Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 21

Sabinas P.O.V.

Allt är så, vackert. Gräset lyser av färgglada blommor. Himlavalvet täcks av solens ljusa strålar, och några enstaka fluffiga moln. Jag känner ett rus inom mig. Jag känner ingen smärta.

Min blick sveper över landskapet. Det spritter i kroppen och jag springer. Runt, runt på ängen. Friskare än någonsin. Piggare än aldrig förr. Friare än någon annan i världen.

Jag känner mig inte det minsta trött. Skrattandes tar jag upp en före detta maskros, nu redo att sprida sina vita parasoll över ängens grönska. Med en lätt pust blåser jag ut dess frö till att landa på den bördiga jorden under mina fötter.

Vad är det här för ställe? Varför har jag aldrig varit här förut? Allt runt omkring är ju så ljuvt att skåda.

Plötsligt ser jag en figur längre bort. En människa. Han sitter på en sten med sänkt huvud. Vad kan tynga honom?

Med skuttande steg närmar jag mig killen på stenen. Han hör mina fotsteg och tittar upp. Jag ser hans sorgsna ögon. Blåa som ett hav av förgätmigej, och det blekbruna håret så fint skinandes i sommarsolen.

"Feliks?" säger jag förvånat. "Vad gör du här?"

"Jag undrar när du kommer vakna," säger han tyst med blicken riktad mot det gröna gräset.

Jag skrattar. "Men jag är ju vaken. Ser du inte det?"

Han svarar inte. Istället går han mot mig. Stannar precis framför. Med mjuka händer plockar han bort en hårslinga som har trillat ner över mitt ansikte.

"Du får inte lämna mig," säger han med darrande röst och jag ser en tår leta sig fram i hans öga och långsamt bana sin väg ner över hans kind.

"Jag lämnar dig inte," svarar jag lugnt. "Jag finns här för dig. Det kommer jag alltid att göra."

"Jag vill inte leva utan dig," fortsätter han. "Önskar bara att du kunde höra mig."

"Jag hör dig," andas jag. "Jag hör dig Feliks."

"Jag älskar dig," viskar han med sprucken röst och glansiga ögon.

"Jag älskar dig också," säger jag och kramar om honom. Släpper på greppet efter en stund och ser honom djupt in i ögonen.

Då gör vi det. Å som jag har längtat! Utan att tveka dras våra läppar till varandra, liksom två magneter dras mot nordpolen. Kyssen är varm och öm, och något av det häftigaste jag känt.

Det kittlar i hela kroppen och det är som att min hjärna har stängt av. Jag tänker inte. För jag finns bara i nuet. I kyssen. I Feliks armar.

Långsamt skiljs våra halvt särade läppar från varandra. Jag ler med lyckan svävandes i magen och möter hans blick. Han skiner som en sol och jag vill bara stå där och titta på honom. Han är ju så vacker.

Plötsligt glider han ur vårt famntag och greppar min hand. Jag undrar vad som ska hända nu, och blir mäkta förvånad när jag känner marken sjunka under mina fötter. Eller nej, det är inte marken som sjunker. Det är vi som lyfter!

Högre och högre. Över blommorna, över träden, över bergen, upp mot himlen. Vi närmar oss molnen och Feliks håller ännu ett stadigt grepp om min hand.

För en stund blir jag rädd. Vart är vi påväg? Vart för han mig?

"Jag vill ner," säger jag ängsligt och ser upp mot honom.

Han möter min skrämda blick och ler lugnande medan vår färd fortsätter uppåt, in i ett stort fluffigt moln.

Den svävande känslan stärks när vi försvinner in i det mjuka, puffiga molnet. Det vita ljuset blir bara starkare och starkare. Jag kisar med ögonen för att inte bländas.

Känslan av att sväva avtar och nu är det istället som att jag dras, hissas upp av ett rep som ligger lindat runt min midja.

Vitt. Bara vitt. Ljusare och ljusare.

"Stanna hos mig," är det sista jag hör innan det vita ljuset uppslukar mitt medvetande och allt släcks.

*

Dagens Ordspråk:

"When you feel like quitting, think about why you started."

-Okänd-

Hej alla fina!

Imorgon förmiddag kommer sista delen av den här boken😢

MEN där kommer även en epilog på kvällen!🌙

Sov så gott så syns vi då!

Kram<3