Bråkmakaren

Del 6

Elizabeth föll. Efter någon sekund träffade hon vattenytan. Det var kallt och stack i hela kroppen. Det tryckte mot hennes skin och klänningen klibbade sig mot hennes ben. Hon sprattlade för att komma till ytan. Luft, hon behövde luft. Elizabeth fick en kallsup och började hosta vilket gjorde att hon sjönk. Snabbt var hon uppe vid ytan igen och försökte simma in till land. Hur ska hon komma upp ur denna oändliga vallgrav? Hon simmade längs slottets sida för att inte bli sedd av någon som tittade ut genom något fönster. Ett lång tag senare kravlade hon sig upp ur vattnet. Hon sprang med den blöta klänningen uppdragen till knäna ut ur slottets marker och hem. Hon visste att soldaterna skulle leta efter henne. Det visste vem hon var och snart skulle de komma hem till henne för att ta henne. Hon hade åtminstone fått veta vad hennes fader hette. Black Pidgin.

Elizabeth sprang hem, bytte klänning, och sade till sin mor att om vakterna kom så visste hon ingenting om vart Elizabeth var. Modern blev genast orolig men Elizabeth hade inte tid att bry sig. Hon tog två knivar att ha i vardera känga och en vid midjan plus sitt svärd. Sedan tog hon även lite pengar och sprang till Frigges krog.
Flåsandes slängde hon upp dörren till den lilla krogen. Hon beställde en öl och satte sig ner vid ett bord. Lät huvudet vila i armarna och började gråta. Allt hade gått för fort. Och nu måste hon fly, för hon var jagad. Troligtvis misstänkt för misshandel och regelbrott. Hon måste få reda på var hennes far befann sig och ta sig dit.
Frigge kom fram till henne och satte sig vid bordet.
"Hur mår du gumman?" sade han.
"Vem var Black Pidgin?" viskade hon.
"Varför undrar du? Jag kommer nämligen omformulera svaret beroende på."
"Berätta bara!"
"Black Pidgin är enligt sägnen en av de största och grymmaste piraterna vid de oändliga öarna. Han har tagit över de oändliga öarna och ingen vågar ta sig dit. Alla som trotsar han och hans besättning kom aldrig få dagsljuset igen. Det sägs att man kan se deras skepp i horisonten när gryningen kommer, men bara om man tittar rakt in i solen."
"Jag tror dig inte" hon ljög. Eller egentligen hade hon ingen aning vad hon skulle tro. Det fanns varken sanning eller lögn i det han ande sagt.
"Inte mitt fel." Han reste sig upp för att att gå men Elizabeth ställde sig upp för att blockera vägen.
"Hur tar jag mig till honom?"
"Det gör du inte." Han trängde sig ur hennes blockering och gick.
Elizabeth stod ensam kvar och tittade där han nyligen stått. Hennes far var en pirat, var det därför mor undvek ämnet? För att hon var rädd för honom. Troligtvis inte.
Elizabeth återgick till sin halvt urdruckna öl. Pojken med fågelbo-håret kom fram till henne.
"Varför puttade du ner mig från taket, jag kunde dött?"
"Men det gjorde du inte, dessutom var det bara från en våning."
"Det var sten under, jag kunde dött."
"Tror du jag bryr mig?"
"Jag kan hjälpa dig." Elizabeth fnös.
"Med vad?"
"Att hitta Black Pidgin."
"Jag behöver ingen hjälp. Inte av dig iallafall."
"Jag känner de där vattnen."
"Och jag kan lära känna dem."
"Du vet inte vad du ger dig in på."
Elizabeth började bli riktigt sur på den här pojken nu. Han visste alldeles för mycket.
"Kan du följa med mig ett tag, jag vill prata i enrum." sade hon.
"Vågar jag lita på dig?"
"Du måste." De gick till ett tomt rum för att slippa alla andra. Elizabeth vände sig mot pojken, drog upp sin kniv och tryckte honom mot väggen med kniven emot hans hals.
"Varför vet du allt det här? Har du tjuvlyssnat?"
"Jag hörde bara några ord..."
"Du vet alldeles för mycket redan, vad mer vet du?! Svara!"
"Att du söker en viss Black Pidgin och att han är pirat över de oändliga öarna. Jag vet inte varför du söker honom, men jag vet hur man hittar honom." Hon litade inte på den här pojken, men han kanske var hennes ända hopp.
"Vart får jag tag på en båt? Hur kommer jag till öarna?"
"Det gör du inte. Varför vill du komma till honom? Alla fruktar honom men du söker upp honom istället?" Pojken tittade fundersamt på henne.
"Vad heter du?"
"Vad heter du?" Han prövade henne, vilket hon inte tyckte om.
"Elizabeth"
"Chris" Hon släppte sakta greppet och backade undan. "Du höll på att döda mig!" spottade han.
"Nej, jag ville bara få dig att tala."
"Jasså?"
"Han är min far."
"Va?"
"Black Pidgin är min far. Enligt invånarboken iallfall." Chris suckade.
"Han skulle aldrig gå med på det."
"Känner du honom?"
"Nej"
"Då har du inget att säga till om."
"Men jag kommer från väst, bland alla hamnarna och jag vet en hel del. Bara rykten förstås men de flesta av dem är faktiskt sanna."
"Kan jag lita på dig?"
"Ja"
"Till hundra procent?"
"Om jag säger vad jag gjort och tänker göra, kommer du skvallra för soldaterna och säga vart jag håller hus?"
"Jag följer inte heller alltid lagboken, jag har varit lika olaglig som du."
"Är det du som varit i den lilla kojan söder om sjön?"
"Jag bor där för tillfället, ja" Typiskt. Inget fick hon ha för sig själv, snart skulle han ta Frigge också.
Elizabeth gav Chris en skeptisk blick och gick ut. Han följde efter. När de kom ut ur rummet och in bland folkmassan igen hörde hon hit en full man som visslade åt dem. Hon gick dit och sparkade honom hårt på smalbenet. Det förtjänade han.
"Jag är jagad av vakterna och kommer flytta in i kojan snart, du får gärna flytta på dig." sa Elizabeth till Chris och smet ut.
Idiot! Nu har du bara gjort allt värre, ska du dra in honom i allt det här också eller? Han som redan visste för mycket vet nu ännu mer!

Elizabeth gick sakta hemåt men insåg sedan sitt misstag. Vakterna var säkert redan där och väntade på henne. Väntade på att hon skulle gå rakt in i deras lilla fälla. Då kunde hon lika gärna överlämna sig frivilligt. Hon klängde sig upp på ett tak. Tittade på solnedgång gången i någon minut och hoppade sedan mellan husen för att sedan hamna på sitt hus. Hon klättrade in genom ett fönster och in i sitt rum. Svårt var det och de resulterade med många rivsår, men de var det värt. Hon stannade upp någon sekund och lyssnade. Mor hade besök, troligtvis av två vakter. Elizabeth plockade åt sig en väska och fyllde den med filtar, två ombyten, lite skorpor som hon hittade på ett bord i hennes rum, de flesta knivarna hon kunde hitta och lite pengar. Sedan skrev hon ett meddelande till sin mor:

Jag tar mig till väst för att söka efter min far, lova att inte säga något till någon, ej inklusive Frigge, och försök inte att ta kontakt med mig. Jag skriver till dig en gång i veckan.

Hon gömde det på ett ställe där hon visste att hennes mor skulle hitta det men ingen annan. Inte än på ett tag iallfall. Sedan hoppade hon ned från sitt fönster och sprang. Hon saktade inte ner förrän hon hade nått skogen. Hennes mål var kojan söder om sjön.