Bråkmakaren

Del 10

Förlåt för kort kapitel :(
Ansåg det bäst att sluta här, men det är ändå ca 1000 ord ;)

______________________

De gick med snabba steg för att komma ifrån brottsplatsen så fort som möjligt. Den ena mannen hade haft på sig en kniv som Elizabeth genast tog med sig.
  Solen hade börjat krypa sig upp på himmelen när de för första gången stannade. De var trötta, hungriga och skadade. Dessutom hade det nyligen dödat två män, Elizabeth var i chock.
   Att se deras livlösa kroppar ligga på marken och titta in i deras tomma ögon fick henne att vilja försvinna. Den känslan var obeskrivlig. Aptiten var borta. Elizabeths för att de dödat två män och sett deras livlösa kroppar och Chris för att han inte vant sig vid att varken gå eller äta än. Ändå tvingade dem båda två ner sig en varsin brödbit.
  Sedan fortsatte de att gå, någon paus vid en liten bäck för att släcka törsten och sedan vidare.

Dagar och nätter gick, de hade gått en vecka nu. Vädret ute hade förändrats till det varmare och dagarna blev längre. Smärtan i deras ben och kroppar blev värre, medan Chris arm och aptit började läka. Elizabeth hade kommit över de döda männen som under längre tid förföljt henne i drömmar. Chris bad henne hela tiden släppa det, hon överdrev allt. Förutom det sade dem knappt något till varandra.
  Elizabeth vägrade ge upp om att han inte gick att lita på, vilket han inte heller kunde övertala henne om för de fick henne bara att bli mer misstänksam. Hon hatade honom. Hans omtänksamhet, hans skicklighet med svärdet, hans enkla sätt att döda någon, hans utseende. Allt. Hon hade slutat hjälpa honom med bandaget runt hans arm, de fick han fixa själv.
  På vägen hade de lyckats fälla en och annan fågel och hare men annars fanns det bara några enstaka brödbitar och en kaka kvar.

Elizabeth stannade plötsligt, hon tittade upp på himlen. Solen kommer att gå ner snart, konstaterade hon.
   "Vi slår läger här, det tar ett för solen att gå ner helt så vi hinner tända en liten brasa och ta ett bad." Hon nickade mot den svarta sjön som låg en bit in till höger om dem. Ett bad var verkligen det hon behövde nu.
    "Du kan börja så samlar jag pinnar." sa Chris tyst, han lämnade packningen och smet iväg.

Elizabeth gjorde honom galen. Han kunde inte tänka klart. Hon var som ett gift, som han var beroende av.
  Famnen full med torra pinnar gick han sakta tillbaka till deras packning. För att fördriva tiden gick han en extra omväg och valde pinnar med omsorg, vilket inte var särskiljt svårt så här års. Tyst lade han ner pinnarna bredvid packning och började bygga upp en eldstad men kom genast av sig. En bit ut i sjön stod Elizabeth. Hon hade vatten upp till midjan och var vänd med ryggen mot honom. Hennes bruna, vågiga hår föll nerför hennes axlar och ner på ryggen. Hon hade inga kurvor men hon var vacker ändå. Oemotståndlig. Chris satt länge och bara stirrade på henne. Är det de här som kallas olycklig kärlek, som han hört så mycket om? När man ville ha någon så mycket att man nästan dör vid anblicken av personen men vet att man aldrig kommer få den. Chris hade gett upp för länge sedan, ändå kunde han inte låta bli att slita blicken från henne. Hon sjönk ner helt under vattnet och han kunde inte ser henne mer. Det ända han såg var den spegelblanka ytan med några få vågor.

Vattnet var kallt, det tryckte mot kroppen och fick henne att sluta andas. Ändå dök hon. Det var kolsvart och hon såg knappt sin egna fötter. En bit bort steg hon sedan långsamt upp ut vattnet. Hon hade sett att Chris stirrade på henne så hon ville gå upp en  bit bredvid, där han inte såg henne. För trygg var hon inte, verkligen inte om han skulle se henne naken också. Snabbt hade hon klätt på sig några kläder som låg en bit bort och skyndat sig tillbaka för att hjälpa Chris med brasan. Sa att hon kunde ta över om han ville och sedan smet han iväg för att bada. Hon satte sig ner på huk med ryggen vänd mot vattnet och satte ihop en ordentlig eldstad. Tände på den och värmde sina händer. Det hade börjat blåsa och hon tryckte sig närmare den.
  
Steg närmade sig bakom henne, en frysande Chris satte sig mittemot henne runt brasan. Hans hår som oftast stod åt alla håll var nu blött och låg ner. Det fick honom att se mindre ut. Elizabeth tittade upp på himmelen, hon hann precis se stora mörka moln täcka solen och himmelen. Några droppar föll över dem och Chris tittade också upp. Regnet öste plötsligt ner och deras brasa slocknade fort. Röken steg högt upp mot himmelen. Troligtvis syntes det på långt håll.
  "Vi borde inte stanna här, någon kan komma om de ser röken." Chris tittade in i den slocknande brasan. Elizabeth nickade stumt som svar. Ändå beslutade de för att stanna. Om det kom någon så fick de fly.
   Men det kom ingen, och så jätte blöta blev de inte heller. De hade hittat  en tät gran som höll dem hyfsat torra.

  Långt in på nästa dag regnade de också. De beslutade att ta en vilodag.
I timmar försökte Elizabeth att lära Chris att kastat knivar. Han var fortfarande riktigt usel på det.
  "Jag kan bara inte, okej? Vi kommer inte komma någon vart med det här."
Elizabeth blängde på honom. Den senaste timmen hade all hans entusiasm försvunnit han hade bara klagat på att han inte kunde. Vilket var sant, men Elizabeth ville ändå inte ge upp.
   "Visst, du kan få några minuters rast." Hon lämnade honom. Gick ensamt därifrån och in en bit i skogen. Där han inte kunde se henne. Hon sjönk mer på knä och blundade. Ville inte att han skulle vara i hennes närhet. Han var i vägen hela tiden, lät henne aldrig vara ensam. Ändå var det ända hon såg framför sig hans mörkblåa ögon som sneglade på henne; sådär lurt men ändå omsorgsfullt. Hon log för sig själv när hon insåg något, han skulle skydda henne vad som än hände. Och han ville ha henne, hon kunde inget annat än att se detta som en chans. Utnyttja honom. Spela spelet. Men du måste lova mig, Elizabeth, att så fort han inte behövs mer så gör du dig av med honom, han är inte bra för dig. Det var hennes inte röst som talade till henne igen. Den som alltid hade rätt.