Bråkmakaren

Del 21

"Sluta!"

~*~

Alla vände sig om för att se vem det var som skrikigt. En äldre, ganska kort, man med stort rufsigt skägg och svart och röda kläder stod och tittade ut över folkmassan som nu slutat att fäktas. Han tog ut djupt andetag och frågade med sträng röst:
  "Vad försiggår här?! På mitt skepp?"

  En snabb tanke for genom Elizabeths huvud. Detta måste vara Black Pidgin. Hennes far. Hon vände sig om efter att ha stått med ryggen mot honom. Genast kunde hon se hela hans ansikte tydligt. Munnen var som ett smalt sträck och ögonen var både lika mörka och hade samma form som hennes egna. Visst såg han ut som en pirat, men hennes far; det att svårt att tänka sig.

  "Dessa två" den enarmade mannen pekade på Elizabeth och Chris "är fripassagerare och får inte vara här." Black Pidgin tittade tyst på honom under några sekunder.
  "Eftersom de inte åkt med på skeppet så är dem inte fripassagerare, utan inkräktare" Den enarmade mannen sänkte generat blicken. "Men de borde absolut inte vara här."

  Elizabeth mötte hans blick och för en sekund kände hon sig väldigt rädd. Både hans sätt att tala och egentligen bara stå där och titta på dem fick en att vilja krypa ihop och gömma sig. Det var ingen röst man kunde säga emot.

  Sedan tittade hon bort, för hon ville inte visa sig svag. Hon ville inte visa att hon var rädd. Då kanske han tyckte hon var svag och oduglig och skulle slänga henne överbord.

  Chris öppnade munnen för att säga något men det kom inga ord. Istället hörde man ett svagt, pinsamt litet pip ljud som fick alla att stirra på honom. Hans kinder blev genast lite röda när han såg det. Men det verkade som han glömt bort hur man överhuvudtaget rörde på sig för han stod bara stilla med munnen öppen och stirrade med illröda kinder på alla runt om honom.

  "Vi behöver prata med dig" lyckades Elizabeth efter ett tag få ur sig. Genast kändes det som något släpptes inom henne. För hon kunde både slappna av och hade inte längre några problem med att prata.
  "Jasså...?" Var det ända Black Pidgin sade till svar.
  "Eller ja, egentligen är det jag som behöver prata med dig men jag tror min lille vän inte vill vara ensam med alla de där läskiga männen som står bakom mig"
  "Kapten, de har ingen tillåtelse att vara här. Vi borde kanske jaga bort dem eller något." En lite äldre man ur besättning med pipig röst försökte förgäves göra sig hörd. Men kapten verkade inte höra honom. "Kapten..."
  "Kasta ankare. Jag vill att vi är framme vid Guldgruvan vid soluppgången. Och ni två får gärna följa med mig." Black Pigin tittade på Chris och Elizabeth innan han gick tillbaka genom den dörr han nyss kommit från.
  "De kommer vi aldrig hinna..." började någon men han blev genast avbruten av kaptenens mörka stämma.
  "KASTA ANKARE!"

  Alla började genast springa omkring för att fixa saker så att skeppet kunde lossa från bryggan den stod vid och ge sig iväg mot dess destination. Chris och Elizabeth tittade på varandra innan de började gå mot dörren som Kaptenen tidigare passerat igenom. Plötsligt ställde sig mannen med det konstiga märket längs halsen framför Elizabeth. Hon ryggade förskräckt bak för att inte krocka med honom.
  "Mitt svärd, tack" sa han lika känslokallt som döden. Hon suckade åt honom och gav honom sedan hans svärd. Han försvann på någon sekund och Elizabeth och Chris kunde fortsätta fram mot dörren.

~*~

"Så vad är anledningen till att ni söker er till mig?" sa en mörk röst tillhörande Black Pidgin. Han satt vid ett bord fullt med kartor, pennor, några mätsaker och andra papper. Mitt på bordet låg en kompass. Den var guldfärgad och blänkte starkt i solljuset som lyste in genom det lilla fönstret på deras vänstra sida. Några enskilda detaljer i silver syntes längs lockets kant.
Elizabeth hade aldrig sett en sådan praktfull kompass förut. Riktigt ärligt hade hon aldrig sätt en kompass överhuvudtaget. Det var bara dem rikaste och mest framgångsrika sjömän som ägde en.

  Elizabeth tog ett djupt andetag.
  "Jag... har gjort en del efterforskningar... och det visar sig... att du är min far." Black Pidgin skrattade bara åt det hon sagt.
  "Jag är inte någons far. Framförallt inte din." Elizabeth tittade misstänksamt på honom ett litet tag.
  "Men invånarboken sa ju..." började hon. Black Pidgin började bara skrocka igen.
  "Invånarboken, är du seriös?"
  "De är faktiskt sant." Försökte Chris men när Black Pidgin tittade på honom backade han genast tillbaka in i skuggorna. Av någon anledning hade han börjat bete sig som en feg liten mus. Han var rädd. De syntes lång väg.

"Men jag förstår inte, varför skulle inte invånarboken stämma..."
  "Hör upp här lilla flicka." Började Black Pidgin och ställde sig upp "invånarboken är nästan enbart baserad på rykten och vad folk påstår. I många fall stämmer det men inte alltid. Och jag vet nog mycket väl vilka mina barn är om jag om jag nu har några. " han spände blicken i Elizabeth" Vilket jag innerligt hoppas att jag inte har." Sedan lämnade han rummet.

~*~

Vattnet forsade under dem. Liter för liter försvann och avlägsnade sig. Ibland kunde dem se några fiskar som simmade längst båtens kant eller hoppade upp i luften likt en sprattlande ål. Men oftast försvann de på direkten. Det var svårt för en liten fisk att hålla samma takt som ett stort skepp.

Elizabeth vände sig om mot Chris och blev bländad av solljuset. Det stack i ögonen och hon vände sig bortåt igen. Med ryggen mot honom började hon tala:
"Jag mår faktist inte illa längre. Det känns inte som om min mages innehåll kommer att komma upp längre. Jag mår faktiskt väldigt bra."
"Det för att vi står uppe på däck nu. Jag kan slå vad om att om du går ner under däck och stannar där tills vi är framme kommer du börja må illa igen." Hon rykte till av hans sura röst. Var han arg?
"Jasså?"
"Ja" En obehaglig tystnad lade sig över dem. Elizabeth tittade längs horisonten. Havet hade, likt himlen, en fin blå färg. Små vågor skvalpade runt och fick solen att reflektera åt alla håll. Hon snurrade runt för att kanske få se något annorlunda. Men vart hon än tittade så såg allt likadant ut. Oändligt med hav tills de möttes av himlen. Inte ett enda land syntes till. Hur stort var egentligen havet? Vad händer om man åker till horisonten? Tar det slut där, eller fortsätter det?
Hon lutade sig över relingen och tittade ner i vattnet. Nu såg det inte längre blått ut. Utan mer svart. Några få metrar ner såg hon två blåa fiskar simma, sedan försvann de fort. Vitt skum skapades vid skeppas för när det plöjde undan vattnet. Allt var så fantastiskt. Så underbart och härligt. Lite som en ny levnadsglöd hade tänds inom henne. Det pirrade och fladdrade i magen. Och hon kände sig full av liv och glädje.

"Är det alltid så här härligt att åka på havet?" Frågade hon Chris.
"Mm..." sade han surt tillbaka.
"Chris... Vad är det?" Hon lade en hand på hans axel och vände honom mot sig. Han blängde någon sekund innan han tittade ner i golvet.
"Jag behöver bara vara lite ifred..." mumlade han och gick därifrån. Elizabeth följde honom med blicken när han gick. Hon tyckte lite synd om honom. Allt var så härligt och vackert men ändå var han på dåligt humör. Visst detta kanske inte var första gången för honom som för henne, men det var ändå inte normalt av honom att bete sig så.

_________________

Okej.... Ett nytt kapitel. Det var ett tag sedan. Förlåt.
Jag har liksom inte orkat skriva och haft någon lust. Ska försöka förbättra mig men de utlovade regelbundna uppdateringarna är nog bästa att dra tillbaka för de kommer jag ändå inte följa.

Jag måste ju tyvärr prioritera skola, träning och hälsa först så därför är det ibland svårt att uppdatera. Observera att detta inte är något förväll. Det blir bara lite mindre uppdateringar, precis som dock varit på senaste tiden.

Kramizz //Hanna