Bråkmakaren

Del 14

Kära Mor
Förlåt för att jag inte skrivit till dig, du måste vara jätte upprörd. Men jag har inte haft särskilt mycket tid. Just nu befinner jag mig i Norra Hamnstaden med Chris. Jag ska försöka skriva lite oftare nu när jag äntligen kommit fram. Kram från Elizabeth

Det var ett simpelt brev. Mest bara för att tala om att hon mådde bra.
Elizabeth satt vid det lilla skrivbordet i deras rum och stirrade på pappret. Hon kanske aldrig kommer få träffa sin mor igen. Hon kanske aldrig kommer tillbaka. Därför vågade hon inte lova något. Fast än hon ville.
Försiktigt vek hon pappret och lade det i ett kuvert, reste sig från stolen och tittade misstroget på Chris som låg i sängen och stirrade upp i taket.
  "Jag kan medge att Grace kanske kan hjälpa oss med att hitta Black Pidgin men vi kan inte bara förlita oss på henne. Bäst hade det varit om vi hittade någon sjöman, någon som hade koll på haven där ute och vet vart Black Pidgin håller hus."
"Vi får väl fråga runt lite då. Intervjua folk. Men det ända dem vet är troligtvis rykten."
"Rykten är bättre än ingenting, vi kan ju alltid fråga Grace vad hon tycker om dem sen, om dem är sanna eller inte."
"Lycka till." Han suckade "Grace talar i gåtor och är väldigt misstänksam. Hon kanske inte ens vill hjälpa oss."
  "De var du som sa att hon kunde hjälpa oss."

Även om mörkret hade börjat lägga sig över staden och Elizabeth inte kände till samhället så beslutade hon för att gå ut. Hela eftermiddagen hade hon varit i deras rum på värdshuset, vilket efter tag blev ytterst långtråkigt och tröttsamt.
Det var en varm vårkväll. Lugn och stilla. Inga moln. Elizabeth riktade huvudet uppåt för se stjärnorna. Men de syntes inte till. Det lyste för mycket från alla hus.
Hon började sakta gå på gatorna i en okänd riktning. Gatorna var nästan helt tomma och staden tyst. Några enstaka ljud hördes. Var av ett intresserade Elizabeth lite extra mycket; havets brusande vågor. Hon hade aldrig varit särskilt nära havet någon gång. Aldrig känt på det, aldrig känt den salta smaken som det påstods ha.

Det blåste lätt, vilket det ofta brukade göra vid kusten. Inne bland husen var det lä, men här ute, längst ute på en brygga, här blåste det. Inte särskilt mycket, men lite, lagom.
Elizabeth drog sin kappa lite hårde om sig, mest bara för att känna den trygga känslan. Den luktade hemma och svett. Av någon anledning längtade hon tillbaka, tillbaka till sin jobbigt deprimerade mor. Hon saknade att behöva fly från hemmet, saknade Frigges krog där hon kunde slappna av, saknade deras närvaro och beskyddande. Som liten var dem de ända hon hade. Självklart gick hon inte till Frigges krog och söp när hon var så pass ung, men på dagarna gick hon dit, när ingen annan var där.

När hon var fem år hade hon hamnat där av misstag efter att ha gått vilse. Det var sent på kvällen och lika stökigt som det brukade inne på krogen. Det gjorde den lilla femåriga Elizabeth rädd. Hon ville springa därifrån men istället kom det bara tårar. Då hade Frigge hittat henne och tagit hand om henne. Hjälpte henne att lugna sig och efter några timmar även tagit henne hem till sin mor.

~*~

Solen steg upp över himlen. Elizabeth stod i utkanten av staden och titta på den. De flesta invånarna sov. Några enstak personer släpade sig trötta till sina jobb. Troligtvis var de bagare och kockar som skulle förbereda massa saker till den kommande dagen.
Till dagens ära hade Elizabeth satt på sig klänningen hon hade första kvällen de kom hit. Men pågrund av att ingen kunde hjälpa henne med korsetten så satt den väldigt löst. Nästan så att det skavde men det gav henne full möjlighet att springa och röra sig hur hon ville.

Gatorna fylldes sakta på folk och Elizabeth gick tillbaka in i staden. Hon insåg att hon inte hade aning om vart hon var och hur hon skulle hitta tillbaka till Den Döva Ankan. Inte för att det spelade någon roll då hon ute hade några planer på att återvända.