Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 19

Feliks P.O.V.

"Akta!"

Kort därefter känner jag en knuff i sidan. Förvånat tittar jag efter läkaren som fortsätter sin stressade marsch mot en grå dörr längre ner i korridoren. Fler personer i vita rockar passerar mig i hastig fart.

Vad händer?

Då ser jag att den röda lampan ovanför den grå dörren blinkar impulsivt. Jag rynkar ögonbrynen. Det måste verkligen vara ett akutläge. Dörren öppnas ännu en gång och en kvinna i gröna operations kläder, hårskydd och plasthandskar rusar ut och försvinner iväg med ryggen mot mig...

"Hjärtfrekvens 34 procent, ge mig..."

Dörren stänger in de sista orden på andra sidan väggen. Min puls ökar. Jag tycker inte om det här.

Kvinnan i operationsklädnad kommer skyndandes tillbaka. Framifrån kan jag skymta blod på hennes handskar, och hon ger mig en snabb blick innan hon återigen försvinner in i rummet. En blick som säger mer än tusen ord.

Jag vill bort därifrån. Gå vidare till Sabinas rum och glömma att någon kanske just nu ligger och vilar på livets rand.

Bestämt skakar jag på huvudet och fortsätter min promenad genom den nu tysta korridoren. Kastar en snabb blick in genom det lilla runda fönstret på den grå dörren.

Det var dumt.

Jag hinner precis passera innan jag stannar upp. Med en puls slåendes högre än en djungeltrumma, backar jag långsamt tillbaka.

Hjärtat skriker att jag ska gå därifrån. Men min hjärna tvingar mig att återigen se genom det kliniskt rena fönstret. Det blir som ett förstoringsglas, där mina ögon endast kan fokuserar på en enda sak.

Det är omöjligt. Jag sväljer hårt, känner hur kroppen stelnar och mitt blod nästan fryser till is.

Det plommonröda vågiga, går inte att ta fel på. Jag ser det tydligt. Hennes hår lyser upp allt grön-grått runt omkring. I det fokuserade ljuset skiner det till och med starkare än lamporna.

Min kropp börjar skaka. Läppen darrar. Rädslans klor griper tag om mitt hjärta, kramar hårt, hindrar det nästan från att slå. Jag kan inte röra mig. Skräcken, chocken håller mig kvar. Stirrandes in genom det där runda fönstret. Vad gör jag? Vad borde jag göra? Varför säger jag inget? Borde jag inte börja skrika? Eller gråta åtminstone?

Men jag bara tittar. Snabba arbetande rörelser, blodiga handskar och sylvassa instrument. Stirriga blickar och bestämda gester. Och mitt i rummet, hon.

En obehaglig kyla kryper längs min ryggrad. Det här... Såhär ska det inte vara.

Det är fel. Så jävla fel! Hon skulle ju ligga på uppvaknet nu! Inte där inne, på ett operationsbord tillsynes kämpandes för sitt liv.

I min impulsiva förvirring ska jag precis ta tag i dörrhandtaget när en kvinnlig röst hörs bakom mig.

"Här kan du inte stå," säger hon bestämt och greppar tag om min arm.

"Men...," börjar jag när hon drar iväg med mig. "Sabina...?"

"De har läget under kontroll. Bara sitt du här och vänta så länge."

Hon trycker ner mig på en trästol i ett väntrum några dörrar bort. Jag sväljer.

"Klarar hon sig?" frågar jag och hör hur rösten knappt bär.

"Vi återkommer," svarar kvinnan kort och skyndar sedan ut igen.

Jag nickar. Biter tag i min darrande underläpp. Jag fryser. Rummet flyter sakta ihop och min sikt skyms av den flytande vätskan som tränger upp i ögonen. Endast en sak cirkulerar i huvudet. Bilden jag inte kan släppa. Hennes ansikte. Så blekt. Och hennes ögon. Stängda. Men på hennes läppar vilade ett litet leende, som om hon sov och drömde om något vackert.

Jag klamrar mig fast vid den tanken. Klart att det kommer gå bra. De är ju utbildade här på sjukhuset. Snart kommer hon vara i stabilt läge igen. De ordnar det.

Jag blinkar. Låter en ensam tår glida nedför min kind. Blicken fastspänd en bit fram i marken. Tankarna. Funderingarna. Allt snurrar.

Men hoppet finns inom mig. Ännu är det inte försent. Det kan inte vara försent. Jag blundar. Andas in djupt. Låter lungorna fyllas av luft.

Det kommer gå bra. Sabina är stark. Hon klarar detta. Jag tror på henne.

Bara hon inte lämnar mig. Det får inte ske. Jag har ju inte fått säga, säga hur mycket hon betyder för mig. Berätta vad jag känner för henne. För, hon betyder allt.

Du får inte lämna mig Sabina. Du kan bara inte! Jag klarar mig inte utan dig.

*

Ciao!

Fredag idag, tagga heeeelg!👏
Men först, Dagens Ordspråk:

"När plan A misslyckas har vi alltid resten av alfabetet."

-Loesje-

Ha det fint så ses vi imorgon i nästa del!

Kram<3