Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 6

Feliks P.O.V.

Jag visste det. Jag visste det! Det skulle inte gå. Inte så länge hon satt där. Med sina glittrande stjärngrå ögon och iakttog varenda rörelse jag gjorde på scen.

Hon nailade sitt framträdande. Jag sumpa det. Jag fattar inte? Jag har aldrig känt mig så spänd inför att gå upp och sjunga som jag gjorde då. Det enda jag tänkte på var hennes ord från från imorse. "Slappna av." Jamen det är inte så himla lätt när prestationsångesten kryper genom kroppen.

Jag var inte nervös på grund av publiken. Jag var inte nervös för att mina vänner och min familj skulle sitta bänkade på läktaren. Jag var inte nervös inför juryns uttalanden, och inte heller inför tv-tittarna. Hela världen hade kunnat få sitta och stirra på mig, och det hade inte berört mig ett dugg.

Den enda som fick mig ur balans, var du. Du som var så duktig, och så jag. Jag som bara var. Du är tjejen med alla egenskaper en kille kan leta efter. Rolig, snäll, positiv och omtänksam. Du såg mig när jag satt och mådde skit inför mitt uppträdande som skulle ske efter pausen. Du brydde dig.

Jag hade gärna tagit emot dina stöttande ord, men det enda jobbiga var att det var du som framkallade de känslor jag just då brottades med. Jag tänkte att du skulle döma mig om det inte gick bra. Att du skulle skratta åt mig om jag sjöng fel. Därför har jag inte vågat möta din blick sen du önskade mig lycka till.

Dessutom har du inte heller sett åt mitt håll. Så tänk om mina funderingar visar sig vara sanning. Men nej så kan det inte bara. Så får det inte vara. Och varför skulle du döma mig utifrån hur jag sjunger? Å andra sidan, varför skulle du inte göra det? Det är liksom sången, idol vi har gemensamt. Funkar inte den förbindelsen, så känns det plötsligt som att du är väldigt långt borta. I en helt annan division. En division jag måste ge allt för att nå upp till.

Men jag följde dina råd, jag lovar! Det bara blev inte som det skulle. Snälla, jag önskar så att du skulle vilja prata med mig. För jag vågar inte. Du är ascool, vacker och begåvad. Själv står jag här och kommer inte på något som utmärker mig särskilt mycket. Sant att det kan vara svårt att lyfta fram sina positiva sidor, men just nu står det still. Bara för att du satt där.

Men varför känner jag ens så!? Vi har inte pratat särskilt mycket, och vi har inte varit mer fysiska är dina läppar mot min nästipp.

Och kramarna när vi båda gick vidare från förra veckan. Men de är liksom obligatoriska. Det vore ju konstigt om vi dissade varandra när vi båda gått vidare.

Trots det så blev jag så glad när det var du, just du, som tillsammans med Oskar och Nicole sprang emot mig. Nästan förvånad att du var lika exalterad som dem. Missförstå mig inte. Det värmde. Otroligt mycket. Tänk att du, tjejen som jag kollat in på avstånd, plötsligt sprang emot mig med lyckan lysande i ögonen och öppna armar. Det var stort.

Undrar om man kan känna kärlek i luften? Eller kärlek, vad säger jag. Intresse kanske är ett bättre ord. För varje gång du varit mig nära, så är det som att det skapats en magnetisk kraft mellan oss. Dock en väldigt förvirrande sådan. I ena sekunden känner jag hur jag nästan dras emot dig. Och i nästa hur jag nästan måste anstränga mig för att inte långsamt flyta därifrån. Det är som att jag vill vara nära dig, men är rädd för att göra fel.

Åh, varför känns det så jobbigt! Varför? Varför? Ska det vara så här resten av tiden tills en av oss har åkt ut?

Nej, så får det inte vara. Jag tillåter det inte! Imorgon får jag se till att prata med dig. Prata som om inget hade hänt, snacka på om allt mellan himmel och gjord. Eller nej, kan inte du göra det? Kan du inte bara ägna mig en blick? Eller ett leende? Snälla skänk mig ett leende, bara en gång, så jag vet att du inte hatar mig. Varför du nu skulle göra det vet jag inte, men ändå. Förlåt att jag var så ignorant mot dig när du bara ville vara hjälpsam. Det var dumt och jag kan försäkra dig om att det inte kommer att hända igen.

Ett enda leende, för att se att allt är som vanligt. Jag lovar att le tillbaka. Om du börjar.

*

Godmorgon!

Nej det är svårt det där med kärlek alltså. Tänk hur lätt det är att tycka om någon, men den känner inte detsamma eller tvärt om. Hur stora är oddsen egentligen att två personer ska hitta varandra och inse att just den andre är ens livs kärlek?

De känns inte särskilt stora...

Men, men, om kärleken verkligen vill finna en väg så gör den det. På ett eller annat sätt. Man får bara hjälpa den lite på traven ibland😉

Nu, Dagens Ordspråk:

"Det största misstag vi gör i livet är att leva i konstan rädsla för att vi kommer göra ett."

-John C Maxwell-

Ha det fint så ses vi imorgon i nästa del!

Kram<3