Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 5

Mitt uppträdande var avklarat och jag tar tacksamt emot publikens jubel och juryns konstruktiva kritik innan jag sjunker ner bland mina vänner i idolsoffan. Det är Feliks tur att gå upp efter pausen. Han sitter och skakar rastlös med benen. Endast tårna har kontakt med golvet och han biter sig oroligt i läppen.

De andra småsnackar, skrattar och kör andningsövningar. Men Feliks sitter tyst i mitten. Det är en liten lucka mellan honom och Greg så snabbt som blixten smiter jag in mellan dem.

Jag bryr mig inte om ifall de andra tittar snett på mig, eller att jag egentligen aldrig skulle våga göra detta. Men jag litar på Nicole. Man kan om man tror på sig själv. Och just nu behöver Feliks någon som tror på honom.

"Hur är det?" Frågar jag lugnt.

Han kollar inte på mig. Istället får jag bara en axelryckning till svar. Hans blick är som fastlåst någon meter fram ner i golvet.

"Det kommer säkert gå bra," säger jag i ett försök att muntra upp honom.

Återigen får jag bara en axelryckning som respons. Jag rynkar ihop ögonbrynen. Är han verkligen så nervös? Det har han aldrig varit innan. Inte vad jag har sett iallafall.

"Är det nåt annat du tänker på?"

Jag kan inte låta bli att fråga. Hans studsande ben stannar upp med sina rörelser. Med blicken fokuserad mot golvet ser han ut att fundera över huruvida han ska svara eller inte, men det slutar bara med att han skakar på huvudet.

"Nej," mumlar han. "Men tack för att du frågar."

Jag suckar tyst för mig själv och nickar långsamt. Han kanske bara vill fokusera på sitt framträdande, och så kommer jag här och stör honom.

"Det är lugnt," svarar jag och ser upp mot publiken. De är så många!

"Alla på plats?" Ropar en röst över studion.

"Break a leg," viskar jag till honom innan jag reser mig upp för att skynda tillbaka till min plats.

Klassiskt scenspråk, du är ett geni Sabina!

Först då vänder han upp huvudet mot mig, och jag kan nog skymta ett litet leende där.

"Tack," säger han.

Bekymrad går jag tillbaka och sätter mig på min plats. Håller tummarna för att det ska gå bra för honom.

Samma röst som innan ekar ännu en gång över studion.

"Då kör vi igång om 5, 4, 3..."

--------------------------------------------

Det är en besviken Feliks som kommer tillbaka och sätter sig hos oss. Alla börjar genast skölja över honom med lovord och uppmuntran.

"Oroa dig inte, det lät fint."

"Det var inte så farligt som du tror."

"Det går säkert bättre nästa gång."

"Upp med hakan. Det gick helt okej."

Jag hade också väldigt gärna stöttat honom nu. För det här gick inte så bra som jag anar att han hade velat. Men han ägnar mig inte en blick. Inte någon form utav uppmärksamhet riktas mot mig där jag sitter längst ut till höger.
Varför? Jag förstår inte? Det gick ju så bra på hans repetition i morse. Jag var helt ärlig med den saken. Även genrepet gick lysande. Så, vad hände här? Vad gick fel?

--------------------------------------------

Feliks har inte pratat med mig på hela kvällen. Han har mest hållit sig till Oskar och Liam, som jag knappt har sett en skymt av under de senaste timmarna. I och för sig har inte jag heller försökt snacka med, eller leta heller för den delen, efter Feliks. Men jag var liksom den som senast tog steget att prata i programpausen, så det borde väl ändå vara hans tur?

Så istället har jag, tillsammans med Nicole, gråtit över att Zeana blev den som var tvungen att lämna gänget. Det känns skönt att få gråta ut ibland. Speciellt när man kan skylla på en konkret anledning som känns accepterad av de andra runt omkring.

Självklart var jag ledsen på riktigt över att Zeana var tvungen att åka, men en del av de tårar som föll tillhörde även min oro över varför Feliks inte ville prata med mig. Hade jag sagt eller gjort något dumt? Men hur mycket jag än funderar, så kan jag inte komma på att jag har gjort något fel.

Men vad är det då?!

Ja, det är en fråga jag verkligen skulle vilja få svar på. Dock finns det bara en person som sitter på det svaret. Och han vill inte ens se på mig.

Jag höjer temperaturen ytterligare på vattnet som rinner längs min kropp. Schamponerar in mitt plommonröda hår och kniper ihop ögonen för att inte få in något rinnande lödder i dem. Duschen är verkligen den bästa platsen för att reflektera över livet. Fast nu känns till och med det jobbigt.

Huttrandes kliver jag ut ur duschen efter ytterligare några minuter. Jag synar mig själv i helkroppsspegeln. Ärret sträcker sig från nedre delen av nyckelbenen, mellan brösten och nästan hela vägen ner till naveln.

Jag hatar det. Det påminner mig varje dag. Och det gör lika ont varje gång. Snabbt skyler jag min kropp med hjälp av handduken. Ingen får se det. Ingen. Aldrig någonsin. Inte här, och absolut inte i tv. Polotröjor är mitt favoritplagg. Eller åtminstone de toppar som nästan går hela vägen upp till halsen.

Varenda gång jag ser den upphöjda randen längs bröstkorgen känner jag mig misslyckad. Och jag avskyr att känna så. Speciellt gällande något jag själv inte kan styra över.

Min underläpp börjar darra och vitan runt mina gråa iris skiftar snabbt till en rosa nyans. Ilsket sväljer jag smärtan som trycker i mitt bröst och flyttar fokuset till något annat.

Eller snarare någon, eftersom Feliks såklart är den första som dyker upp i mina tankar.

Om han inte vill prata med mig så är det hans problem. Inte mitt. Jag kör mitt race, och han sitt. Sen vore det ju bara kul om vi kunde köra det tillsammans, men jag kan ju inte tvinga honom.

Jag suckar. Livet är svårt, men att leva är så oändligt mycket svårare.

*

Hej! Så var det måndag igen. Dags att bita ihop och hålla andan i några dagar, tills man återigen kan fylla lungorna med luft och andas ut på fredagkväll. Då den värsta skolstressen förhoppningvis är över.

Nej, skämt åsido. Skolan är viktig, fast inte alltid det roligaste bara😅

En vecka närmare höstlovet kommer vi iallfall!👏

Dagens Ordspråk:

"Du måste inte klara allt, det du klarar är fullt tillräckligt!"

-Okänd-

Ni får ha det så bra så ses vi imorgon i nästa del!

Kram<3