Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 20

Feliks P.O.V.

Jag sitter utanför hennes sjukhusrum. Frenetiskt gnagande på min underläpp och med blicken fastlåst i den smutsbeiga väggen mittemot.

Väntar på att hennes föräldrar ska komma ut. Snart är det min tur att få gå in till henne. Där hon ligger. Alldeles blickstilla.

Läkarna har sagt att läget är relativt stabilt, och berättat för mig att njursvikt inte är ovanligt efter en hjärttransplantation. Men jag känner mig inte mycket lugnare.

Istället växer den oroliga klumpen i halsen när jag funderar över det. Tänk om hon inte vaknar? På riktigt. Om, hon inte gör det? Vad, vad händer då?

Det är två tankar jag inte ens kan, eller snarare vägrar, att ta in.

I samma stund öppnas dörren till rummet. Jag reser mig hastigt upp och möts av Sabinas föräldrar. Deras ögon är rödkantade och vardera mun är som ett vågrätt sträck. I ansiktet syns inga tecken på känslor. Som om de har stängts av, för att undvika risken av att bryta ihop.

De möter min blick som hastigast, men det räcker. Något sticker till inom mig. En känsla skymtar jag nämligen genom deras uppsatta pansar av apati; Förtvivlan. Inte så konstigt egentligen, men känner mig fruktansvärt illa till mods när jag ser det.

Jag tycker inte om när vuxna gråter. Det visar att allt inte är som ska. Och när de som ska vara vår trygga punkt i livet vacklar, då är det som att man blir så medveten. Medveten om livets brutala sanning.

Det kommer aldrig att bli lättare. Man kommer bara lära sig att hantera livet bättre än vad man gjort förr.

Efter att ha fått deras blickars bekräftelse på hur allvarlig situationen faktisk är, stiger jag över tröskeln och in i det grå rummet. Magen knyter sig när jag får syn på henne. För i rummets högra hörn, bakom alla sladdar och pipande maskiner, där ligger hon. Djupt sovandes med sitt röda hår slingrandes som glödande lava nedför kudden.

Tveksamt närmar jag mig. Jag har aldrig sett någon ligga i koma förut, och tanken skrämmer mig lite.

På darriga ben sätter jag mig ner på den lilla träpallen som står vid sängen. Studerar hennes slutna ögon. Önskar innerligt att de ska öppnas.

En obehaglig smärta skjuter genom kroppen och för mig närmare verkligheten än vad jag egentligen vill.

Långsamt omfamnar jag hennes vänstra hand, den som ligger närmast och kramar den ömt. Det här händer inte. Det känns som att jag studerar mig själv utifrån. Som att det inte är jag som sitter där, med blanka ögon som avslöjar den rädsla jag försöker gömma, hållandes den sovande flickans hand.

Men det är jag som sitter där. Snörvlandes och kämpandes för att hålla tårarna borta. Med klumpen växandes i halsen, och jag får tillslut svårt att andas.

Det går inte längre att undgå smärtan. Ensam här, där ingen ser låter jag tårarna släppa sitt krampaktiga grepp. En glider snabbt nedför min kind, och när jag väl låter en falla fritt, får den genast sällskap av fler.

Skakandes för jag hennes hand mot mina läppar. Den är så mjuk, och ännu varm. Hulkandes sitter jag i det lilla rummet och håller hennes hand. Jag kommer inte släppa den. Inte förrens hon själv drar ifrån mig den.

När jag sakta men säkert börjar lugna min ångest över hur allt ligger till, viskar jag med skakig röst.

"Jag undrar när du ska vakna."

För kanske att hon kommer öppna sina glittrande ögon om jag pratar med henne. Om hon bara kunde göra mig.

Långsamt sänker jag hennes hand till mitt knä. Ser på henne och stryker försiktigt bort en hårslinga som fallit ner över hennes vackra ansikte.

"Du får inte lämna mig," snyftar jag till. Ömt börjar jag leka med hennes fingrar. Betraktar hennes vackert målade naglar. Den guldiga lacken har börjar flagna i kanterna.

"Jag vill inte leva utan dig," säger jag och känner i hjärtat hur jag verkligen menar det. "Önskar bara att du kunde höra mig."

Hennes bröstkorg sänks sakta upp och sakta ner. Vid hennes mungipa letar sig en genomskinlig slang ut. Ut från de välformade läpparna. De ser så mjuka ut. Tänk om jag skulle...?

Jo. Om det här är min sista chans att få se henne vid liv, då är tanken onekligen oemotståndlig. Hon kommer säkert förlåta mig, om hon någonsin får reda på det.

Långsamt böjer jag mig ner mot hennes halvt särade läppar och omfamnar dem med mina.

Hela min kropp känns som en exploderande supernova. Små korta puffar kommer mot min kind från den del av hennes mun jag lämnade fri. Jag uppfylls av en längtan. En otrolig längtan efter henne. Efter att hon ska vakna.

Jag släpper kyssen och börjar återigen krama om hennes hand. Den pulserar i takt med min. "Jag älskar dig," säger jag tyst. Vågar inte riktigt se på henne.

För plötsligt känns det som att hon iakttar mig, och mina kinder hettas. Som om jag blir generad för mina egna känslor. Men jag menar vartenda ord jag säger.

"Stanna hos mig," viskar jag och kollar upp mot henne.

Då ser jag det.

Hennes ögon rör sig under de stängda ögonlocken. De rör sig faktiskt. Jag inbillar mig inte.

Jag är säker!

*

Godmorgon alla sköna!

Usch vad mörkt det är nu när man är ute på kvällarna! Redan när skolan slutar har det börjat skymma liksom... Och inte är det bättre på morgnarna😓

Visst är det mysigt så länge man sitter inomhus med en kopp te och en bit choklad i vardera hand, men att vara ute känns dock mindre lockande😅

Men man ska inte klaga, det hade kunnat vara värre, typ slask, storm, stekhett eller halka. Man vet ju aldrig med vädret i detta avlånga land🌨🌪☀️❄️😉

Ikväll kommer ett nytt kapitel! Tills dess får ni ha en superfin lördag så syns vi då!

Kram<3

Btw, har ni hört Feliks covers på Instagram? Så sjukt bra!😍🎶