Bråkmakaren

Del 13

Den där mannen, med det blonda håret och den muskulösa kroppen, det var något med honom som fick Elizabeth att känna sig så ängslig. Som om hon inte hade något att säga till om. När han sedan mötte hennes blick och log mot henne kunde hon knappats kontrollera sig själv. Men han skulle inte få henne. Hon behövde inte det och ville inte ha det heller.
Chris pratade med henne men hon lyssnade knappt.
  "Elizabeth? Hallå, lyssnar du ens?"
  "Åh ja... absolut... roligt.... eh"
  "Du lyssnade inte" sa han kort men verkade inte bry sig särskilt mycket. Han började prata igen och den här gången lyssnade hon faktiskt och deltog i samtalet.
   "Förlåt, men vart finns damernas? Måste pudra näsan" hon tittade på Chris. Han pekade på en korridor som låg en bit bort och Elizabeth gick dit.
Rummet var otroligt vitt och tyst. Det gjorde nästan ont i hennes ögon att titta på det vita kaklet som satt i både väggar, tak och golv. Hon började fundera över hur mycket Chris faktiskt hade betalt för att få bo här då det var ganska lyxigt.

   Elizabeth såg bara fler och fler fördelar med denna klänning eftersom den bara bestod av ett lager tyg istället för hundra. Om hon bara hittade några fler liknande skulle hon kunna ha klänning oftare då många blev upprörda för att hon hade byxor. Sakta gick hon ut till den mörka korridoren. Genast hörde hon den höga musiken och folk som dansade, pratade och skrek.
Hon kom inte särskilt långt för än hon kände hur hon blev upptryck mot vägen. Personen var stark och bestämd. Snabbt höjde hon blicken och möttes av ett par gulbruna ögon som tillhörde en man med blont uppsatt hår och en muskulös kropp. Han flinade åt henne när han såg hennes rädda blick. Det var samma man som Chris nyligen varnat henne om. Samma man som hon stått och stirrat på utan anledning.
  "Kan du vara snäll och släppa mig?" sa hon surt och försökte dra sig ut ur hans grepp. Av någon dum anledning hade hon lämnat sina knivar upp på rummet.
   "Med tanke på hur mycket du stirrade på mig så trodde jag det var det här du ville" sa han med ännu ett flin.
   "Jag vet inte ens vad heter" Elizabeth försökte förgäves komma ur hans grepp.
    "Oj förlåt, har jag glömt och presentera mig? Jag heter William Harrow. Men med tanke på att du inte visste mitt namn antar jag att du är ny här." Elizabeth tittade surt på honom. "Vad är ditt namn då?" När hon inte svarade tryckte han henne hårdare mot väggen så att hon knappast kunde andas. Hans högra pekfinger rörde vid hennes läppar och smög sig ner över bysten och magen. Hon började skrika så gott hon kunde och genast satte han sin hand framför hennes mun. Sendan viskade han:
"En vacker dag kommer du vilja ha mig mer än något annat" Han släppte henne och hon sjönk ner på golvet med en smäll. I samma sekund kom Chris springandes. Han satte sig på huk bredvid henne.
Elizabeth andades häftigt och började gråta. Hon hade trott att han var en enkel match, men mot honom var hon helt försvarslös och det kommer hon fortsätta att vara.
"Kom, vi går härifrån. Du behöver lite lugn och ro." Chris tog tag i hennes arm och drog upp en henne. Försiktigt ledde han upp henne till deras rum. Hon gick tät intill honom och kändes sig som en fyraåring. Men det var precis det hon var, helt försvarslös och ängslig. Så som fyraåringar brukar vara. Sen är de uppkäftiga och ställer många fråga också. Elizabeth var definitiv en fyraåring, bortsätt från att hon inte ställde så många frågor. Inte som fyraåringar iallafall.
Chris gav henne en bägare med kallt vatten och hon drack upp det på två klunkar. Sedan klädde hon av sig och kröp ner i dubbelsängen. Den var mjuk och len. Bättre än vad hon någonsin känt förut.

Chris gick inte och la sig. Länge var han uppe och pysslade med saker. Vad hade Elizabeth ingen aning om men han höll henne vaken. För vänlighetens skull nämnde hon inget om det. Sedan släckte han ljuset på bordet, bytte om och kröp ner i sängen. Då vaknade hon hur sin dvala.
"Jag tänker inte dela säng med dig" sa hon och lade sig på kanten, nära att ramla ner.
"Jag började precis fundera över när den riktiga Elizabeth skulle komma tillbaka." mumlade han och fortsatte med tydligare röst: "Jag kommer inte döda dig, eller våldta dig eller något annat. Vill du inte sova här så får du sova på golvet men riktigt ärligt; du har inget att vara orolig över." Han somnade kort där efter.

Trots att Elizabeth var en morgonpigg person sov hon långt in på dagen. Det var den första drömlösa natten hon hade haft på länge. Dessutom vaknade hon inte med smärtor i hela kroppen pågrund av det hårda underlaget. Riktigt ärligt; det var den bästa natten i hennes liv.
  När hon vaknade var Chris borta. Hennes hjärta slog en extra gång och hon tittade sig om i rummet för att försäkra sig att han inte var där. Men varför brydde hon sig egentligen?
   Hon satte sig upp i sängen; alldeles för snabbt och huvudet dånade till. Ändå drog hon sig upp ur sängen och bytte om till ett par nya byxor och en tröja. Över det hennes vanliga, illaluktande, smutsiga kappa. Den behövde definitiv tvättas. Hon tog den lilla nyckeln som Chris hade lämnat på byrån och gick ut. En våning ner var det halvfullt med folk som satt och åt lunch. Det som igår var en krog och resturang var nu bara en resturang. Chris satt ner i ett hörn och samtalade med en gammal gumma. Hennes underligt silvriga hår och gråa ögon fick Elizabeth att stanna upp. Den gamla kvinna stirrade på henne och sade till Chris:
  "Din lilla vän står precis bakom dig" Hur visste hon att Chris och Elizabeth var vänner? Troligtvis för att han sagt det men ändå. Hon tog en stol och satte sig vid deras lilla bord.
   "Godmorgon" sa Chris glatt och Elizabeth svarade. Det samtal som han haft med den gamla kvinnan hade nu dött ut. Hon tittade ut genom ett fönster precis bredvid dem. Elizabeth studerade hennes ansikte, hennes kritvita hy och alla hennes rynkor. Utan att titta åt Elizabeths håll sade hon:
  "Du stirrar på mig, kan du sluta?" Elizabeth ursäktade sig.
   "Vill du ha någon lunch?" Frågade Chris för att bryta den tystnad som uppstått.
   "Lunch? Har jag sovit bort halva dagen?" nästan skrek hon till svar.
   "Ja" Hon suckade. Typiskt. Hon vinkade till sig den lilla flickan som hjälpt dem igår och beställde en dagens, vilket innebar någon stuvning med svamp och griskött.
   Den gamla kvinnan harklade till.
   "Ska du inte presentera mig" sa hon till Chris.
    "Åh" han vände sig mot Elizabeth och pekade på den gamla kvinnan. "Det här är Grace. En gammal bekant till mig och....." han tystnade tvärt. Grace log mot henne.
"Trevligt att träffas Elizabeth." Elizabeth rykande på pannan när Grace sa hennes namn. Hur visste hon att hon hette så?

  Elizabeth var nästan klar med sin mat när Grace äntligen lämnade dem. Hon skrämde Elizabeth, något enormt. Inte bara på grund av hennes annorlunda utseende ut också hennes konstiga beteende. Som om hon kunde läsa tankar.
   "Den där Grace är läskig." sade hon tyst och tittade upp på Chris. Själv stirrade han bara ut genom fönstret. Helt insjunken i sina tankar.
   "Hon är synsk. Eller ja, lite halvt om halvt." Han suckade. "Även om du inte gillar henne så kan hon faktiskt hjälpa oss." Elizabeth tittade skeptiskt på honom. "Om någon vet vart Black Pidign finns så är det hon." Elizabeth gav honom en blick som betydde typ att hon inte trodde på det han sa men accepterade det ändå.
   "Hon är synsk" sa han trött och gick därifrån. Efter ett fåtal steg vände han sig om igen. "Nyckeln?" Elizabeth räckte honom nyckeln till deras rum och han försvann ljudlöst.