Bråkmakaren

Del 15

Elizabeth hade varit borta hela dagen. Redan på morgonen när Chris vaknade var hon inte där, hon hade inte heller lämnat något meddelande. Egentligen borde han inte oroa sig, det hände ofta att hon bara gick iväg utan att säga något. Men när hon varit borta nästan hela dagen kunde han inte lugna ner sig.

Chris gick ute på gatorna. Han sökte med blicken på människorna som gick åt alla möjliga håll. Ingen av dem var Elizabeth. Han frågade en man som stod och delade ut flygblad om hade sett henne. Lika så väl en kvinna i 30-års åldern och en vakt som gick förbi. Ingen hade sett henne. Hon var alltså spårlöst borta. Drunknat kanske? Bortrövad? Kidnappad? Eller så är hon bara på någon enskild plats och kommer tillbaka snart.
Chris tankar snurrade i hans huvud. Han började bli trött och gick tillbaka till värdshuset. Under morgonen hade han bokat deras rum ytligare fyra nätter, ovetandes över hur länge de behövde stanna.

~*~

Först hörde man bara ett skrik, sedan någon som andades häftigt. Det var en flicka som hade skrikit. Hon satt ihopkrupen i ett hörn i en av cellerna i Norra Hamnstadens fort. Hennes grannar studerade henne nyfiket. Hon hade precis vaknat från sin stund av medvetslöshet.

Elizabeth tittade sig omkring. Allt hon såg var stenväggar med ojämna och sträva ytor och järngaller. Det hon såg var ett fängelse, och hon var mitt i det. Det fick henne att gråta och skrika. Hur blev det så här? Det var inte meningen att set skulle bli såhär. Förlåt.
  Hon var rädd, livrädd, och panikslagen.
"Lilla vännen, det hjälper inte att skrika." En smutsig man med brunblont hår tittade på henne. Han satt i cellen intill. Elizabeth ställde sig upp och gick ilsket mot honom. Ställde sig vid gallret som gränsade mellan deras celler och tittade hotfullt på honom. Öppnade munnen och stängde den igen. Det fanns inget att säga. Han hade rätt, fastän hon inte ville erkänna det för sig själv. Tårarna kom igen och hon sjönk ner på det kalla stengolvet. Hon var fast här.

En vakt kom gåendes längst gången med celler runt sig. Elizabeth tittade intressant på honom.
"Det måste vara väldigt roligt jobb du har? Får man mycket lön?" Han tittade åt hennes håll, helt stum. "Det händer inte särskilt mycket här nere. Skulle det inte vara roligt om någon bröt sig ut ur en cell så att du fick något att göra. Bara för att något skulle hända." Elizabeth retades med honom, mest bara för att få sig själv på bättre humör, visa att hon var starkare än honom. Hade mer attityd. "Du ser väldigt uttråkade ut. Stackare." Han öppnade munnen för första gången:
"Om du inte blir tyst nu...!"
"Förlåt, trodde bara du ville ha en pratkamrat."

Hon slog huvudet hårt mot väggen. En gång. Två gånger. Fem gånger. Sju. Tio...
"Sluta!" Mannen med brunblont hår i cellen intill henne skrek åt henne. "Du gör dig själv bara illa. Det hjälper inte. Kan du inte bara acceptera att det är som det är?" Hon lyssnade inte på honom. Hennes egna tankar var viktigare. Hon hade spenderat mer än ett dygn här nu och ingen hade kommit och hjälpt henne. Ingen brydde sig om henne. Hon skulle bli fast här, tills döden skiljer henne åt från denna cell.
En tår föll från hennes kind. Chris kom aldrig. Märkte han ens att hon var borta? Han kommer inte komma, bara inse faktum, han bryr sig inte.

  En lång kille, några år äldre än Elizabeth puttades in i cellen mittemot henne. Han skrek och spottade åt vakterna.
"Släpp mig. Jag har inte gjort något!" Vakterna brydde sig inte om honom. "Det spelar ingen roll. Jag tar mig ut ändå!" Vakterna låste cellen och gick sin väg. Alla betraktade den nya killen under tystnad.
"Trevligt vi har det här då" sa han och alla tittade genast generat bort. "Okej, någon som har en plan? Ingen? Det var ju synd."
"Du kommer inte ut härifrån. Det är omöjligt." Svarade Elizabeths brunblonda granne efter ett tag.
"Har du testat?"
"Självklart"
"Jag är med. Men jag har ingen plan." mumlade Elizabeth.
"Så bra. Två är fler än en." Han log hemskt.

Under en lång tystnad satt hon bara där och tittade på den nya killen som ritade något på det dammiga golvet med sitt finger. Han tittade upp.
"Hur hamnade du här?" Elizabeth tänkte efter. Hon hade dödat en vakt, skadat en annan och förstört andras saker på helt utan anledning.
"Skadegörelse, mord och dessutom har jag knivhuggit en vakt i benet."
"Ajdå det blir nog galgen snart." Elizabeths hjärta slutade slå och hon upphörde att andas för en sekund. Tänkte de döda henne? Hänga henne? För att hon döda en vakt?

  Elizabeth låg raklång på golvet. Hon stirrade upp i taket. Ändå var det ända hon såg bilden av den av döda vakten. Han livlösa kropp. Blodet som sipprade ut ur magen på honom och blandade sig med gruset på marken. Hans vidöppna mun och smärtsamma, tomma ögon. Hon hade dödat en vakt, utan att ens tänka på konsekvenserna. Utan att känna medlidande. Hon hade gjort det helt utan problem. Hon var en mördare.
  En ensam tår rann ner för hennes kind. Förlåt mig.

  "Fruktar du döden?" Den långa killen tittade på henne. Hon satte sig upp och mötte hans blick. Försökte lista ut innebörden i frågan han nyligen ställde. Fruktar du döden Elizabeth? Ja det gjorde hon. Väldigt mycket. Men vad spelade det för roll? Alla kommer dö någon gång, för eller senare.
  "Nej det gör jag inte" Inte längre. Från och med nu spelar det ingen roll. Det går ändå inte att förhindra. Han nickade åt hennes svar.
  "Jag har en plan. Men de kommer bli farligt och du får inte fega ut." Han röst var lugn och koncentrerad.
Sedan hördes några höga röster längre bort i korridoren. Ett svagt skrik och steg.
  "Elizabeth?" En välkänd röst ropade på henne. Chris.

________________________

Okej, så ledsen för kort kapitel men alltså jag vill helst inte göra det längre. Och dessutom har jag inte alltid ork att skriva så jätte mycket.

Hoppas ni förstår <3

Kramizz