Bråkmakaren

Del 9

Elizabeth tittade på stjärnorna ovanför henne. Dem var obeskrivliga. De bara satt upp och lyste mitt i en svart oändlighet.
   Chris hade väckt henne för att hon skulle ta över vaktposten. Bara några timmar hade hon fått sova, men han kommer inte få sova särskilt mycket han heller. Imorgon måste dem fortsätta att gå. En tanke hade slagit Elizabeth när hon trött gick upp ur sin kalla bädd för att överlämna den till Chris; han hade inget mer än ett svärd att försvara sig med. Han var delvis skicklig med det men det räckte inte.
    Imorgon när han vaknade skulle hon visa honom hur man kunde bära knivar i kängorna utan att de skavde. Hon lutade sig mot ett stort träd och lade armarna i kors. Sen halvsov hon, vaknade av var enda liten rörelse och ljud men sparade ändå energi till imorgon.

~*~

Sakta såg hon hur solen steg över himmelen. Inga moln syntets till, det skulle bli en varm dag.
Elizabeth stod och gnagde på en bit bröd. Det smakade torrt och bränt men det var bättre än ingenting. Hon brydde sig inte om att Chris hade gått upp och stod lutat mot ett eget träd och iakttog henne. Han hade hängt upp filtarna på en gren i solen så att de skulle torka lite.
"Ska inte du äta något?" Hon tittade på menande på honom.
"Senast jag åt kom allt upp igen, jag tror inte det är så smart."
Minuterna gick och Elizabeth bestämde sig för att lära Chris hur man gömde några knivar kängorna men det visade sig lönlöst när han varken kunde kasta dem och fick ont i huvudet och nacken när han böjde sig ner för fort.
"Du får slåss med dem" sa hon tillslut när hon tröttnat. "Vi måste börja gå nu, klarar du av det?"
"Ja, det tror jag" han suckade. "Vi ska hitåt" Elizabeth följde lydigt efter men tog sedan över täten. De blev knäpptyst mellan dem. En flock fåglar flög över dem, Elizabeth drog en kniv, kastade och missade.
"Det var nära." sa Chris som en liten tröst.
"Nära skjuter ingen hare" sa Elizabeth surt och gick in i skogen för att leta efter kniven hon kastat. Snabbt kom hon tillbaka och de blev tyst mellan dem igen. Senare den eftermiddagen fällde hon en smal liten fågel. De slog läger och grillade den. Det räckte knappt till en person men de var alltid något. Snart skulle maten ta slut så de var tvungna ta vara på det de hade. Chris hade fortfarande svårt att behålla maten men lyckades iallfall få i sig en halv brödbit. De höll vakt halva natten var precis som natten innan. Den natten passerade förbi som ingenting.    

Dagen därpå inleddes med ännu en lönlöst lektion om hur man kastar knivar, ytterst lite frukost och smärtor i hela kroppen efter den hårda marken de sovit på.
Chris hade berätta om städerna i väst.
"Det finns två städer; Norra Hamnstaden och Södra Hamnstaden. Egentligen vet jag inte varför de har samma namn för de tar säkert två dagar att gå mellan dem." Elizabeth lyssnade noga. "De är de enda större städerna längs kusten, annars finns det bara små byar utspridda. Landskapet i väst består nästan bara av granskog och små kullar, men längst kusten är det platt. Vi kommer att behöva passera kullarna om vi vill ta oss till städerna. Det kommer bli en jobbig klättring upp och ner." Han babblade på om allt möjligt som fanns i väst, hur städerna var uppbyggda, fester som spårat ut, höguppsatta män som bott i fortet som låg i norra hamnstaden, båtar och fartyg som lagt till och namn på olika kullar. Han nämnde aldrig något om sig själv eller sin familj.
"Hur är det med armen?" mumlade Elizabeth efter en lång stund för att byta samtalsämne. Han tittade på henne som om han inte fattade något.
"Åh...ja....den är bättre, de gör fortfarande ont i den men det börjar läka. Det kan förstås ta ett tag för det att läka helt." han tittade ner i marken, nästan som om han plötsligt blev blyg.
"Nacken och magen då?"
"Ja...jag har fått behålla den senaste maten iallafall. Och nacken smärtar ibland men jag kan nästan springa nu." Elizabeth nickade åt hans svar. Hon visste egentligen allt detta men ville få honom att tystna, åtminstone byta samtalsämne. Det funkade.

Den natten började Chris med att stå vakt. Länge stod han och bara tittade upp i himmelen. Sedan ner på skogen. Han såg bara någon meter framför sig. Det var knappt att han såg Elizabeth som låg ihopkrupen mellan några filtar strax bredvid honom och sov. Det var kallt ute, några moln på himmelen täckte månens sken.
Han blundade, snabbt somnade han men vaknade igen med ett ryck. Det var dags att byta nu. Han böjde sig ner och skakade om Elizabeth. Hon vaknade. Blinkade några gånger av tröttheten och fattade sedan vad han ville.
"Det är dags att byta nu Elizabeth" sa han. Hon suckade och gick motvilligt upp. Hon lutade sig mot ett träd en bit bort. Försökte hålla sig vaken. Hon sneglade försiktigt mot Chris, han sov inte. Inte än iallfall. Hon gick därifrån för att inte störa honom. De hade gått i två dagar och var redan både trötta, hungriga och deras kroppar värkte otroligt mycket. Elizabeth ville bara sova.
  Något prasslade till i buskarna en bit bort. Hon såg ingenting men kunde höra det tydligt. Sakta satte hon sig ner på huk för att kunna se buskarna som det lät ifrån. Det blev tyst. Sedan lät det igen och hon kunde ana en skugga röra sig längre bort, den var stor, kanske en björn. Snabbt ställde hon sig upp och satte handen på sitt svärdsfäste för att vara beredd. Hon backade närmre Chris, ville se att han var okej. Sedan trädde en stor skugga fram ur skogen. Hon kunde precis urskilja konturerna av en människa, stor och kraftig. Hårt sparkade hon till Chris på benet för att han skulle vakna och fatta att det var en kris.
"Upp med dig!"
"Va?"
"Upp med dig!" Skrek hon igen. När han såg den stora mannen sakta gå mot dem flög han upp ut sin lilla bädd. Han tog sitt svärd som låg bredvid sig och ställde sig snett bakom Elizabeth. Sedan trädde en till skugga fram ut buskarna. Dem var två stycken. Kroppsformen sade att de båda två var män.
"Jag tar den främre" viskade Elizabeth när hon såg dem båda dra sina svärd. Hon snurrade sitt ett varv runt handleden och ställde sig beredd. Hon ville inte attackera först, det var alltid ett dumt drag för kanske ville de förhandla.
"Vem där?" Sa hon. Ingen svarade. Det två skuggorna närmade sig. Ett svärd stärktes mot hennes hals men hon stod kvar. Chris var redan inne i en tuff match mot den andre. Det här kommer han aldrig klara tänkte Elizabeth och tog bort svärdet som var riktat mot henne. Hon försökte slå honom i midjan men han var för snabb. Ett svärd kom farande mot hennes huvud och hon dukade, kunde känna hur det snuddade vid hennes huvud men hon blev inte skadad. Ett till slag kom och hon bakade, slog tillbaka men missade. Sakta började han pressa henne bakåt. Hon visste att han ville få henne att krocka i ett träd, att gå med ryggen mot något samtidigt som en motståndare visste precis vart man var på väg var inte särskilt bra. Hon dukade under hans svärd igen och sprang några steg åt sidan. Han skulle inte få styra henne, men hon hade svårt att pressa tillbaka. Sedan slog hon till honom i midjan och han föll bakåt. Han kröp i ren panik bort från henne men hon sparkade honom hårt i huvudet så at han blev medvetslös. Sedan sprang hon till Chris för att hjälpa honom. Han hade precis kommit upp från marken efter att ha ramlat och hans motståndare hade tagit hans svärd. Elizabeth närmade sig bakifrån och kastade sitt svärd till Chris, han behövde det mer än vad hon gjorde. Sedan sparkade hon motståndaren på benen och han föll framåt. Chris skar honom djupt i halsen. Han skrek av smärtan men tystnade snart. Han var död. Elizabeth tittade på hans stilla kropp, de livlösa ögonen och den öppna munnen.
"Titta inte för länge på honom, man kan bli galen." sa Chris och tittade på henne. Sedan gick han bort till den andre livlösa mannen och dödade honom med, helt utan problem. Han hade tydligen gjort detta innan. Elizabeth slet blicken från den första mannen och gick fram till den andre. Hon satte sig ner på huk och studerade hans ansikte. Det var svårt att se något men hon kunde ana hans ansiktskonturer. Han hade små ögon och en kraftig käke, munnen var smal och stängd. Elizabeth hoppade till när hon insåg att det var samma man som hon mött på Frigges krog för några veckor sedan. Det var samma man som försökt mörda henne mor. Det var rätt åt honom, att han nu låg död på marken.
    "Dem har troligtvis följt efter oss, jag mötte den här mannen på Friges krog för inte så jättelänge sedan." sa hon tyst till Chris. Han svarade inte. "Det kanske finns fler, vi borde ge oss av."
   "Det tror jag knappats, men vi måste ge oss av, det håller jag med om." Han petade med foten på ett av liken, och började packa ihop sakerna. En stund senare gav de sig av.