De omväxlade ✅

2.6

Action börjar nu!

Ha en trevlig läsning

***

Jennifer Ewing

Jag lovade Hannah att vi någon gång skulle shoppa och idag blir det. Nu är jag på gott humör och jag har inga problem med att följa med henne till barnavdelningar.

Men tydligen tycker hon att 12-åringar inte är barn utan de går till vuxenavdelningar också och köper kläder där.
Något som jag inte visste, jag kanske inte hängde med i mode trots allt?

"Vad tycker du om den?" frågar Hannah glatt när hon räcker fram en babyrosa linne med stor u-ring.
Jag gör en kort grimas och skakar på huvudet, "Du måste ha push-up eller något för att passa in i den här linnen" svarar jag ärligt.

Hon himlar med ögonen, "Jag har push-up!" utbrister hon och korsar armarna, "Tycker du jag är för ung?"
Jag skakar snabbt på huvudet. "Det är bara att jag inte är van vid att shoppa med någon som är mycket yngre" förklarar jag och skrattar torrt.

Hon höjer på ögonbrynen innan hon vrider sig om och går. Jag suckar och kliar mig i håret innan jag vänder mig för att hitta kläder åt mig själv.

Jag går mot en klänning som jag hittar på väggen, jag tar ner den från väggen och granskar den. Det är en somrig, vacker klänning och jag bestämmer mig för att gå till provhytten.
Men när jag vrider mig om så får jag syn på Vendela och en tjejkompis till henne.

Jag kastar mig genast ner mot golvet och gömmer mig bakom en rad av kläder och kikar fram mot dem.

Tjejkompisen går hack i hälarna efter Vendela som håller i en samma klänning som mig, igen.

"Jag har en plan" säger hon och vänder sig om mot sin kompis med en finurlig blick. "Till tävlingen" viskar hon men jag hör det.
"Vad för plan?" undrar tjejkompisen nyfiket och Vendela ger henne en hotande blick, "Om du berättar för någon ska jag se till att du får ett helvete" säger hon.

Tjejkompisen nickar snabbt och nervöst till svar, Vendela vänder sig om och hon rusar efter henne. "Jag tänkte smörja in glidmedel eller något på andras brädor, eller något bättre än så" säger hon och kommer med ett kort flin innan de försvinner bakom en dörr till provhytten.

,,,,,

Chelsea är inte hemma när jag och Hannah kommer hem, jag tittar omkring mig och går fram mot pappa som förbereder papper inför tävlingen.
"Vart är Chelsea?" undrar jag och han tittar upp mot mig och rynkar kort på ögonbrynen.
"Ingen aning" svarar han, "Jag har inte sett henne sedan morgonen" förklarar han.

Jag suckar och lägger ner min väska på golvet och tittar allvarligt på honom, ska jag ens berätta för honom om Vendelas planer? Jag har ju inga bevis.

"Okej" viskar jag innan jag går iväg 

Pärlorna klingar när jag går uppför trappan och går hela vägen till mitt sovrum. Jag går genast mot laddaren och laddar min mobil, den har varit död på vägen hem.
Jag måste ringa Chelsea nu.

När mobilen startar går jag direkt in på kontaktlistan och går in i Chelseas profil.
Jag ska precis trycka på ring-knappen när jag hör hur någon kommer inrusande.

"Jenni!" utbrister Hannah förskräckt.
"Garaget brinner!"

,,,,,

Jag och Hannah springer ut tillsammans genom ytterdörren och jag ser hur mamma och pappa står vid garaget redan och pappa försöker släcka branden med brandsläckaren medan mamma ringer till brandkåren.

"Hur i helvete hände detta?" utbrister jag och knuffar Hannah lätt åt sidan från elden.

"Backa, flickor!" ryter pappa medan vi ser hur skräcken flammar i hans ögon och han sprutar vilt runt med brandsläckaren. Hans ansikte är rött och mamma går runt i snabba rörelser medan hon förklarar adressen.

Jag ser hur elden slukar upp taket, och hur allt innehåll som finns i garaget bränns bort. Som tur hade vi allihopa parkerat våra bilar ute och alla är säkra.
"Ring till Cherry!" säger mamma medan hon sänker ner mobilen och lägger handen över den.

Hjärtat bultar vilt när jag försöker trassla fram min mobil och hålla den stadig medan jag trycker på ring-knappen.

Men Chelsea svarar inte och samtalet avbryts, jag ringer återigen och hon svarar inte det heller.
Jag stönar och börjar skriva ett sms istället.

Jag:
Chelsea! Vårt hus brinner!

Hon läser inte det heller och jag tittar desperat runt om mig, inte vet jag vad vi ska göra. Pappa har fått slut på brandsläckaren och slänger den åt sidan. "Hur kan detta hända?" ryter han argt, innan han slänger fram en rad av svordomar.

"Brandkåren är på väg" försöker mamma och greppar tag i hans axel. "Vi måste vänta" säger hon.
Jag biter mig i underläppen, "Har ni inte vattenslang?" frågar jag snabbt när jag kommer på ordet.

"Jo men det finns elskåp där inne, hela huset skulle explodera om skåpet blev blött" förklarar pappa och jag suckar.
Det är bara att vänta då.

,,,,,

Chelsea kommer cyklandes i högsta fart med James på bäraren, det är faktiskt lite konstigt att se ombytta roller.
De kommer uppför den lilla vägen och James hoppar från bäraren, Chelsea gör det med och slänger cykeln på gräsmattan.

Brandkåren hade då släckt garaget och två män går precis in för att kolla.
"Hur i sjutton hände detta?" frågar Chelsea förskräckt medan hennes blick fastnar på det nerbrända garaget.

"Ingen vet" svarar jag och stönar ljudligt, hon stannar vid mig och James gör det med. Han verkar väldigt förvånad också.
James stirrar på mig, "Ingen? Det måste ju finnas en anledning" säger han.

"De ska ta reda på det nu" förklarar jag. Föräldrarna kommer och mamma kramar Chelsea, "Vart har ni varit?" utbrister hon och tittar på dem.

"Vi var med Madde och Marcus" svarar Chelsea och tittar på henne, "När hände detta?" undrar hon. Pappa är den som svarar istället: "För cirka halvtimme sen."

Jag biter mig i underläppen och tänker på våra surfbrädor som låg där inne, allt är nerbränt. "Våra surfbrädor?" börjar Chelsea när hon också tänker på det.
"De är nerbrända" svarar pappa snabbt och lägger handen på min axel, "Men det är inte det som vi ska oroa oss för."

"Det är vart vi ska bo" säger mamma och suckar innan hon ser mot huset, "Det är inte säkert där inne" mumlar hon.
Jag, James och Chelsea tittar på varandra, vart ska vi ens ta vägen? Hannah dyker upp och håller mamma i handen, "Våra saker då?" undrar hon.

"Vi får ta med senare" svarar mamma och ler mjukt mot henne.

En av brandmännen dyker upp till oss, "Ursäkta, sir" börjar han och ser mot pappa som vänder sig om och nickar smått.

"Vi kollade hur branden började och vi tror tyvärr att det var ett försök till mordbrand" säger han.

Jag känner hur mitt hjärta bankar hårt och de andra är lika tysta.

Det finns bara en person som vi allihopa skulle kunna tänka på just nu.

🌹 Gilla och kommentera gärna för fler uppdateringar! 🌹
/m