Skriket. Jag hör det. Öronbedövande, men aldrig högt nog. Skärandes, men ger aldrig några ärr. Förtvivlat, men ser inga tårar. Avlägsnas, men försvinner aldrig.
Även om rösten tar slut. Ringer paniken fortfarande i mina öron. Jag hör dig. Varje gång jag blundar. Varje gång jag måste titta ner för att se mark. Varje gång jag klättrar uppåt. Varje natt. Varje gång då allt är tyst.
Precis som tinnitus, smyger det sig på. Först märker jag ingenting, men plötsligt. Plötsligt är det allt jag hör. Minnen som jag trodde var begravda under jord och betong. Minnen som jag spärrat in, och där nyckeln till låset är bortkastat sedan länge. Bilderna kan jag trycka undan. Men inte ljudet.
Det tränger igenom all jord och betong. Det tränger igenom nyckelhålet som saknar nyckeln att täppa till det med. Det är inget jag kan stänga ute. Jag minns att jag blundade. Men jag förmådde aldrig att hålla för öronen. Då var det redan försent.
YOU ARE READING
Brothers
FanfictionJag är stum, så mitt liv är ibland ganska tråkigt. Däremot älskar jag att följa andras liv. Kalla mig stalker om ni vill, men vad ska man göra när man har fått två ögon, två öron, och en mun, men inte kan använda sina stämband? Jo, man iakttar och f...
