Brothers

Del 41 - Work, work, work

"Okej alla redo?"

"Alltid redo", svarar Ogge och gör honnör.

Omar skrattar till. "Gött, och ni andra?"

"Jajamen", säger Oscar och skakar rastlöst på kroppen. "Sista street performancet innan måndag. Tagga!"

"När ska vi upp?" undrar Felix avslappnat, en tydlig täckmantel för nervositeten.

"Fem minuter tror jag", svarar Omar tvekande. "Roland skulle signalera i alla fall."

Felix nickar. "Yes, låter bra."

Vi står bakom parkscenen och väntar på Rolands tecken till uppstigning. Jag njuter av värmen och flyttar upp solglasögonen till håret för att undvika en omvänd pandabränna. Tänker på hur kallt det måste vara därhemma i Sverige. Kanske till och med snö hos mor och far.

Plötsligt visslar Roland till bortifrån andra hörnan av scenens baksida. Han pekar upp mot trappan.

"Gör er redo när musiken börjar", ropar han så lågt det går.

Omar svarar med en tumme upp. Bara några sekunder senare börjar tonerna av Summer Love att spelas ut ur högtalarna, och från publikens sida stiger ett hysteriskt jubel när killarna tar plats på scenen.

---------------------------------------------

"Well done boys", säger Felix glatt och får ta emot en high-five från vardera gruppmedlem. "Shit, de älskade Who Doesn't Love Love! Den slår stort Omar."

Omar är alldeles lyrisk.

"Det är helt galet", skiner han.

"Ja och du pitcha de höga tonerna så jäkla säkert", fyller Oscar i.

"Gud vi är så sjukt grymma", avslutar Ogge och de går in i en gruppkram.

"Vad tyckte du Malin?" frågar Omar och vänder sig mot mig. "Lät det bra?"

Jag nickar ivrigt. De var superduktiga. En känsla av stolthet över att jag får jobba med dessa fyra ambitiösa killar fyller mig, och jag känner ett sting av saknad i hjärtat. När de väl vill så har de så kul tillsammans. Som en liten familj vid sidan av den tråkiga verkligheten. Jag kan inte låta bli att avundas dem.

Bakom oss dyker Roland upp.

"Bra jobbat killar. Nu har ni 15 minuter på er att säga hej till fansen, sen drar vi vidare mot fotograferingen", säger han tonlöst. "Så rappen på så vi kommer iväg."

Det är många fnissande tjejer som ska hinnas med att kramas och fotas för, och detta bara på en kvart. Det syns att killarna kämpar för att hinna med alla, och besvikelsen i ögonen på dem som inte får tid är enorm. Oscar är den som har svårast för att slita sig därifrån.

"Vi måste åka nu", hojtar Roland barskt efter att vi andra redan satt oss i bilen. "Kom, nu!"

Oscar nickar ursäktandes mot vårt håll. "Bara en till", säger han i samma veva som han ler till ännu en mobilkamera.

"Oscar nu!"

"Men de har ju väntat så länge..."

"Antingen kommer du hit, eller så går jag in och drar dig därifrån", ropar Roland i ett försök att undvika den aggressiva tonen.

"Då får du hinna ifatt mig först", kvittrar Oscar i ett försök att få ytterligare två minuter med fansen.

"Inte den tonen till mig unge man", väser den humorlösa Roland. "Jag säger inte åt dig en gång till."

Motvilligt plöjer Oscar sig igenom havet av skrikande tjejer och dunsar ner i bilens baksäte. "Så jag är här nu", säger han och möts i backspegeln av en hård blick från Roland.

"Jag vill att ni lyder när jag säger till. Och nu på fototagningen av vinterns affischer så gäller det verkligen att ni sköter er och håller sams."

Felix öppnar munnen för att protestera, men Roland hinner före.

"Jag vill inte höra något gnäll från er. Om ni har sovit för lite är det ert problem. Jag kräver att jobbet sköts professionellt. Är det förstått?"

Killarna nickar trumpet.

"Jag frågade, är det förstått?" upprepar Roland barskt.

"Ja", får han mumlandes till svar.

"Bra, då kan vi prata vidare om stadsfestivalen som är på måndag," fortsätter han nöjt. "Imorgon är det egentligen tänkt att ni ska ha en vilodag, men jag vill att ni går igenom danserna en gång till. Det finns en lokal inte långt ifrån vårt hotell som jag har bokat för oss. Där går det hur bra som helst att öva."

Felix stönar.

"Jaha? Vilken tid?"

"9.30", svarar Roland kort.

"9.30!?" ekar Omar förfärat. "Hört talas om sovmorgon?"

"Exakt?" hakar Felix på. "Från en ledig dag till freaking skolmorgon!?"

"Jag uppskattar verkligen er uppfattningsförmåga", säger Roland sarkastiskt.

"Gubbe", muttrar Felix, dock så pass lågt att det är förvånande att jag lyckas höra.

"Hur länge är det tänkt att vi ska repa?" undrar Ogge försiktigt.

"Lokalen är bokad till två", säger Roland utan att vända sig mot honom. "Fyra och en halv timme, inte så länge alltså."

Men blickarna som killarna utbyter vittnar om att de är allt annat än tacksamma över dessa extra repetitionstimmar.

Resten av bilresan förblir under tystnad. Men snart svänger vi in på en parkering där en stor skylt innehållande ordet Fotógrafo står uppsatt.