Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 17

Sabinas P.O.V.

Mitt i natten vaknar jag av att hela rummet snurrar. Mina ögon kan inte fokusera och kort därefter slänger jag mig över hinken som står vid sängen. Jag mår pyton och får inget stopp på det innehåll som skjuts upp genom magen och ut ur min mun.

Feliks är inte kvar. Han måste ha gått när jag somnat, om inte annat knackade säkert någon från idolledningen på och sa åt honom att gå. De har nämligen gett mig besöksförbud under natten, hur ska jag annars kunna sova lugnt och hinna bli frisk?

När illamåendet tillslut lägger sig så känner jag mig otroligt svag. Hela min kropp känns svullen, både benen och armarna kliar och minsta lilla rörelse av nedre delen av ryggen får mig att kvida av smärta.

Nu är jag nästan säker på min sak. Med darrande fingrar greppar jag min mobil och letar upp numret till min läkare. Efter ett kort samtal hörs redan sirenerna från en ambulans på avstånd, och med en rasande fart närmar den sig hotellet.

--------------------------------------------

Efter att ha varit både medvetslös och nedsövd, har jag åtminstone blivit av med illamåendet och yrseln. Men jag har ändå svårt att ta in informationen som ges mig. Det är som om min hjärna fortfarande vill förneka det numera uppenbara.

"Njursvikt?"

"Ja tyvärr, och en akut sådan."

Läkaren ser allvarligt på mig. Jag nickar tyst. Inte bra. Verkligen inte bra. Jag vet precis vad akut njursvikt innebär. Det innebär ännu en transplantation. Ännu fler mediciner. Ännu fler läkarbesök. Och att än en gång behöva lägga sig på operationsbordet med livet som insatts.

Vad händer om jag inte får någon ny njure i tid? Och hur lång tid har jag ens innan det är försent?

Jag biter mig i läppen. Varför ska det här hända just mig? Läkaren berättar att de har satt mig på dialys i väntan på beslut gällande en möjlig njurtransplantation. Jag känner mig fruktansvärt illa till mods. Ingen av mina föräldrar blev godkända som donatorer, så tänk att ännu en gång, ska en frisk person behöva, behöva... bara för att jag ska få leva.

Det var precis som innan jag fick mitt nya hjärta. Jag skulle fylla tio och gick ständigt och väntade på det samtal som skulle förändra mitt liv. Samtalet som skulle bekräfta att ett hjärta fanns tillgängligt för donation. Samtidigt som jag förstod vad det skulle innebära.

Att gå och vänta på en annan människas bortgång, det är fruktansvärt. Det går inte ens att med ord beskriva de tankar som rusade genom mitt huvud då. De var alldeles för många och för tunga att bära. Därför sköt jag undan dem. Tänkte bara på det liv jag skulle kunna få i framtiden, tack vare dagens sjukvård.

Men nu får tanken mig att må illa. Jag andas djupt in genom näsan och ut genom munnen. Allt för att slippa tänka på vad den närmaste framtiden har att komma med.

På tal om närmaste framtiden. Idol är förbi. Det är jag helt säker på. Jag sa hejdå till dem som var vakna redan när jag åkte in till Karolinska. Och alla som inte var där har både ringt och skrivit till mig och jag har fått göra allt i min makt för att inte börja gråta av alla fina ord de gett.

Jag vill tillbaks till dem, bort från alla sladdar och pipande maskiner. Självklart kommer jag på fredag att kunna se Idol från tv:n på sjukhuset, men jag hade ju önskat att åtminstone få sitta i publiken och se dem andra uppträda. Men inte ens det kommer att vara möjligt nu...

Feliks P.O.V.

På väg mot Oskars rum, där de brukar hänga, så möter jag Nicole. Hon går ensam, med hängande skuldror och fundersam min. Varför ser hon så deppig ut?

"Hej!" säger jag och ger henne en kram. "Hur är det?"

"Sådär", svarar hon och rycker på axlarna.

"Varför då?" frågar jag undrande. "Och var har du gjort av Sabina?"

Hon ser förvånat på mig.

"Har du inte hört vad som har hänt?"

*

Hej!

Nu är det inte mycket kvar av den här boken. Med mina beräkningar borde sista delen komma på söndag😢

Men låt oss gå vidare till det mer positiva. Just nu har jag inga fler nya prov inplanerade innan lovet! Så snart kan jag äntligen ägna ännu mer tid till att skriva, och läsa, igen👏 (som om det inte redan är vad man gör på prov... men a, ni fattar😉)

Imorgon kommer en ny del ut, och tills dess får ni ha det så bra så ses vi då!

Kram<3