"Nu behöver du bara vila och ta dina mediciner så kommer du att bli frisk på nolltid."

Jag ler och nickar. Vänder mig mot Feliks som ser på mig med sin varma blick. Sen vänder jag mig till mina föräldrar.

"Hade jag och Feliks kunnat få vara ensamma en stund?"

De ger varandra en kort blick innan de nickar medkännande och försvinner ut genom dörren.

Tystnaden lägger sig i rummet, men inte för länge.

"Tack för att du kom," säger jag blygt och sneglar upp mot Feliks.

"Men det är väl klart," svarar han med ett leende. "Jag är bara så glad att det gick bra. Det såg lite svajigt ut där ett tag."

Jag fnissar till.

"Förlåt om jag skrämde er," säger jag delvis på skämt, delvis allvarligt.

"Ursäkten godtagen," skrattar han och tar försiktigt min hand i sin. Så varm han är. Och så underbart fin.

Feliks P.O.V.

"Vi borde skriva till Nicole och Oskar. De var väldigt oroliga för dig."

Jag stryker med tummen över hennes handrygg. Hon nickar och ser upp på mig.

"De vet förresten."

"Vet vadå?" frågar jag halvt oförstående.

"Att jag är hjärtbarn."

"Så du vågade berätta?"

"Ja, imorse, och de sa som du. Det störde dem inte ett dugg," säger hon lyckligt.

Jag ler varmt mot henne.

"Där ser du. Vi tycker om dig precis som du är."

Hon fnittrar.

"Och jag er," säger hon med glittrande ögon.

Men snart försvinner hennes leende, och rösten blir sorgsen.

"Idol är dock över."

"Jo, det stämmer nog," svarar jag, vet inte riktigt vad annat jag kan säga.

Hon suckar tungt och jag tycker faktist synd om henne.

"Men du," säger jag i ett försök att muntra upp henne. "Huvudsaken är ju att du mår bra, eller hur?"

Jag ger henne en nätt puss på håret och genast dras hennes mungipor uppåt.

"Du betyder väldigt mycket för mig, vet du det?"

Hennes ord värmer, och jag nickar generat till svar. "Ja, och vet du hur mycket du betyder för mig?"

Hon skakar nyfiket på huvudet.

"Mer än jag betyder för dig," fortsätter jag och hon börjar skratta.

"Det tror jag inte!"

"Joho då," svarar jag glatt. "Och du kan inte motbevisa det!"

"Vi får väl se," skrattar hon och jag känner hur det pirrar till i mig när jag ser hennes glada leende och glittrande ögon. Hon är vacker. Och så otroligt fin.

"Vi borde hitta på något, du och jag, när du känner dig lite bättre," säger jag och hon nickar ivrigt.

"Visst!" instämmer hon glatt. "Något förslag?"

"Vi hade kunnat åka ut på sjön och fiska?"

"Men jag kan inte fiska!" utbrister hon och skrattar.

"Det är inte så svårt, jag kan lära dig," säger jag exalterat. "Om du vill alltså?"

"Det vill jag gärna," svarar hon, med ett leende över hela ansiktet. Hennes armar sträcks ut mot mig och jag omfamnar henne genast. Kan känna hur våra hjärtan dunkar i takt med varandra, och önskar att alltid få stanna i den här känslan.

Känslan som bara är vår.

"No one but you got me feeling this way.

There's so much we can't explain.

Maybe we're helping each other escape.

I'm with you."

*

Det här var sista delen av "Perfect strangers". Men ikväll kommer även en epilog, så än är det inte helt över!😉

Vill ändå säga ett stort TACK
till alla er som har läst! Tack så sjukt mycket! Ni är bara så bäst💗

Dagens Ordspråk:

"Everyone wants Happiness,
no one wants Pain,
but you can't make a Rainbow,
without a little Rain."

-Okänd-

Ha det bäst, så ses vi kanske i en framtida bok!✍📖

Kram<3