De omväxlade ✅

1.9

Glömde lägga ut detta igår sorry guys

Ha mysig läsning!

**

¤ Chelsea Jones ¤

"Kom och hjälp oss att bära ut den!" ropar pappa från garaget, jag är ute på gräsmattan med Hannah och Nate. Vart Jennifer är vet jag inte, jag och Nate pratar knappt med varandra efter vad som hände igår.
Jag och Jennifer hade tagit med Vendela till köket och börjat bråka med henne. Men på slutet stack Vendela tillbaka till killarna utan att sagt förlåt eller något. Inte för jag bryr mig så mycket om att hon ska säga förlåt men fortfarande.

Idag har jag bestämt mig att fråga Jennifer igen vad det var för sms med mr Stone. Jag fick aldrig chansen att få veta svaret.
"Kommer du eller?" ropar pappa igen, "Jag kommer" ropar jag tillbaka och går mot garaget. Han försöker lyfta ett bord och jag hjälper honom att göra det och så bär vi tillsammans ut det från garaget.

Det är så att pappa har fått vara med som domare till surf-tävlingen som ska komma om en vecka, precis efter min födelsedag. Jag, Nate och Marcus ska vara med och det ser jag verkligen fram emot.

Tävlingen betyder mycket för mig, jag skulle kunna ha chansen att vinna titeln som Torquays bästa surfare 2017.

Jennifer dyker upp med sin nya, rosa surfbräda i släp. "Vad gör du?" frågar Nate när han får syn på henne. Hon flåsar ut och svarar: "Jag hämtade min nya surfbräda på affären, jag tänkte om jag kunde lära mig lite mer."

Nate ler mot henne och jag tittar bort. Men den här gången känner jag ingen avundsjuka.

,,,,,

Madison sitter och gör en video till sin Youtube när jag går in i hennes rum. "Där kom min kompis, Chelsea Jones. Känd som flickan som omväxlades!" utbrister hon och blinkar med ett öga samtidigt som hon drar in mig framför kameran.

"Madde, lägg av" svarar jag och sliter mig ur hennes grepp och sätter mig ner i hennes säng. Madison verkar inte bry sig ett dugg utan fortsätter att syssla med vad nu än hon gör för video.

Under dessa 10 minuter har jag bara legat i sängen och surfat på mobilen medan hon pratar i videon och till slut är hon klar och snurrar om sig mot mig med stolen och korsar armar. "Hela min video blev totalt förstörd när du kom in" säger hon surt.

"Det lät bra faktiskt" svarar jag med limmar mina ögon mot mobilskärmen, "Förutom att du kallade mig flickan som omväxlades" svarar jag.
Hon skrattar tyst och sparar videon samtidigt som hon frågar: "Varför kom du förresten?"

Jag sätter upp mig i sängen och lägger ner mobilen, "Jag ville prata lite om det där med Twitter. Det kanske inte var smart att hänga ut Jennifer" berättar jag. Hon tittar frågande på mig, "Jag tog bort det. Varför pratar du om det?" undrar hon.

"För Jennifer är frustrerad över att halva jordklotet vet om omväxlingen nu" svarar jag och gnuggar mig i ögonen suckandes. Madison himlar med ögonen, "Vad har hon för problem med det? Liksom get over it, kolla här" svarar hon och plockar upp sin mobil och läser någonting.

"Här är ett inlägg från New York Press, 'Det verkar ut som @TheRealMadison från Twitter har avslöjat bakom Jennifer Ewings hemliga resa till Australien! Hon ska nämligen träffa flickan som omväxlades med henne!'" talar Madison högt för oss.

Hon börjar fnittra och visar upp sin skärm på Twitter, "Och efter det har jag fått tusentals nya följare!" berättar hon.

Jag blänger på henne tills hon mimar: Förlåt. Det här var inte vad för intryck jag ville ha av min biologiska mamma.
"Finns det någon nyhet om Melody Ewing?" undrar jag, Madison tittar ner i sin skärm och scrollar genom.

"Ja, de har intervjuat henne. Låt mig läsa" svarar hon och börjar prata högt för oss:
"Stjärnan Melody Ewing nekar till alla frågor angående hennes döttrar. 'Inga kommentarer' hade hon sagt, kan det vara för saknaden efter den spårlöst försvunna sonen?"

,,,,,

Jag knackar hos James dörr, det är han som öppnar den här gången och inte hans pappa. Vilket är tur för mig.

"Vad är det, Cherry?" frågar han överraskat när han ser att det är jag, jag greppar tag i hans hand och drar in honom i hans eget rum och så går vi till vardagsrummet. "Är din pappa här?" viskar jag och tittar omkring mig, han skakar på huvudet.
"Nej, hurså?"

Jag andas in, det här är chansen. Jag kan inte vända bort nu, jag måste berätta. "Jennifer har haft kontakt med din pappa, jag vet inte vad de har pratat om men det är något på gång" berättar jag och tittar mot honom.

Hans reaktion är så där.. stirrandes på mig. "Jag som tyckte jag hade inbillat mig varje gång jag hörde Jennifers röst i telefonen med pappa" mumlar han och gör en liten grimas, "Vad gör de egentligen?" undrar han.

Jag rycker på axlarna, "Ingen aning. Därför måste vi ta reda på det" förklarar jag och suckar tyst. "Hur länge hade du vetat om det?" frågar James och rynkar på ögonbrynen åt mig, jag stirrar på honom. Ska jag ens vara ärlig?

"Jag vet inte. Några dagar typ" svarar jag och kliar mig i håret och undviker ögonkontakten.
"Utan att säga till mig?" undrar han.
"Jag tänkte du skulle tycka jag var knäpp" försvarar jag mig själv.
"Nej då" svarar han och ler lite, "Vi tar reda på varför nu."

,,,,,

Vi cyklar tillsammans hem till mig, pappa håller fortfarande än med pappersordning till alla deltagarna. Han märker oss komma gående och räcker genast papper till mig. "Du får det tidigare" säger han och tittar sedan mot James, "Välkommen tillbaka, grabben."
"Tack, mr Jones" svarar han.

"Har du sett Jennifer?" undrar jag och viker ihop pappret till en liten lapp. "Jag tror hon är ute i havet med Nate" svarar pappa och pekar bakåt med tummen. Jag stoppar ner lappen i fickan, "Okej."

Vi går ner till stranden och ser två pyttesmå människor långt borta i vattnet och de simmar mot en våg. "Jennifer! Nate!" skriker jag medan jag kupar händerna runt munnen. James greppar tag i min axel.
"Tålamod" säger han och ler, jag vågar inte säga emot och tittar bort.

Det varar 5 minuter innan vi ser hur de reser sig på brädorna och vågen kommer uppför som ett monster. Och ytterligare 2 minuter till innan jag ser Jennifer halka från brädan och ramla i vattnet, sedan 1 minut efter hoppar Nate ner i vattnet också.

"Försöker Nate leka hjälte eller vad?" kommenterar James och flinar stort medan han står där och korsar armarna, hans mörkbruna hår blåser i vinden och mitt hår hamnar på ansiktet hela tiden.
"Tydligen" svarar jag och skakar smått på huvudet.

Det varar flera sekunder, och tio sekunder till, men inte syns de någonstans. "Var tog de vägen?" undrar jag för mig själv. "Skumt" mumlar James, och då dyker Nates huvud upp ovanför ytan och vi ser honom.

"Kom hit då!" ropar jag till honom men enda han gör är att sträcka på armen och vinka åt oss. Jag stirrar på honom som en idiot och börjar fäkta med armar också. "Hallå? Kom!" ropar jag återigen.

Då är det vad jag hör, svaga rop som slits bort med vinden.
"Hjälp"
Inbillar jag eller vad?

"Hörde du det också?" frågar James och rättar på glasögon för att ta närmare titt.
Tydligen inte.
"Ja" svarar jag och sänker ner armar, Nate slutar inte vinka.

"Det är något som händer" utbrister James, mitt hjärta bultar och jag skyndar mig genast mot livbåten som står flera meter bort. "Jennifer!" hör jag mig själv skrika.
Det är definitivt något som hände med henne.

Kommer jag och James ens få veta svaret idag?

🌹 Gilla och kommentera gärna för fler uppdateringar! 🌹
/m