Perfect strangers (Feliks Parik)

Epilog

Sabinas P.O.V.

Det har gått två veckor sedan jag lämnade sjukhuset. Jag känner mig friskare och starkare än någonsin. Både fysiskt och mentalt. Jag har bevisat för mig själv att jag klarar allt. Det finns inget som kan stoppa mig nu.

"Hur går det?"

Jag lyfter blicken från vattnet och kisar upp mot Feliks.

"Ingen fisk här inte," ler jag.

I samma stund känner jag hur det rycker i mitt metspö.

"Shit!" utbrister jag och Feliks kollar genast åt mitt håll. Med vana steg klättrar han genast över till aktern.

"Dra upp den!" säger han upphetsat.

"Vadå dra?! Den kommer ju skada sig!" säger jag förfärat.

Feliks ler och skakar på huvudet.

"Såhär," säger han och hjälper mig att veva in linan.

Jag ser spänt på hur linans ände kommer närmare och närmare. Men plötsligt upphör ryckandet.

"Vad hände?" frågar jag förvånat.

"Den lossna," suckar Feliks.

"Aha..."

"Du får vara snabbare nästa gång," fortsätter han skrattandes. "Man får aldrig missa chansen att dra upp en baddare vet du."

Jag ler.

"Ska försöka," säger jag.

Feliks ger mig en snabb puss på kinden, och slinker sedan tillbaka till fören där hans fiskespö väntar.

Jag blickar ut över det klara vattnet. Trots hösten kyla är Stockholms skärgård underbart vacker.

Vi förblir tysta ett tag, bara sittandes på var sin ände av roddbåten. Iklädda fleece och flytväst. Jag huttrar till i den svala brisen, men njuter av den ljumma höstsolen, vars strålar dansar på vattenytan. Allt känns så glittrande vackert.

"Det är sak jag har glömt att fråga," säger Feliks plötsligt och vänder upp sitt huvud mot mig.

Jag ser frågande på honom. "Vad då?"

"Varför sökte du egentligen till idol?"

Mina kinder blossar upp. Jag kan ju inte säga sanningen, men å andra sidan är jag ju så himla dålig på att ljuga...

"Man kan väl säga att det började med att jag såg en kille med gitarr komma in till juryn. Han sjöng låten Yellow och fångade genast min uppmärksamhet. För det var något speciellt med honom som bara tog tag om mig. Vilket jag idag är väldigt glad för."

Feliks möter min blick och genast sprider sig ett leende över hans läppar. Långsamt lägger han ifrån sig sitt metspö och går tillbaka till mig. Slår sig ner bredvid mig på bakre sittbrunn.

"Vet du vad jag tänkte när tjejen från TV4-biljetten skulle komma in i gänget?"

Jag skakar på huvudet.

"Jag tänkte att hon måste ha glidit på ett bananskal till fredagsfinalerna. Hon hade ju inte alls gått igenom samma press och utmaningar jämfört med oss som hade varit med från turnéns start."

Nyfiket väntar jag på en fortsättning.

"Men så fort jag såg henne, så var det som om något grep tag om mig. Och när jag för första gången fick höra henne sjunga, då var jag fast. Hennes personlighet var ju inte så dum den heller," skrattar han till och ger mig en kärleksfull knuff i sidan.

Hela jag ler. Och jag kan inte låta bli att fnittra till av tanken. Tänk att vi båda egentligen hade sett så lika på varandra. Och tänk så fel vi båda hade haft från början.

Vi sitter så en stund och bara lyssnar till vågornas skvalpande mot båten. Tillslut bryter Feliks tystnaden.

"Jag älskar dig."

Han ser mig djupt i ögonen. Mitt hjärta tar ett skutt. Att få höra honom säga det i verkligheten får mig att bli alldeles varm.

"Jag älskar dig också."

Hans mungipor dras uppåt. Långsamt lutar han sig framåt.

Jag sluter ögonen och låter mina läppar möta hans. Så mjuka, så lekfulla. Utan att veta hur det gick till börjar våra tungor mjukt att brottas med varandra.

Då hör jag ett plaskande ljud från fören och jag ser hur linan rycker okontrollerat ovanför vattenytan.

"Det nappar," viskar jag.

"Äsch," svarar han med ett litet leende. "Det kan vänta."