Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 12

Sabinas P.O.V.

Gröna Lund. En plats jag endast besökt en gång tidigare i mitt liv. Don't judge please, men bor man i en liten by högt upp i Värmland mitt ute i ingenstans, då är inte tivoli en förstaprioritering i vardagen. Och resor går ofta utomlands när vi har sparat in tillräckligt. Så 'längre utflykter' finns det varken tid eller pengar till.

I hjärtat tynger fortfarande stenen, som hela tiden påminner mig om att Feliks inte längre kommer att vara med i idol. Men han kommer, liksom de som tidigare åkt ut, alltid att vara en del av idolgänget.

Dessutom, eftersom han bor i Stockholm så kunde han utan problem följa med till Gröna Lund. Ni anar inte hur glad jag blev när jag fick veta detta!

Tänk, jag skulle få ytterligare en dag med honom.

Så med adrenalinet pumpande i mina ådror följer jag efter de andra in på tivoliområdet. Jag minns att det fanns en berg-och-dalbana som hette Vilda Musen när vi var här sist. Jag och Ida åkte den så många gånger att sockervaddet tillslut hotade att stötas upp genom kroppen på grund av alla svängar och backar. Så nog var den karusellen rolig alltid. Undrar om den fortfarande finns kvar?

"Kvasten först!" hojtar Feliks som förmodligen är en van besökare eftersom han inte bor alltför långt härifrån.

Nicole och Oskar hänger genast på och jag rusar efter. Förväntningarna sjuder i kroppen och jag kan knappt vänta på att få åka allt.

Vi åker Kvasten, Jeltline, Insane, Eclipse och såklart även Vilda Musen innan hela gänget samlas för att äta gemensam lunch.

Allt är frid och fröjd och jag känner mig lyckligare än på länge. Efter maten drar jag, Nicole, Oskar och Feliks vidare för att åka Fritt Fall.

"Vi måste ju köra 'tilt'," säger Nicole ivrigt.

Jag stelnar till. Tilt? Hänga typ fritt i luften? Never. Jag sitter gärna säkert.

"Eh... Jag vet inte...," börjar jag.

"Jo kom igen," ber Oskar.

"Jag kan sitta hålla din hand om du känner dig lite skakis," retas Feliks.

Genast slås min fighterinstinkt igång. Jag tänker minsann inte vara den svaga länken i gänget. Om de klarar tilt då gör jag också det!

"Så säger du bara för att Du känner dig skrajsen," ger jag tillbaka och ler ett skämtsamt leende.

Feliks flinar. "Vi får väl se," säger han och blinkar.

Därefter ställer vi oss i kön, som går snabbare än vad jag hade hoppats på. För plötsligt sitter vi alla fyra på väg upp mot skyarna. Jag stirrar förskräckt ner mot marken och människorna under oss som bara blir mindre och mindre.

"Shit du är ju alldeles vit i ansiktet!" säger Feliks till mig. "Höjdskräck?"

"Nej," svarar jag kort och sammanbitet.

Jag har aldrig haft problem med höjder, under kontrollerade former så att säga. Det här känns dock som raka motsatsen till kontrollerat och säkert. Alla dessa hemska olyckor man hört om runtom i världen som skett i samband med karuseller far igenom mitt huvud. Paniken växer, och det är nästan så att jag blir förvånad över att mitt hjärtas ilskna bankande inte verkar nå de andras vetskap.

Högst upp stannar vi. Alldeles för högt upp enligt mig. Långsamt fälls vi utåt och jag känner mig nästintill fritt hängandes i luften.

Well, det finns ju en anledning till att attraktionen heter just Fritt Fall...

Ett pys hörs och jag flämtar till. En hand letar sig genast in i min högra. Jag ser skrämt på Feliks. Han ler.

"Lugn," säger han. "Det kommer gå bra."

I nästa sekund släpps spärren som håller oss uppe och ett hiskeligt fall neråt påbörjas.

Farväl, grymma värld.

Men såklart så har Feliks rätt. Lagom innan vi skulle slagit i marken saktar karusellen av och vi går in för landning.

"Aldrig mer," säger jag när vi kommit av stolarna och gått ner från platån. "Aldrig mer."

"Ta't lugnt, jag sa ju att vi skulle överleva," skrattar Feliks.

Jag blänger surt upp mot höjden där vi hängde och dinglade utan någon som helst livsgaranti.

"Tur för dig att du hade rätt då," muttrar jag, men kan inte låta bli att le mot honom.

Vi traskar glatt vidare mot nästa karusell. I ögonvrån ser jag hur vi passerar Kärlekstunneln. Tänk vad mysigt det skulle vara att få åka den med Feliks. Men inte en chans att jag vågar...

"Å vi åker den!" kvittrar Nicole och pekar på kön som ringlar sig in i kärlekens och sagornas värld.

"En båt som drivs framåt långsammare än en snigel?" flinar Oskar.

"Exakt," säger Nicole säkert och drar med oss andra till kön.

Jag känner på mig att hon har någonting i kikarn. Något som inte endast består av en lugn karuselletur.

"Hur åker vi?" frågar Feliks.

"Åk ni," säger Nicole och pekar på mig och Feliks. "Ni står först så det blir perfekt."

Jag ger henne en panikartad blick. Det var hennes plan hela tiden! Hon ser min förskräckta min, ler glatt och nickar uppmuntrande. En del av mig vill springa därifrån. Bort från kön. Bort från Grönan. Och bort från Feliks som just nu har förvandlat min mage till en egen virvlande karusell. Men innerst inne rusar euforin. Jag ska åka Kärlekstunneln, med Feliks!

Nicole, du är ett geni!

Försiktigt sätter jag mig i hans knä.

"Sitter du bra?" frågar han lugnt.

Jag nickar. Vänder mig en sista gång mot Nicole som, när killarna inte ser, ger mig en diskret tummen upp.

Därefter åker jag och Feliks in i tunneln, till blommornas och sagofigurernas värld...

*

Hej på er! Hoppas ni mår bra och har haft en fin dag🌤
Här blåser det galet mycket så jag har mest suttit inne☕️

Känns fortfarande så tråkigt att Feliks inte längre kommer att vara med i kommande fredagsfinaler😞 men som han skrivit på Twitter och Snap så kommer han inte att ge upp musiken, och det gillar vi!😀

Här kommer Dagens Ordspråk:

"Enda gången jag backar är när jag tar sats."

-Mikaela Laurén-

Ta hand om er så ses vi i nästa del!

Kram<3