Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 11

Sabinas P.O.V.

Låt inget gå fel.

Allt gick fel. ALLT. Jag är tom. Tom på känslor. För det här trodde jag aldrig att jag skulle behöva känna. Min kropp, min själ, var inte förberedd inför denna situation. Jag hade inga förberedelser inom mig. Jag hade alltför länge förnekat denna möjlighet.

Men nu står jag här. Tömd på kraft. Utan ord. Döv för omvärlden och blind för det som spelas upp framför mina ögon. För detta skulle inte ske.

Det skulle inte ske.

Felix P.O.V.

Mina andetag ökar. Mitt hjärta pulserar allt snabbare och det upproriska blodet rusar runt i mina ådror.

Samtidigt faller allt. Det svartnar. Det sjunker in, men det sätter sig inte. Jag vägrar inse. Jag vägrar tro att sanningen är den som utspelar sig runtomkring mig. Adrian kramar om mig. Jag känner det inte. Mina ögon dras genast till klungan som är påväg mot oss. Klungan bestående av de övriga deltagarna. Klungan som innehar henne ute på kanten. Hon ser på mig med sina gråa, förtvivlade ögon.

Gråt inte Feliks. Vad du än gör. Håll masken in i det sista. Var stark. Håll ut.

Men Sabinas blick, ansiktsuttryck och smärta som speglas i hennes ansikte får min hals att tjockna. Liksom tryckas samman och formas till ett litet, litet sugrör som blir min enda syrekälla. Allt utrymme går åt till att andas in. Medan den luft som vill ut samlas och trycks mot mina tårkanaler.

Jag sväljer och sväljer och sväljer, men svullnaden i min strupe blir bara värre och värre. En efter en kramar jag om alla i gänget. Även Sabina ger mig en diskret kram.

Bara intervjuerna kvar.

Sabinas P.O.V.

Så fort vi alla har fått gå av scenen och kommit tillbaka till hotellet, flödar tårarna till höger och vänster. Men Feliks gråter inte. Han ser otroligt härdad och sammanbiten ut.

Jag kan inte heller gråta. Inte än. Långsamt drar sig alla tillbaka till sina rum. För att inte öppet stå och vänta åker jag med Nicole och Oskar upp till vår våning. Feliks tvingas stå kvar foajén och prata med en del med journalister och fotografer som hänsynslöst tar bilder var och varannan sekund.

Väl uppe i korridoren stannar jag till. Jag måste få säga farväl till Feliks på egen hand.

"Jag väntar här," säger jag med kvävd röst.

Oskar och Nicole nickar till svar innan de går in på respektive rum. Mina tänder gnager frenetiskt i kinden. Jag blir tvungen att sluta när den obehagliga smaken av blod uppenbarar sig i munnen.

Plötsligt öppnas hissdörrarna. Ut kommer en figur med rödkantade ögon och hängande axlar. En kort stund bara står vi där och ser på varandra. Som om vi funderar på vad vi ska göra, samtidigt som vi båda vet vad vi vill.

Tillslut kan jag inte hålla tillbaka känslorna. Verkligheten träffar som en säck fylld av bly i mitt huvud och jag rusar in i hans öppna armar.

Jag bryr mig inte ett skit ifall någon ser oss. Jag måste få gråta ut i hans famn. Hårt håller jag om honom. Det är som att någon vill ta honom ifrån mig, och jag kan inte släppa taget.

Hans armar lindar sig runt mig och han trycker mig närmre. Det känns så rätt. Så himla rätt vid helt fel tidpunkt. Det skulle inte sluta såhär. Jag ville inte det. Tanken var gömd, undantryckt, bortglömd och aldrig saknad. Men å vad Feliks kommer saknas.

Jag kan omöjligt stoppa det hulkande ljud som tillsammans med hackiga andetag lämnar mina läppar. Allt skakar. Och det är inte bara jag.

Feliks tårar blöter ner min axel och jag kommer på att mitt smink förmodligen har smetat ut sig över hans vita jacka där mitt ansikte ligger lutat. Men spela roll. Ingenting spelar någon roll. Det enda som konstant ekar i mitt huvud är de frustrerande orden som har funnits med mig här sedan dag ett.

Det kommer aldrig att kunna bli ni.

Nej. Hur blir det nu? Han åker hem till Tyresö, och sen jag till lilla Letafors i norra Värmland. Vad är garantin för att vi ska hålla kontakten? Här hade vi en gemensam punkt. Men plötsligt finns den inte kvar.

"Jag kommer sakna dig."

Feliks röst skär i hjärtat. Jag kan inte ens svara. Min röst bär inte för det. Istället snyftar jag ännu högre och kramar honom ännu hårdare.

Gå inte. Lämna mig inte. Stanna. Snälla, stanna.

Vi ser upp på varandra. Det är första gången jag inser, att verklig sorg inte kan beskrivas med ord. Endast kännas med hjärtat. Och det gör ont. Tro mig.

Det gör. Så. Ont.

*

Omg, vad ska hända nu då??😱 Hur ska det gå för Feliks och Sabina? Innebär det här slutet för deras relation?

Well, fortsättning följer...😏👌

Men nu till det sorgliga. Feliks åkte ut ur Idol😭 Jättetråkigt eftersom han gjorde riktigt bra ifrån sig idag, så jag hade hoppats på att han skulle få stanna en vecka till😢 Men vilken resa han har gjort! Från att aldrig ha stått på scen till att felfritt ha tagit sig ända till fredagsfinalerna.
Det är beundransvärt💗

Sov så gott så ses vi i morgondagens kapitel!

Kram<3