Bråkmakaren

Del 22

  Elizabeth stod ensam vid fören på skeppet när mannen med det konstiga märket på sin hals kom fram till henne.

"Jag heter Ined" Elizabeth nickade bara åt hans påstående men kom sedan på sig själv med att vara oartig.
"Elizabeth"
"Elizabeth... Det där Kapten sa om att du inte var hans dotter. Jag tror inte ord på det." Han blev tyst några sekunder. "Jag kände din mor, jag såg henne i dig på direkten."
"Jaha... men vad har det med saken att göra?"
"Under den tid din mor bodde i Norra Hamnstaden så var Black Pidgin också väldigt mycket där. Han var inte alls lika farlig då som han är nu. Och ingen fruktade honom på samma sätt. Tänk dig den Black Pidgin du nyss träffade fast mycket yngre och stiligare. Han var enormt attraktiv." Elizabeth försökte föreställa sig hur Black Pidgin möjligtvis kunde ha sätt ut som ung. Men det var svårt, den ända bilden som dök upp i huvudet var Black Pidgins ansikte fastklistrad på en liten bebis som satt och lekte.

"De höll på. Han höll på med alla." Elizabeth ögon spärrades upp när hon förstod vad Ined pratade om.
"Med alla?" kved hon.
"Ja, nästan."
"Betyder det... att jag har några syskon?" Ined skrattade åt henne.
"Nej troligtvis inte. De flesta damer hade råd med örter... som gjorde dem, du vet..."
"Ja"

En obehaglig tystnad lade sig över dem. Båda hade huvudet lutat nedåt, så att det såg ut som de tittade ner i vattnet. Men egentligen stod de och sneglade på varandra utan att den andra märkte något. Blick efter blick passerade den andra person för att sedan stirra ner i vattnet igen.

~*~

   Timmarna gick och de fortsatte att segla på havet. Inget förändrades och efter ett tag blev det rätt långtråkigt. Fram tills att någon ropade:
  "Skepp i sikte!" Och pekade mot horisonten. Alla vände sig om och tittade på det ståtliga, stora skeppet som närmade sig med hög hastighet.

Black Pidgin tittade ut över skeppet. Han synade deras möte med misstänksamhet i blicken. Det var ett skepp från den kungliga flottan, en av hans största fiender.
"Mannar" sa han "gör er beredd på att skjuta. Vi vet inte vad de tänker göra!" Han gick hastigt över skeppet till andra sidan.
"Elizabeth. Jag vill att du och Chris är beredd på att det skeppet kanske anfaller oss. I sådana fall måste ni stanna på det här skeppet och försöka döda alla som inte borde vara här på skeppet men ändå är det. Tveka inte en sekund." Sedan gick han därifrån. Elizabeth tog in det han sagt i några sekunder. Hon kanske skulle få med av ett sjöslag. De skulle plundra ett skepp. Eller ja, hon skulle ju bara skydda deras egna skepp, men sådana behövdes också.

Sedan gick hon med bestämda steg och letade upp Chris. När honom hittat honom berättade hon ivrigt vad hon fått för order. Men hans reaktion var långt ifrån hennes egna. Han tittade bara på henne under några sekunder med avund i blicken.
"Det är verkligen inte så roligt som du tror att det är, det är hemskt och farligt. Du kommer troligtvis dö eller bli tillfångatagen av de andra."
"Har du ens varit med om något sådant?" Frågade hon. Han nickade till svar.
"Ja det har jag, när jag var liten och åkte med min pappa. Det var hemskt och många ur vår besättning dog. Jag klarade mig, men det var nära. Här är ett bevis på det" sade han och drog upp sin tröja. Längs ena sidan på magen visade sig ett stort och långt ärr.
"Jag kunde dött, men överlevde som tur var." Han drog ner tröjan igen och tittade på Elizabeth.
"Men det är ju lugnt, den här gången är vi på samma sida som piraterna. De är omöjliga att slå, eller hur?" Sa Elizabeth och hoppades på att Chris skulle känna sig lite mer lättad. Men ännu en gång fick hon inte den reaktionen hon väntat sig.
"Står vi verkligen på deras sida? Du har fått träffa din far nu och vi är klara här. Det här är vår bästa chans att åka hem." Chris visste att det inte fanns något hem på fastlandet som väntade på honom. Men han var häller där än att vara fast på ett piratskepp. För någon pirat var han verkligen inte.
"Jag står på deras sida" sa Elizabeth kort och vände sig om för att gå.
"Bara så att du vet så spelar det ingen roll vilken sida du står på för vi kommer troligtvis dö ändå." Skrek han efter henne.

De närmade sig det andra skeppet med stormsteg. En spänd tystnad låg över hela skeppet. De ville inte ta första steget, för det var onödigt att skapa en strid om de andra ändå inte utgjorde något hot mot dem. Men när skeppen låg parallellt med varandra så saktade dem in. Det kändes som det tog flera sekunder innan något hände, men egentligen tog det bara en halv sekund. Den kungliga flottan hade öppnat eld mot dem.
"Eld!" Hade Black Pidgin då skrikit. Deras skepp hade skjutit mot det andra. Kanonskott för kanonskott. Några stycken träffade skeppet i skrovet, andra slog emot däcket men de flesta hamnade bara i vattnet strax framför skeppet. De båda skeppen svängde och åkte in mot varandra, lite som en spiral.
"Eld!" Ropade Black Pidgin igen och skeppet hade skjutit. När de sedan närmade sig skeppet hade några av piraterna svingat sig över till andra skeppet. Planen var att de skulle lyckas hälla ut krut över hela skeppet och sedan spränga det i luften. Grupp ett skulle slå ner så många de kunde, sedan skulle grupp två också hjälpa till efter ett tag. Grupp tre skulle stanna kvar på deras egna skepp och slå ner alla fiender. Grupp fyra tog hand om kanonerna.

Chris och Elizabeth tillhörde grupp tre. Deras uppgift var att slå ner fiender som kom upp på deras skepp.
"Redo?" Frågade Elizabeth Chris när det stod och väntade på att grupp ett skulle svinga sig över till det andra skeppet.
"Redo" konstaterade Chris. Sedan hade de gömt sig bakom några tunnor. Om någon kom i närheten så låg de i bakhåll.

Några kanoner som slog ner i vattnet hördes och sedan Black Pidgins bestämda röst. Grupp ett tog sig över till det andra skeppet.

Elizabeth och Chris väntade. Sedan hörde de hur några av besättningen från det andra skeppet hade hoppat över till deras. Någon ropade deras namn och de rusade fram från sitt gömställe. En man rusade mot dem med sitt svärd i högsta hugg. Chris mötte hans svärd med sitt och stoppade honom.
  "Döda honom" sa han bestämt till Elizabeth. Hon stannade upp. Skulle hon döda en människa? Skulle hon ta ett liv? Sen tog hon ett djupt andetag. Om inte han dog så skulle hon eller Chris göra det. Det ville hon inte riskera. Hon höjde sitt svärd och slog det i midjan på honom. Han föll ihop på däcket. Blodet sprutade ur honom samtidigt som han krampaktigt vred och vände sig i några sekunder innan han blev helt stilla och livlös.
  "Det här lär bli väldigt intressant" flinade Chris innan han attackerade en annan man som kom springande mot dem. De fäktades ett tag innan han hög honom mitt i magen.  Ännu ett liv förlorat.