Bråkmakaren

Del 2

  Modern hade tvingat på Elizabeth en lila balklänning som satt alldeles för tajt. Det gick inte att andas eller röra sig ordentligt i den och dessutom skavde tyget på alla möjliga ställen. Hennes hår var uppsatt i en omöjlig knut och hon hade hårnålar som stack henne hårt i hårbotten.
De gick igenom den kungliga porten med alla stenskulpturer som liknade änglar och varelser av alla möjliga slag. Ofattbart fula och onödiga var dem. Inne i palatset var det som vanligt alldeles för mycket dekorerat med dyrbara saker som det brukar vara under de kungliga festerna som alltid håller hus under våren. Det sägs att den arrangeras för att välkomna sommaren och visa kärlek till allt och alla. Egentligen är det bara ett perfekt tillfäll att lönnmörda, sno och första saker för det kungliga hovet och landet samtidigt som alla lossas vara vänner. Alla tillgängliga rum och korridorer, även några man egentligen inte fick vara i, var fulla med människor klädda i kläder de egentligen inte hade råd med.
Modern hälsade på en lång kvinna med vitt hår och himmelsblå klänning. Kvinnan log när hon såg Elizabeth, själv blängde hon tillbaka men rättade sig genast till ett tillgjort leende när modern mötte hennes blick.
"Din första kungliga fest Elizabeth, hur känns det?" frågade kvinnan. Inte förrän nu insåg Elizabeth att det var mrs Suchetet, Joline Suchetet. Hon var en av hovets bästa spioner och dessutom mors gamla elev, modern hade jobbat som lärare här på hovet och bland annat undervisat kungen i historia och matematik.
"Allt är alldeles för överdrivet och slöseri med pengar, men alla är ju enormt trevliga." Elizabeth log tillgjort åt mrs Suchetet. Hon visste precis vad mor tänkte; alla förutom hon var trevliga. Just då kom Kungen in i salen. Alla vände sig om. Fester var den ända gången man inte behövde knäböja inför honom. Vilket var tur för i dessa klänningar var det omöjligt. Ganska snabbt återgick alla till sina samtal. Kungen hade kommit från en valvport på våran vänstra sida bara några meter bort. Han hälsade på några som stod precis framför honom och gick sedan vidare åt deras håll, först var han nära att gå förbi men mor och mrs Suchetet skulle självfallet hälsa. Jag blev smått sur på dem när han kom fram till oss.
"Är det inte självaste unge mr Kung vi har här då. Eller vad är det man säger till herrar som är ogifta? Dessutom är du ju inte särskilt unge heller för den delen." Blicken han gav henne sa att han gärna satt henne i en av deras fängelsehålor. Men de fick han inte för att hon hade inte brutit mot någon egentlig lag.
"Mrs Suchetet, jag behöver prata med er ett litet tag" Under tiden passade mor på att ge Elizabeth en ordentlig uppläxning om hur man uppförde sig eller inte. Framför allt mot en kunglighet. Kungen kom tillbaka till dem med mrs Suchetet. Han ignorerade Elizabeth. De började prata om skvaller samtidigt som hon lagt märket till något som gärna ville undersöka mer; buffébordet med alla sötsaker. Hon neg åt kungen och sade:
"Trevligt att träffas herr Kung"

Med magen proppfull med delikata muffins gick hon hem tillsammans med sin mor. Det var långt in på natten och månen stod högt på himlen. Hon frös lite men brydde sig inte om det. Hemma var det mörkt och öde. Hon sprang upp på övervåningen till sitt lilla rum i deras  stenhus. Hon slet ut hårnålarna från hennes komplicerade frisyr. Redde ut tuvorna och drog av sig sin klänning. Allt låg i en hög på golvet. Sedan satte hon på sig en stor skjorta som luktade rök och slängde sig i den hårda sängen. Hon var utmattad. Helt slut, men ändå kunde hon inte sova. En tanke hade stört sig hela tiden när hon var på palatset och den spökade i henne även nu. Hennes far. Vem var egentligen hennes fader? Levde han? Varför ville inte hennes mor prata om det?
Tankarna hängde kvar i drömmarna. Hon drömde att hon hittade honom, men sedan försvann han och hon hittade en ny far, sedan kom en till, och en till, och en till. Plötsligt hade hon fler fäder, alla sade att de var hennes riktiga far och hon visste inte vem hon skulle lita på, scenen blev allt obehagligare och hemskare för varje minut som gick. Hon vaknade flåsandes och kallsvettig. Hon kände sig rädd, hon som aldrig annars kände sig rädd blev nu ängslig och försvarslös.

Morgonen därpå valde hon att sätta på sig en lättare klänning. Den var smidig och töjbar, lätt att röra sig i. Modern var redan i köket när hon kom ner. Hon stod och bakade ett bröd. Elizabeth tog en gammal skorpa och gick fram till henne.
"Får man smaka?" sade Elizabeth och tog en nypa av degen.
"Bort med tassarna gumman, du får smaka sen." svarade hon.
"Jag går ut ett tag."
"Visst"
Elizabeth drog på sig den bruna kappan och smet ut ur huset. Hon hade en kniv i varje känga och även ett bälte med ett svärd i på sig. Hon skulle till Frigge. Så här dags på dygnet var det sällan någon där.
Elizabeth ställde sig vid disken och ropade på Frigge. Snabbt kom han kilande ut till henne från ett av rummen.
"Tjena bråkmakare, hur kan jag stå till tjänst?"
"Du har inte tid för en duell kanske?" Det vag länge sedan de fäktades mot varandra, bara sådär för skojs skull.
"Javisst, javisst. Kom in du bara." Han visade in henne i ett lite rum bakom disken. Där satt mrs Greiff och räknade pengar vid ett bord.
"Vänta här så kommer jag strax" sade han. Mrs Greiff tittade upp på Elizabeth, hon var ganska stor och kraftig. Men hela hennes ansikte utstrålade av glädje och hennes röst var likaså när hon pratade.
"Vad finns det för anledning att du är här då, lilla flicka?" Elizabeth hann inte svara förrän hon fortsatte:
"Säg inte att ni ska hålla på och fäktas nu igen"
"Det var de som var meningen"
Mrs Greiff himlade med ögonen,
"Han är sig lik. Var försiktig med honom bara,  jag vet inte om hans rygg klarar av den prestationen."
"Det gör den visste" Frigge hade kommit tillbaka till rummet med ett svärd. "Följ med mig Elizabeth"
Elizabeth följde lydigt efter honom när han bad henne.
"Här inne kan vi vara" De kom in i ett ganska stort och tomt rum. Elizabeth tog av sig kappan och drog upp sitt svärd. Frigge ställde sig i ena änden av rummet och Elizabeth i andra.
"Och så bugar vi" sade han. De gjorde dem och sen så började de. Elizabeths start blev dålig. Frigge var nära på att få in en ordentlig träff i hennes vänstra midja men hon hann i sista sekund stoppa det. Hon lyckades låsa svärden och när hon skulle bända upp hans svärd insåg hon hur länge sedan de var sist hon tränade sin armstyrka. Frigge var stark och det var bara nätt och jämnt hon lyckades. De fortsatte att ta in slag på varandra, finta och försvara sig.
"Mycket bra lilla flicka, mycket bra" mumlade Frigge för sig själv. Sedan lite högre: "Ska vi testa dit fotarbete kanske?" Han började flytta på sig och gå omkring samtidigt som de fäktades. Genast blev allt mycket svårare och Elizabeth var tvungen att lägga ner ännu mer fokus för att försöka överlista honom. Det var svårt. Slutligen gav de båda upp.
"Du börjar bli riktigt bra nu, det är svårt för mig att slå dig" sade han. Elizabeth fnissade och sade att det fortfarande var mycket svårt.
"Det finns faktiskt en till anledning till att jag kom hit" sa hon försiktigt.
"Åh jag visste det" sa han och petade på henne med svärdet. "Kom så sätter vi oss" De fick ut ut rummet och tillbaka till mrs Greiff. Hon var klar med pengaräkningen nu. De satte sig tysta ner vid bordet.
"Jag undrar om du vet något om min far"
"Din far?" Han tittade storögt på henne. "Ledsen lilla gumman jag vet ytterst lite"
"Jag vill ta reda på vem han är och söka upp honom".
"Du kommer säkerligen leta ihjäl dig" sa mrs Greiff.
"När din mor kom till staden var hon gravid med dig. Hon kom från hamnarna i väst, du kan ju börja med att söka där."
"Uppmuntra henne inte att söka efter något hon aldrig kommer finna Fredderick" sa mrs Greiff.
"Någon" rättade Elizabeth "Och jag ska finna honom, åtminstone få veta vem han är" hon kollade ut genom fönstret och såg att solen stod högt på himlen. Hon borde gå hem nu om hon ville ha någon mat. Och det ville hon."Det är bäst jag går nu, tack för allt"
"De är klart, hoppas vi ses snart lille vän" svarade mrs Greiff
Elizabeth ställde sig upp och gick ut. Hon smällde igen ytterdörren efter sig, mest bara för att. Sedan gick hon sakta hemåt. Hon kunde vägen utantill, men valde att gå en omväg. En röst ekade i hennes huvud: du kommer säkerligen leta ihjäl dig. Hon sparkade på en sten, hårt. Leta efter något hon aldrig kommer finna. Aldrig kommer att finna. Aldrig. Hon skrek. Det var som om något gått sönder inom henne. Som om allt hopp bra försvann. Aldrig. Hon blev så förbannad på denna röst, den förföljde henne. Och den hade inte ens rätt. För hon skulle hitta sin far, eller åtminstone få veta vem han var.