Bråkmakaren

Del 16

Chris tittade stumt på Elizabeth. Hon såg på något sätt förkrossad ut, ärrad för livet. Ändå log han vid tanken av att han skulle rädda henne.
Han hade fått tag på ett par nycklar på vägen hit och provade dem nu i låset. Gallerdörren gick upp med ett högt gnissel. Alla stelnade till.
"Skynda, vakterna märker snart att något är fel!" Elizabeth klev ut ur cellen och tittade nöjt på honom. En känsla av stolthet spreds sig i kroppen. Han hade äntligen fått tillbaka henne. Hon skulle inte stanna här.
"Kom nu! Vi måste skynda oss." Han tog tag i hennes arm och började dra i den. Men hon stod bara stilla och tittade på en lång kille i cellen mittemot. Sedan sparkade hon till det rostiga låset och de böjde sig. En spark till och de gick av. Han reste sig upp och klev ut ur sin cell.

Chris och Elizabeth sprang genom avlägsna korridorer i hopp om att finna en utgång. Det luktade jord, fuktigt och mögel. Troligtvis var de under jord. Eller rättare sagt hade Chris räknat ut det på antalet trappor han var tvungen att gå nedför för att hitta fängelsehålorna.
  Strax efter dem sprang även den kille som Elizabeth hjälpt ut. Chris höll fortfarande Elizabeth i handen när de rusade upp för en trappa som de hittat. Hon tittade oroligt bakom sig och hann precis se killen innan de försvann in bakom en vägg. Hon hade ingen aning om vart Chris tog henne. Men bort härifrån skulle de.

De kom in i ett större rum möblerat med dyra möbler och prydnader. De befann sig inte längre i källaren. De sprang genom rummet mot en dörr i andra änden av det. Det kändes som om den stora dörren låg evigheter bort men slutligen nådde de den. De hamnade i en korridor och svängde vänster. Elizabeth vände sig om igen för att försäkra sig om att deras kompanjon fortfarande var efter dem. Visst var han där, men också ett par vakter som hade fått syn på dem. Hon skrek på Chris. Han vände sig också för att intala sig att hon faktiskt hade rätt. Vakterna närmade sig.

  De svängde in genom en ny korridor och kom sedan till en stor sal. Elizabeth kände igen det gråvita marmorgolvet och insåg att utgången låg i andra änden av rummet. Den stora, tjocka dörren med inristade mönster och bilder av blommor och fartyg låg precis framför dem. Vakterna hade börjat knappa in på dem. Elizabeth upprepade orden hennes cellkamrat hade sagt: fruktar du döden? Nej, det gör jag inte. Verkligen inte. De öppnade dörren och sprang ut. Genast möttes de av både sol och regn på samma gång.
  Hon hade aldrig känts sig så lycklig förut. En sista gång vände sig Elizabeth om men hennes "vän" var där. Men han kom aldrig ut. Några av vakterna kom ut springandes från de stora dörrarna och hon kunde se hur han släpades bort bakom dem.
  "Chris! Vi måste rädda honom!"
  "Nej Elizabeth, det är försent. Vi måste rädd oss själva, annars kan vi lika gärna överlämna oss. Vill du verkligen det?" Elizabeth tittade förskräckt på honom, men han hade rätt. Han kunde inte räddas.

De fortsatte springa mellan husen. De hade sprungit ifrån vakterna och snart syntes de inte till längre.
  Chris visade Elizabeth in på en liten gränd och de klättrade sedan upp på ett litet hustak.

Precis som hemma stod hon nu och tittade ner på folket på gatorna. Människor som var helt ovetande om att hon iakttog dem.
Ett antal vakter sprang letandes under dem. De slängde sig genast ner på magen för att inte bli sedda. Det stack till av smärta i kroppen av den hårda landningen men hon brydde sig inte.
"Hur visste du att jag var i fängelset?" frågade hon.
"Du hade varit borta hela dagen så jag började bli orolig." Hennes kinder hettade till lite av tanken på att han brydde sig om henne. "Sen gick det rykten om dig och dina upptåg på gatan. Så du har alltså dödat en vakt?"
"Ja tydligen. Det var verkligen inte meningen..." Svarade hon tyst.
"Det var verkligen på tiden att du lärde dig att döda någon. Med din inställning på hur man skaffar pengar och mat så måste man kunna skada och döda folk i värsta fall." Hon tittade tyst på honom. Vad vet han om det? Hon hade klarat sig i sexton år hittills.

"Vad gör vi nu? Vi kan inte tillbringa natten på ett tak." Elizabeth och Chris satte fortfarande kvar uppe på hustaket. Det hade börjat mörkna och snart skulle det bli natt.
"I västra fall så måste vi det." Elizabeth suckade åt hans svar. "Men vi kan alltid försöka få tag på våra saker inne i värdshuset och sedan hitta ett nytt gömställe." Han reste sig upp och klättrade ner för taket. Elizabeth tittade på honom och hoppade sedan ner med ett litet flin, ett jag-är-bättre-än-dig-flin.

De gick på gatan utanför värdshuset. Elizabeth kände nervositeten inom sig när de närmade sig värdshuset. Här nere var de inte trygga, framför allt inte där inne heller. Någon kunde känna igen dem. De kunde åka fast igen, chansen på att de skulle hända var ganska stor med tanke på hur stort ryktet hade blivit.
Ändå gick de in genom dörren till värdshuset. Med bestämma steg tog de sig upp för trappan och genom korridoren till deras rum. Chris låste upp och de gick in för att packa sina saker. De ända vapnen de hade nu var hans svärd, en rostig kniv och en av Elizabeths lite bättre knivar.

  Elizabeth passade på att byta om och Chris sneglade generat på henne i smyg. Hon hade bytte om till ett par byxor och en skjorta. Över det en tunn röd jacka.
Snabbt skyndade de sig ner till den första våningen, lämnade nyckeln på ett bord och sprang ut genom dörren igen.
  De fortsatte springa ett tag men saktade sedan ner. En bit bort skymtade de en vakt och genast fick de omdirigera sina vägar.

Chris hade föreslagit att de skulle ta sig hem till Grace men möttes bara av protester. Men när Elizabeth insåg att det troligtvis var den ända flyktväg de hade så gav hon sig.

Grace bodde på andra våningen i ett ihoptryckt litet hus mellan två större affärer.
  Chris knackade hårt på dörren och efter en lång väntan öppnades den långsamt. Grace tittade ut och öppnade dörren på vig gavel när hon såg vilka det var. Sedan gick hon direkt tillbaka till köket utan att säga ett ord.
  De två ungdomarna kom efter ett tag in i köket. Båda något smått nervösa.
  "Ni är verkligen i trubbel nu" sa hon och tittade på dem. Elizabeth gav en något fundersamt blick åt Chris men han nickade bara som svar till Grace.
"Är ni hungriga? Jag har lagat soppa."
"Ja, jag hungrig" sade Elizabeth uppspelt.
"Nej det är du inte" Chris tittade surt på henne.
"Jo...." Han tog tag i Elizabeths arm och drog ut henne ur rummet.
"Äter du av Grace mat kommer du att dö. Tror mig, hon förgiftar den." viskade han åt henne.
"Nu larvar du dig bara, hon är kanske synsk men ingen häxa." Elizabeth puttade undan Chris och gick in i köket. Sedan satte hon sig vid bordet och Grace ställde bestämt ner en gryta med brun vätska och några små, gröna bitar i. Det luktade hemskt.
Chris slog sig ner vid bordet och stirrade på sina knutna händer. En stor slev med soppa hamnade i Elizabeths tallrik och hon rynkade näsa när hon såg det. Chris hade rätt, det där gick inte att äta.
  "Kan vi sova här inatt? Vi behöver någonstans där ingen hittar oss." mumlade han.
  "Ni får sova på golvet, det finns kanske en madrass i skåpet därborta." Hon nickade åt ett lite skåp som stod i rummet intill och både Chris och Elizabeth vände på huvudet för att titta på det. Sedan började hon högljutt sörpla i sig soppan och en obehaglig tystnad uppstod mellan dem.

~*~

I det lilla skåpet fanns endast några få filtar de fick dela på. Köket stank fortfarande av soppan Grace tillagat så Chris och Elizabeth beslöt sig för att sova i hallen. Eller rätter sagt ett litet ihoptryckt rum mellan köket och där Grace sov.
  "Om vi sover halva natten var kan man använda alla filtarna och får det mjukare för sig." sa Elizabeth när de lade fram filtarna för att ha något att sova på. Hon ville egentligen bara ha en anledning till att inte behöva ligga ner som en idiot då hon ändå visste att hon inte skulle kunna sova.