Bråkmakaren

Del 4

Solen stod lågt på himmelen när Elizabeth vandrade på gatorna. Hon hade flytt hemifrån när hennes mor fått en plötsliga panikångest attack igen. Det var ett helvete att vara där då. Och hon tänkte inte heller stanna för att hjälpa sin mor, det är hennes problem och hennes ansvar att få hjälp. Hon får be någon annan. Elizabeth brydde sig inte om att hon kanske tog livet av sig, brydde sig inte om att hon kanske aldrig skulle få se sin mor igen och bli helt ensam kvar. Det ända som spelade någon roll var hur hon skulle hitta sin far. Men först måste hon få reda på vem han var. Frågan var bara hur.
Elizabeth märkte inte hur hon själv gått in på den lilla gatan som krogen låg på. Frigges krog. Helt plötsligt stod hon bara där och tittade på dörren. Men vart skulle hon annars gå, de här var hennes andra hem. Sakta öppnade hon dörren. Det var lika stökigt som vanligt. Elizabeth närmade sig ett tomt bord och satte sig lugnt ner. Hon bara satt där och tittade på hur andra öste i sig öl eller diskuterade något oviktigt. Hon tog fram en kniv som haft gömd i ena fick och började genomskåda den. Hon tittade på varenda liten detalj, varje repa och varje blomma på mönstret som var inristat i handtaget. Det var en mycket vacker kniv, enkel, lätt, välgjord. Hon älskade den, det var en av hennes favoriter.
Frigge kom gående mot henne med lugna steg. Han lade en hand på hennes axel och tittade lugnt på henne. "Vill du ha något?" frågade han tyst. Det var som om han visste att något var fel med Elizabeth, och det var det, frågan var bara vad. De visste inte ens hon. Han satte sig ner vid bordet och iakttog henne när hon stirrade tyst på sin kniv. Hon ville inte titta upp, möta hans blick. Var det så här det kändes att ha en far? Någon som visste när saker inte stod rätt till och alltid fanns vid ens sida.
"Jag tolkar din tystnad som ett nej" sade han. "Du vet väl att hovet har alla invånare, framför allt här i staden, inskrivna i en bok för att hålla koll på alla. Det står även vilka föräldrar och syskon man har." Det visste hon inte. Men nu visste hon det, och hon visste även vart hon skulle börja leta.

~*~

En vecka senare när hon stod och pratade med en kvinna som bodde granne med dem på Frigges krog såg hon en oroväckande scen. Pojken med det svarta fågelbo-håret kom in genom krogens dörrar. Han var helt ensam. Elizabeth tystande. Hon hörde inte ens längre vad hennes granne sade. Försiktigt följde hon efter pojken för att försäkra sig om att det var han. De var det. Definitiv. De var två veckor sedan de fäktades uppe på taken och hon kunde svagt ana hans ärr på vänster armen under hans tröja. Sedan stannade hon. Lossades som om hon var upptagen i ett viktigt samtal med några. Men egentligen iakttog hon pojken i smyg. Han beställde något och vände sig sedan om för att iaktta folkvimlet. Elizabeth tittade snabbt bort och tog på sig luvan på hennes rock för han inte skulle känna igen henne. Sakta gled hennes blick tillbaka på honom. Han tittade åt hennes håll och deras blickar möttes. En kort sekund stod de och bara stirrade på varandra, sedan sprang Elizabeth. Bort därifrån och bort från den farliga fågelbos-pojken. Tillbaka till tryggheten hos hennes gråtande mamma. Frigges krog hade alltid varit en trygg och lugn plats för henne, den med. Men inte längre, den där pojken var farlig, det visste hon bara.

Den kvällen satt Elizabeth på sin hårda säng och tittade ut över golvet. Några kläder låg slängda i ett hörn. Hon försökte lista ut ett sätt att ta sig in på slottet och få tag på den där boken. Antingen skulle hon klä ut sig till kock, vilket gör det lättare för henne att komma in, eller så klädde hon ut sig till en tjänare. Att ha en kock omkring springande på palatset väckte nog endel uppmärksamhet.
Slutligen bestämde hon sig för att ljuga om att hon stod i sin mors ärende och skulle hjälpa henne med något. De flesta visste vem hennes mor var och kanske skulle kunna hjälpa henne då. Slutade den planen fungera fick hon gå över på plan B- tjänsteflicka. Vilket kunde bli svårt för hon hade ingen aning om hur hon skulle lyckas finna sådana kläder.

Sakta sjönk Elizabeth ner i en djup skönhetssömn som snabbt gick över till en mardröm om hennes okända far och fågelbo-pojken. Tidigt på morgonen vaknade hon igen, flåsande och kallsvettig. Hur skulle hon lyckas med sitt uppdrag om hon blev så rädd för några drömmar? Skärp dig Elizabeth, de är bra drömmar. Mardrömmar. Sa hennes inre röst till sig själv och hon klängde sig upp ur sängen. Hon hade bestämt sig för att försöka ta sig in i palatset nu på morgonen så att hon hade hela dagen på sig att leta efter denna bok. Och eftersom hon skulle in på palatset så måste hon bära klänning, vilket var en besvikelse för de gav inte full möjlighet att smita om de skulle behövas. Håret satte hon upp i en fläta och gick sedan ner för att ta lite bröd och te till frukost. Hon orkade inte äta särskilt mycket.
När hon nästan var klar med frukosten kom modern ner i köket.
"Godmorgon Elizabeth"
"Godmorgon" mumlade hon till svar med munnen full av mat. Fick mor reda på vad hon tänkte göra var hon död. När modern vände sig om smet hon tyst ut. Hon sprang längs gatan ner till torget, svängde vänster och upp på en mindre gata. Det tog ca tio minuter att springa till palatset. När hon kunde börja ana ingången till palatset saktade hon ner för lugna sig och tänka igenom sin plan igen. Hon började bli osäker om det verkligen var så smart att göra det här ändå. Vad som helst kunde gå fel. Skärp dig! Du vill ju veta vem din far är, eller hur? Elizabeth tog ett djupt andetag och närmade sig långsamt mot palatset. Steg för steg närmade hon sig. Det kändes som om hon glömde bort alla sin planer, allt hon hade planerat och förberett, helt borta. Hon närmade sig porten. Allt hon såg var porten, hon var inte medveten om vad som hände runt om henne. Inte medveten om att en vakt kom fram till henne och frågade vart hon skulle.
"Hallå svara, vad gör du här?" Han satte sin arm på hennes axel och skakade lite lätt. Elizabeth vakande upp ur sin dvala.
"Va?" Hon tittade sig diskret om för att se vad hon missat.
"Jag undrar vart du är påväg. Vem som helst få inte gå in i palatset bara sådär." Elizabeth improviserade:
"Nej det vet jag väl. Skulle du kunna släppa in mig nu?" Hon tog ett steg i ett försöka att gå mot porten men hans arm ryckte tillbaka henne.
"Vad hade du tänkta att göra där inne?"
"Om jag berättade sanningen skulle du ända inte tror mig så vi säger så här; jag ska först smita in i palatset, det var inte tänkta att du skulle stå här, och sen ska jag leta upp kungen och mörda honom. Låter det bra?"
"Nej"
"Det tycker inte jag heller så släpp in mig nu."
"Du går ingenstans" Elizabeth suckade.
"Vet du vem min mor är? Hon undervisade en gång i tiden Kungen i matte och historia. Jag står i hennes ärende och måste prata med någon av kungens män om historieundervisningen." Det där ordet slank bara ur hennes och vakten gav henne en konstig blick. "Ni har ju ingen historia lärare för tillfället." Hon sa det försiktigt för det var bara något skvaller hon hört för någon vecka sedan. Vakten tittade skeptiskt på henne men bad henne senare att följa med in.