Bråkmakaren

Del 11

Dagarna flög förbi. De hade börjat vänja sig vid smärtan de fått i kropparna när de vandrat. Kläderna de hade på sig var nu både äckliga och slitna. Vart de än gick såg de bara skog, skog och skog. Ibland någon sjö och en liten bäck. Men inte mycket mer än så. Inte en ända människa mötte dem. Väldigt sällan djur också.
Chris påstod hela tiden att de var inne på den västra sidan nu men Elizabeth så ingen skillnad. Hon hade dock aldrig varit här förut.
Plötsligt insåg hon hur marken under henne börjar slutta uppåt. Hur stigen ledde henne upp på en stor kulle. Mjölksyran stiger sig upp i benen. Steg för steg tar de sig upp för kullen. Längst upp stannade de. Framför dem är det inte längre någon skog. Det är bara ängar och kullar som går upp och ner så långt man kan se. Elizabeth stod bara och gapade.
"Tyckte du denna backe var jobbig så blir det bara värre." Flåsade Chris. Elizabeth hade inte tid att tänka på någon mjölksyra i benen eller att det skulle bli värre. Det ända hon såg var den fantastiska utsikten. Hon hade inte sett något liknande tidigare. Tittade man noga kunde man ana små enstaka gårdar och hus som var utspridda över kullarna.
Stigen framför dem ledde dem ner för kullen och in mellan två andra kullar. Sedan upp på en till kulle. De började gå. Benen smärtade något så otroligt och för varje kulle de kom upp på var de tvungna att stanna för att pusta ut. Den dagen kom de inte särskilt långt.

~*~
För 16 år sedan

Hur kunde hon vara så dum? Hon visste ju att det var dumt och ändå tillät hon det hända.
Snabbt sprang hon på gatorna, vart visste hon inte men hon ville bort härifrån. Ute spöregnade det. Hon sprang ut på en hal brygga och stannade längst ut, var nära på att ramla i men lyckades hålla balansen. Långt där ute på havet fanns han. Hennes drömprins, hennes mardröm, hennes fruktan och längtan. Varför trodde hon att han skulle vilja ha henne, när han aldrig haft något förhållande eller vart seriös i sina handlingar. Han var farlig, en kvinnomagnet och en självisk brottsling. Han brydde sig inte om någon, så varför skulle han bry sig om henne? Hon som ändå bara var en i mängden och knappast bland de bästa. Men hon älskade honom, samtidigt som hon hatade honom. Försiktigt la hon en hand på magen.
"Vi ska ta oss härifrån du och jag. Vi åker tillbaka till huvudstaden där vi är trygga." Viskade hon. "Ingen pirat ska få förstöra våra liv."

~*~
Tillbaka till Chris och Elizabeth

De hade slagit läger uppe på en kulle så att de lätt kunde se ut över den och hålla koll. Så mycket till läger var det knappast då det bara låg två väskor och några filtar utspridda. Ingen eld.
Chris hade tagit första passet som vanligt då Elizabeth inte var något nattuggla och föredrog gärna att bra upp på morgonen istället. Chris brydde sig knappast. Han hade börjat funderat på varför han överhuvudtaget följde med Elizabeth från början, det var något mer än att hon behövde hjälp och att han ville hjälpa henne. Vilket egentligen var konstigt för hennes far hade dödat både hans mor, hans lillebror, hans ena lillasyster och en av hans storasystrar. Nu fanns det bara fadern, en storebror, storasyster, och två små tvillingsystrar kvar. Ändå hade han flytt från dem. Lämnat dem ensamma kvar när de hade det som jobbigast. Varför visste han inte riktigt. Kanske för att han inte passade in där. Kanske för att han gjorde någon nytta. Kanske för att han trodde att han klarade sig bättre ensam. Kanske bara för att han trodde man kunde fly från sina problem. Troligtvis en blandning av dem. Men precis som Elizabeth en gång sagt till honom, "Du kan fly från allt förutom dina minnen och mardrömmar". Hon hade haft rätt. Det går inte att fly frön sig själv.
   Den kvällen fattade han ett beslut; han skulle hämnas på den som dödat han familj, även fast han kanske aldrig kommer att kunna se det som finns kvar av den igen så kan han åtminstone göra dem en tjänst, det är han skyldig dem.

Tidigt på morgonen började de vandra igen. Hur långt de än gick såg de inte mer än kullar och några enstak hus utspridda. Visst hade husen kanske ökat i antal och de stod närmre varandra än tidigare men de hjälpte dem knappast.
   Nätterna spenderade de högst upp på någon kulle. På dagarna vandrade de. Försiktiga, lågmälda samtal på gick mellan dem ibland. Allt oftare än vad det tidigare gjort under resan. Några gånger skrattade de till och med.
  Elizabeth mage kurrade till och hon började bli hungrig.
  "Vi tar oss upp för denna kulle och sen äter vi där uppe" sade hon till Chris.
   "Sist upp" svarade han och de började springa. Så fort de kom upp på kullen slängde de sig på mage av utmattning. Deras ben värkte och magarna hungrade. Flåsandes och skrattandes lade de inte märket till att utsikten framför dem hade förändrats. Inte för än Elizabeth tittade upp och tystande tvärt. Då tittade även Chris upp och han blev lika tyst han med. Framför dem bredde sig en stad ut. I mitten låg en stor borg och runt om den var det små gator fyllada med människor och omringade av stenhus och trähus. Bakom staden kunde man skymta havet. En stor hamn med många bryggor låg längst kanten. Stora fartyg och båtar åkte inte och ut ur hamnen.
   Elizabeth och Chris kravlade sig upp till sittandes.
   "Jag tycker vi stannar här över natten, om vi ger oss av på morgonen borde vi vara framme ungefär lagom till lunch. Då har vi halva dagen på oss att hitta sovplatser inför natten."
Det var Chris som hade lagt fram förslaget och Elizabeth höll bara med. Sedan plockade hon upp en bit bröd som de hade kvar. Hon fördelade den jämnt så att det skulle räcka till fyra måltider till förutom dessa två. Sedan gav hon en bit till Chris och han åt lydigt upp den, lika så hon själv.
   De hade slängt av sig packning och låg nu i det varma gräset och tittade på himmelen. Några enstaka små moln flög över dem. Elizabeth retade Chris för att han var så otroligt usel på att kasta knivar. Han slog till henne lätt på armen men hon fortsatte. Helt plötsligt var han bara över henne.
  "Passa dig noga, du vet inte vad kan gör med dig om jag så måste" sa han med ett flin på läpparna.
    "Jag tor faktiskt jag är ganska medveten om det" svarade hon och slängde av honom från sig. Nu var det hon som var över honom. Sakta inledde dem en brottningsmatch som ledde till att båda föll nerför kullen och var tvungna att gå upp igen. Väl uppe på kullen slöt de fred. Både med ett stort leende på läpparna. Elizabeth hade upplevt en lycka hon väldigt sällan upplevde annars. Lyckan av att ha en vän.

Länge satt de uppe och tittade på Norra Hamnstaden. De såg hur båtarna lade till i hamnen inför natten. Solen gick ner bortanför havet.
Elizabeth somnade mitt på gräset. Hon var trött. Chris lade omsorgsfullt en filt på henne och lät henne sova, han skulle ändå ta första vaktposten. Solen hade gått ner över havet men ändå lös det från staden. Det var vackert. Den sovande Elizabeth bredvid honom var också vacker. Enligt honom.
   Imorgon skulle de vara framme, de skulle få bättre kläder, få äta riktigt mat och sova i en riktig säng.

  Elizabeth kunde inte bärga sig. Hon gick fram och tillbaka. Kunde inte stå stilla. Efter två knappt två veckors vandring så skulle äntligen komma fram. Hennes puls var dubbelt så hög och hennes energi tog aldrig slut. Det ända hon ville göra var att väcka Chris och rusa till staden. Men Chris behövde sova. Och även om de såg staden och alla dess små hus, gator och hamnar så skulle det ta halva dagen att gå dit.
  Snabbt satte hon sig ner för att andas och lugna ner sig, men lika snabbt som hon satt sig var hon på fötter igen. Det vara bara tanken på att lämna Chris ensam kvar som fick henne att inte gå därifrån. Hon tittade på honom. Såg hur han sakta öppnade ögonen. Hon rusade dit.
  "Godmorgon Chris!" nästan skrek hon åt honom. Han tittade trött på henne. Hon var nära på att slita åt sig filtarna från honom för att packa ner dem men stoppade sig genast.
   "Elizabeth sätt dig ner. Du måste lugna ner dig. Du är alldeles för ivrig." Hon tittade förvånat på honom, som om han plötsligt börjat prata ett annat språk. Sedan började hon gå omkring igen. Ivrig över att snart skulle komma fram.
   "Elizabeth sitt!" röt Chris. "Du ger mig huvudvärk och dessutom hjälper det inte att springer omkring som en galen höna." Han kravlade sig upp ur sin lilla bädd och började packa ner filtarna. Elizabeth ställde sig upp för att hjälpa honom.
   "Sitt!" befallde han åt henne och hon satte sig lydigt ner igen. "Jag gör det här själv. Du får inte resa dig från din plats förrän jag säger att det okej, förstått?" Elizabeth blängde på honom.
"Förstått?"
   "Ja ers majestät, det är förstått." Sur som ett bi var hon. Varför får inte hon hjälpa till?
En bit bröd kom fallande mot henne och hon tog emot det. Försiktigt började hon gnaga på det. Det var segt. Länge tuggade hon med munnen full av bröd. En trött Chris iakttog henne. Han hade redan ätit upp sin brödbit.
  "Har du lugnat ner dig nu?" frågade han. Hon nickade till svar.
All packning var redan klar och de skulle ge sig iväg så fort Elizabeth var klar med sitt bröd.