Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 13

In bland hjärtan, sagofigurer och blomstrande landskap bär det i den lilla guppande båten. Jag sitter spänd i Feliks famn. Vågar inte riktigt luta mig hela vägen bakåt.

"Du behöver inte sitta och spänna dig," skrattar Feliks plötsligt, nästan som om han kunde läsa mina tankar. "Jag kommer inte gå sönder."

Generat ler jag för mig själv, tar ett djupt andetag och låter min överkropp långsamt sjunka bakåt mot hans bröst. Jag kan känna hans hjärta slå mjukt och rytmiskt, vilket genast får min egen puls att öka.

Tysta sitter vi och ser på de små färgglada landskapen som glider förbi. Jag blundar. Njuter av att få känna hans närhet. För vem vet, det kanske är sista gången, och då kan man lika bra passa på att pausa tankarna, och bara vara i nuet.

När vi kommit en bit in i dunklet känner jag hur han trevar med händerna längs mina sidor. Genast börjar mitt hjärta att picka ivrigt i bröstet, både av nervositet och spänning. Han stannar på min mage där mina händer vilar. Ömt greppar han dem och flätar samman våra fingrar.

Jag vet inte ifall det är hans puls jag känner i ryggen eller om jag själv har förvandlats till ett dunkande kraftfält, men takten har ökat och jag biter mig i läppen. Känslan från när jag fick pussa hans nästipp sköljer över mig, fast nu med större kraft än jag nånsin trodde var möjligt.

Jag känner hur han försiktigt luktar i mitt hår och jag ryser inombords. Låter mina ögon slutas, och njuter av att få ligga i hans trygga famn.

När slutet närmar sig och ljuset letar sig in genom tunnelns öppning släpper vi långsamt varandras händer. Jag sätter mig försiktigt upp och vi båda ger slutkameran var sin grimas innan båten stannar för avstigning.

Vi kliver ur båten och väntar in Nicole och Oskar som kommer åkandes bakom oss. Så fort vi går iväg mot nästa karusell viskar Nicole ivrigt till mig.

"Du får berätta hur det gick sen när vi kommit tillbaka till hotellet."

Jag ler och nickar energiskt. Synen av Feliks ryggtavla gör mig alldeles varm inombords. Tänk att vi för bara någon minut sedan satt tillsammans, och höll varandras händer. Det känns nästan lite overkligt.

"Lustiga huset nästa!" tjoar Oskar, och så bär det av igen.

-------------------------------------------

Dagen hade varit perfekt. Verkligen perfekt. Jag kan inte komma på något att ångra, varken som jag gjort eller inte gjort. Jag känner mig faktiskt lycklig.

Och vad som gör mig ännu lyckligare, är Feliks ord innan vi skiljs åt för kvällen.

"Jag kan ju komma förbi hotellet någon gång, och hälsa på er om ni har tid," säger han och ler, sneglandes åt mitt håll.

"Gärna," svarar jag och ser in i hans blå ögon som glittrar så vackert under den klara stjärnhimmeln. Han är så otroligt fin.

--------------------------------------------

Den natten somnar jag med ett leende på läpparna. Även om Feliks inte längre finns i rummet bredvid, så vet jag att han kommer fortsätta finnas vid min sida. Vår resa är inte slut. Men vart ska den leda?

*

Hejsan!

Glömde ju säga det i fredags, men jag kommer fortsätta att släppa nya delar varje dag (yeay😋👏), så keep your eyes open!👌

Just nu sitter jag med läxor, läxor och ännu mera läxor😣📚 men måste ju erkänna att jag mycket hellre sitter och skriver berättelser än pluggar😉 fysik är liksom inte favoriten om man säger så😂

Annars hoppas jag att ni mår bra i övrigt och att ni får vila ut ordentligt inför nästa skolvecka, för då är man igång igen!😅

Nu går vi vidare till Dagens Ordspråk:

"Ibland är det de minsta sakerna som tar mest plats i ditt hjärta."

-Nalle Puh-

Ha det bäst!

Kram<3