Bråkmakaren

Del 3

  Lemaina var ett stort land. Med bergen öst och norr och havet i väst var landet nästan helt isolerat. I söder gränsade det till Salzien. Det var ett land omringat av hav och berg liksom Lemaina. Ingen visste vad som fanns på andra sidan bergen. Och segla runt dem kunde man inte heller. För de var för stormigt för att ta sig dit. Med skepp kom man inte längre än till några öar, de kallades ofta för de oändliga öarna, som låg knappt en veckas tur bort. Men det var sällan någon som åkte dit för där sades det att piraterna härskade. Piraterna visade ingen nåd till någon.

~*~

Modern hade dukat fram en grönsakssoppa och nybakat bröd. Elizabeth satte sig ner vi bordet, tog två skedar av soppan och var nära på att spotta ut det igen innan hon insåg att de inte var särskilt smart. Hon behövde den här energin. Snabbt, för att inte känna den avskyvärda smaken, sörplade hon i sig soppan och tog sedan en bit bröd. Modern iakttog henne, tyst och stilla. Hon tog upp en liten bit bröd och gnagde på den samtidigt som hon fortsatte iaktta Elizabeth.
"Jag måste gå nu" sade Elizabeth.
"Vart ska du?" Frågade modern.
"Ha lite roligt."
"Nej snälla Elizabeth. Ingen mer än du tycker att det är roligt. Snälla, de skapar bara problem. För alla" Elizabeth fnissade och smet ut.
"Det är de som är meningen" sa hon tyst för sig själv.
I centrumet av staden höll en marknads igång. Gatorna var fulla med folk som bytte, köpte och sålde saker. Elizabeth smet in bland folkmassan. Hon tittade sig omkring och hittade ett bra mål. Två äldre damer. Varav den ena stod och förhandlade i ett stånd som sålde vantar och mössor. Och den andra pratade med sin, troligtvis, väninna. De två damerna stod med ryggen mot varandra. Elizabeth närmade sig den och väntade på det perfekta ögonblicket. När den första damen tog upp ett par vantar för att studera dem tog Elizabeth upp sin huva för att ingen skulle känna igen henne, gjorde ett språng och tog vantarna. Lika snabbt som hon tagit dem la hon dem i den andra damens. Hon backade undan några ögonblick och gick sedan fram igen för att lägga krokben på den andra damens vännina. Hon smet iväg och betraktade det bråk som sakta men säkert uppstod. Sen gick hon vidare. Hennes mål var stånden med mat, smörgåsar, kakor och varm dricka som det var meningen att man skulle äta för att orka handla lite mera. På vägen knuffade hon in en gamla gubbe i ett frukt stånd och lade sedan krokben på någon strax framför honom. Hon snodde åt sig två äpplen och slängde dem sedan i ståndet strax intill med bägare och bestick. Hon gick en bit till och nådde sin slutdestination. Folk hade nätt och jämnt börjat dra sig dit. Hon visste precis när alla började gå dit för att de var hungriga och trötta. Snart började det riktigt roliga.
Sakta strömmade folket in. Elizabeth började sno åt sig saker från olika stånd och gav dem till andra människor eller la dem i andra stånd. Hon hade gjort det här så ofta att hon var van nu, alltid hade hon kommit undan. För några månader sedan var hon nära på att åka fast. En vakt hade får tag på henne. Han höll henne hårt i armen och hon kunde inte komma loss. Han rykte henne åt sig så att deras blick möttes. Hon spottade i hans ansikte, rykte till lite extra och lyckades ta sig loss. Hon sprang in i ett litet dunkelt område där hon hittade bra, hon visste vart alla genvägar fanns och vart man fick vara och inte. Inte för att hon brydde sig om det, men ändå. Vakten hade tappat bort henne.
Varför gör jag det här egentligen? Elizabeth hade stannat, hon stod stilla mitt i ett kaos av människor, endel bråkade och endel betedde sig som vanligt. Hennes ben hade låst sig, fast än hon egentligen visste att hon måste flytta på sig. Här stod hon både iväg och drog åt sig uppmärksamhet. De fick hon inte göra. Sakata började hon få tillbaka kontrollen över hennes ben och armar. Hon började springa mot ett ställe där hon visste att hon lätt kunde ta sig upp på taken. En lite finare krog ganska nära torget, där hon nyligen stökat till det, hade en bakingång på andra sidan. För att komma dit var man tvungen att runda smeden och sedan in på en liten gata. Bredvid denna ingång hade de ett antal öltunnor uppstaplade. De var dumma nog att ställa dem lodrätt upp för då var det enkelt att klättra upp på en tunna, sedan upp på nästa tunna och upp på taket. Ovanför bakingången var det bara en våning, så det var enkelt att ta sig upp. Hon gick fram en bit och hoppade upp på ett annat lite högre tak. Det tillhörde ett hus bredvid krogen. Nu hade hon två val. Antingen att gå upp på krogens främre dels tak, vilket var lite svårare men gav bättre utsikt över torget där allt kaos var, eller stanna på det tak hon var på och se lite sämre. Hon kände sig plötsligt punkterad och som om all energi bara rann ur henne. Hon kände sig utmattad och valde därför att stanna. Sakta satte hon sig ner på det smutsiga och blöta taket. Hon fick en fläck på baksidan av klänningen men orkade inte bry sig. Hon hade tröttande på utsikten av stök och bråk ner på gatorna och troget. Skata kröp hon fram mot krogen väg och lutade sig mot det. Hon blundade. Varför gör du det här? frågade en röst inom henne. Varför?. Hon viskade orden. "Det är roligt, att se andra göra dumma saker för att de tror något som inte är sant är underhållande. Jag är den ända som egentligen vet sanningen." Elizabeth satt tyst och hörde sedan sin egen röst tala om för henne att det var fel, hon satt bara och ljög för sig själv. Du är trött på det här, trött på att ingen bryr sig om dig och trött på att alla bara ser det onda i dig. De ser bara alla dina fel och brister. Du måste släppa ut din ilska. Få folk att förstå och lyssna på dig. "Men hur?"
Elizabeth fnös åt sig själv. Hon satt och pratade med sin egna inre röst, hur dum får man vara egentligen? Sedan började hon gråta, hon var ledsen över att rösten hade talat sanning och för att hon så gärna ville att den skulle komma tillbaka, men hon visste att den var borta, för alltid. Hon var ledsen över att Frigge, mrs Greiff och hennes egen mor antingen undvek ämnet om hennes far eller visste ingenting om det. De nekade till att  hon skulle lyckas. Egentligen hade hon inte tänkt att berätta för sin mor vad hon skulle göra, hon ska söka efter sin far. Modern skulle aldrig tillåta det. Elizabeth skrek, högt. Folk började titta sig omkring för att se var det kom ifrån och genast dukade hon för att inte bli sedd.
"Det där var dumt gjort" Hon vände sig. Det var en pojke i hennes ålder som pratade.
"Vad gör du här? Vem är du? Vad vill du?" Frågade hon och ställde sig långsamt upp. Pojken var spinkig och kort. Han svarta hår såg ut som ett fågelbo och han bar enkla slitna kläder. Elizabeth drog sitt svärd och riktade mot hans hals. "Svara!" Pojken drog sakta sitt svärd han med.
"Hotar du mig?" sade han lugnt. Nästan retfullt.
"Om du inte svarar vem du är och vad du vill mig..." Hon han inte prata till punkt.
"Så vadå? Du slår mig aldrig i fäktning." Elizabeth drog till ett slag men han hann stoppa det. "Jag ska berätta vem jag är om du sänker ditt svärd."
"Aldrig" spottade hon ur sig.
"Visst". Pojken sänkte sitt svärd och tittade långt på henne. "Dina ögon är svullna och röda, har du gråtit?"
"Det har inte du med att göra"
"Okej, men snälla lugna ner dig, jag vill dig inget illa."
"Hur kan jag var säker på det?" Elizabeth höjde rösten för varje ord hon sa. Pojken släppte sitt svärd men Elizabeth hade fortfarande sitt riktat mot hans hals. Han gick fram ett steg och vek undan för att inte bli spetsad av svärdet.
"Varför gör du så här?"
"Vad menar du?" Elizabeth visste precis vad han menade men valde att försöka undvika ämnet.
"Får andra människor att bråka för att du vill ha lite underhållning, skapar kaos och skyller på andra."
"Jag gör inget kriminellt. Det här är inte kriminellt iallafall."
"Nej det är det inte" Pojken fortsatte att gå närmare henne. Hon backade och riktade svärdet mot hans hals igen. "Jag gör också så, ibland. Ser du de fem gubbarna som bråkar borta vid böckerna? Det var min förtjänst. Men jag gillar det kaos du skapat bland frukt stånden."
"Hur visste du att jag gjorde det?"
"Jag såg dig" Elizabeth tittade nyfiket på honom. "Jag satt på några tak lite längre bort och såg på. Du är skicklig."
Elizabeth svängde till svärdet och skar upp ett långt men ytligt sår på hans vänstra arm. Han backade snabbt och tog upp sitt svärd. Elizabeth mindes vad han sa förut: du slår mig aldrig i fäktning. Men visst skulle hon göra det, med största nöje.

Pojken var både skickligare och snabbare än hon trott men han var inte omöjlig att slå, som han hade sagt att han var. Hon visste att om hon bra kämpade lite till, stod ut lite till och när han var som svagast tog i ordentlig så skulle han vara besegrad. De hoppade mellan taken samtidigt som de fäktades. Det stod på ett tak som tillhörde en envåningsbyggnad. Det lilla huset var hopklämt mellan två större tvåvåningshus. De var fast här.
"Du var bättre än jag trodde du skulle vara." Han tryckte henne mot en vägg och de stod stilla och tittade in i varandras ögon. "Vart har du lärt dig allt?" Elizabeth tryckte tillbaka och backade ut. Hon låste upp svärdens fäste och försökte få in ett slag i midjan på honom. Då skulle han få riktigt ont. Det gick inte. De började närma sig kanten och hon såg ett slut på det här. En vinst. Hon gick till ena hörnet av taket och tryckte honom mot väggen liksom han gjort för någon minut sedan.
"Det förblir en hemlighet" sade hon lågt och slog till honom i käften med vänster knytnäve så att han ramlade ner från taket. Han kommer att dö, tänkte hon men ångrade sig sedan när hon tittade ner och såg att han satt upp och blängde på henne. Hon försvann ur hans sikte.