Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 14

"Missfoster!"

"Efterbliven du är."

"Nej men missbildad!"

Skratt utbryter.

Tyst. Tyst. Tyst! Jag vill inte höra. Snälla låt mig slippa höra.

Och låt mig slippa se deras blickar. De ögon som talar om vilket missfoster jag är. Hur hemskt det är att just jag var tvungen att komma hit till samma planet som dem. Här hör jag inte hemma. Jag borde inte ens leva.

Deras skratt avtar. Men mina gråa ögon blir inte torrare för det. Allt är redan som en dimma på min hornhinna. En dimma byggd på självhat. Varför måste jag finnas till? Vad gör jag för nytta?

"Ingen vill ha dig! Dina föräldrar är bara snälla mot dig för att du är deras barn."

"Och man måste vara snäll mot sina barn."

"Hade de fått välja hade de säkert lämnat dig i närmaste skog och låtit vargarna äta dig."

Varje ord är som en kniv i magen. En kniv som de sedan bara behövde rucka på för att mitt inre skulle skrika av smärta. Mina föräldrar älskar mig. Jag vet det. Som deras enda dotter finns de alltid där när jag behöver dem.

"Vet du varför du är det enda barnet i din familj?" skriker en kille, han jag avskyr mest av alla.

Ja, jag har hittills krävt stor uppsyn och omhändertagande. Men jag  önskar faktiskt mig ett syskon. 

"Dina föräldrar ville inte riskera att få ett freak till, det räcker med dig!" avslutar han och tar ett steg närmare.

Försvinn. Jag vill inte höra! För det är inte sant. Jag vet att det inte är sant.
Men jag vågar inte fråga mamma.
Tänk om det stämmer. Tänk om jag har tagit så mycket tid från dem att de inte har haft möjlighet till ännu ett barn. Ett barn som säkert skulle ha varit friskt. Felfritt. Perfekt. Mycket bättre än jag, på alla sätt.

Men nu mår jag ju bra. Mitt första år efter ingreppet har ju varit fysiskt bättre än alla andra år jag levt sammanräknade. Äntligen kan jag gå utan att bli trött direkt. Jag är inte längre rädd för att somna, för jag vet att jag kommer vakna nästa morgon.
Mina läppar och naglar är inte längre blå. Jag ser ut och är precis som ni.

Ändå höjs handen.

Slå mig inte, snälla!

Mina böner blir inte hörda. Inte idag heller.

Det gör ont. Så oerhört ont. Mitt hjärta rusar av ansträngning när jag kravlar mig upp på benen efter knuffen. Smällen. Elementets vassa sida får min arm att pulsera, dra ihop sig, bulta.

Ilskan växer. Förvandlar mig. Gör mig till en giftig skorpion som inte vill annat än att låta taggen borra ner i fiendens kropp. För frustrationen mot den värsta, han som drar i den rullande vagnen av hån, slag och hårda ord, gör mig galen. Vanmakten får mig att göra det jag inte vågar.

"Jag hatar dig!" skriker jag med sprucken röst.

Mina så kallade klasskamrater blir genast tysta. Kapprummet känns som ett öppet slagfält. Här ser ingen. Hör ingen. Märker ingen vad som sker.

"Jag har inte sett något konstigt." hade min fröken sagt. "Du tror inte att du överdriver en aning? Det är lätt att känna sig förvirrad efter en så stor livsomställning."

Nej, jag överdrev inte. Hånflinen på deras läppar är verkliga. Slagen är verkliga. Smärtan är verklig. Allt som sker är verklighet.

Min verklighet. Den som inga vuxna verkar se. Som ingen verkar förstå. Mina föräldrar vet inget, de ska inte behöva utstå mer börda än jag redan ger. Men det finns så många andra som hade kunnat hjälpa mig. Trots det händer inget. Jag tror inte de vet inte hur de ska hjälpa.

Inte jag heller.

Mina ord hänger ännu kvar i luften. I den unkna skolluften som jag fasar och som jag vet innebär en daglig plåga.

Erik, killen jag avskyr, går långsamt mot mig. Ingen talar till honom på det sättet. Han är äldst i klassen. Fyllde 11 i januari. Han ser hatiskt på mig, och säger med kall röst:

"Och jag önskar att du aldrig hade överlevt den där operationen."

*

Dagens Ordspråk:

"Never be ashamed of a scar.
It simply means you were stronger than whatever tried to hurt you."

-Okänd-

Godmorgon!

Känner mig verkligen inte taggad på en ny skolvecka😓 men vi får trösta oss med att nu är det inte långt kvar till höstlovet!🍃🍂👏

Ha en superfin dag så ses vi imorgon i nästa del!

Kram<3