Brothers

Del 35 - Blod överallt! Typ...

Med flinka fingrar låter jag två flätor bildas av håret som annars hänger så bångstyrigt kring mina axlar. Drar en ljudlig suck mot min zombieliknande spegelbild. Att få ha tvättat av sminket efter en hetsig dag är lika underbart som fruktansvärt. Skönt att äntligen kunna gnugga sig i ögonen igen, men sen ser man ju också ut att vara släkt med Lilla Spöket Laban.

Aningen solbränd har jag dock blivit sen vi flög ner hit. Men bara ytterst lite. Större delen av dagarna spenderas ju trots allt inomhus. Trist nog.

Gäspandes sätter jag fast den sista tofsen, plockar bort några hårstrån som rymt och landat på mitt vita linne. Imorgon har halva tiden gått av resan. Det känns som att dagarna bara sprungit iväg. Trött kryper jag ner under täcket som genast inger en betryggande känsla. Med ryggen mot fönstret känner jag mig äntligen redo att sova.

"Du är galen!"

Jag grymtar till i min dvala. Vad är det som låter? Vem pratar?

"Jag tror inte du ska göra det, tänk om något går sönder?"

Aha, det är killarna som är igång. Jag kastar ett öga mot klockan. Så här sent? Den är strax över ett på natten?

"Ja jag tänker i alla fall inte göra det först."

Deras viskande röster höjs ännu en nivå och jag lägger huvudet under kudden för att stänga ute ljudet. Som om det skulle hjälpa.

Att de är uppe mitt i natten, det stör mig inte. Men när de stör min välbehövliga skönhetssömn, då börjar mitt tålamod ticka. Litegrann iallafall. Tillräckligt mycket för att gå upp och få tyst på pratkvarnarna.

Mödosamt sätter jag mig upp i sängen och drar på mig mina blå-rutiga pyjamasbyxor. Känner inte för att knacka på deras dörr i bara trosor, nej där går en tydlig gräns.

Tyst smyger jag ut i korridoren. Den marinblå helteckningsmattan fortsätter göra mina steg komplett ljudlösa. Utanför Oscars och Felix dörr hörs återigen deras fnittrande och högljudda röster. Jag hindrar precis min hand från att knacka på. Inifrån hörs glada skratt och uppspelta viskningar om vartannat, och jag kommer på mig själv med att inte ha hjärta till att avbryta deras härliga umgänge.

Ett klingande skratt hörs tydligt ut. Det påminner mig väldigt starkt, om det ljud jag önskade få höra från rummet bredvid mitt därhemma i Dalarna. Men varje gång möttes jag av motsatsen.

Jag suckar. Det är ensamt att bo i Stockholm. Varför har jag inga att umgås med, så som killarna har varandra?

Bestämt ruskar jag på huvudet för att få bort de påträngande tankarna. Funderar över situationen en sista gång. Äsch. Låt killarna vara. Om de har roligt vill jag inte vara den som punkterar stämningen.

Med smygande steg vänder jag mig därför om för att gå tillbaka till mitt rum. Men plötsligt hörs en dov duns.

"Aj!!"

"Shit hur gick det?!"

Mina ögon spärras upp. Vad sjutton hände? Var det Ogge som skrek?

Som förstenad lyssnar jag efter fler ledtrådar till vad som nyss inträffade. Och jag behöver inte vänta länge. Deras dörr slängs upp och ut rusar en uppjagad Omar.

"Hej, vad bra, vet du om Roland har bomull i första-hjälpenväskan, för Ogge skulle göra en sideflip ner från sängen men råkade landa snett och nu är det blod överallt och vi får inte stopp på det så vi hade behövt någon bomull att stoppa näsblodet med så..."

Han drar in ett djupt andetag och jag ser skräckslaget på honom.

"Är Roland vaken?" avslutar han sedan med.

Eh, nej det tror jag inte riktigt. Därför lägger jag bara en lugnande hand på hans axel som hastigast innan jag skyndar in på deras rum. Förväntar mig att se Ogge ligga medvetslös i en pöl av blod, men tack och lov så leder bara några droppar av den röda vätskan in till badrummet.

"Aow chilla", hör jag Ogge säga med tilltäppt röst. "Det gör ont!"

"Stilla då!" kommenderar Felix och jag möter hans panikslagna ögon när jag ser röran.

"Vad gör du här?" frågar han förvånat.

"Jag hittade henne", hojtar Omar bakom mig. "Hur är det Ogge?"

"Vad tror du?" stönar han kvävt till svar.

Ståendes över handfatet försöker han stoppa blodet som rinner ut ur hans näsa med toapapper som hela tiden matas fram av Felix och Oscar.

"Här."

Ogge slänger kvickt iväg den blodiga papperstussen och tar emot en ny hopknycklad bit från Oscar.

"Ouäw!" utbrister Felix äcklat när blodtussen missar papperskorgen och landar vid hans fötter.

Jag skakar snabbt på huvudet åt deras cirkus. Går fram till Ogge, tar tag i honom och leder honom bort till toastolen där han trycks ner sittandes  på locket. Ömt lutar jag hans huvud bakåt och han ser på mig med en skamsen, men tacksam blick. Jag ger honom ett lugnande leende. Det här kommer bli bra. Bara han sitter stilla och håller sig lugn.

Omar kommer tillbaka efter ännu en tripp i korridoren. "Roland öppnar inte sin dörr", flämtar han fram.

"Yeay, vi kommer få slut på allt toapapper", stönar Felix. "Well done Ogge."

Ogge svarar honom med ett ångestladdat ögonkast. Jag funderar en kort stund. Då kommer jag på det!

Kvickt håller jag upp händerna i en väntande gest, springer över till mitt rum och börjar gräva i resväskan. Jag vet precis vad som behövs.

***

Hej på er! Nu är det aktivitetsfyllda lovet över, och jag är tillbaka!✨✍👏