Brothers

Del 54 - Att hålla sig flytande

Den absolut tuffaste dagen hittills, är äntligen över. Hemlängtan ligger som en klump i magen och jag kämpar med att hålla borta den tryckande smärtan. Eller, egentligen vill jag inte hem. Inte till det Sverige-liv jag lever, och har levt de senaste åren. Nej, jag vill hem. Hem till tryggheten. Hem till vänner och familj. Hem till en famn att krypa upp i, eller stöttande ord.

Men det finns inte. Jag har inget av det där. Längtan är enorm, men verkligheten en annan. Här gör jag åtminstone någon nytta. Där 'hemma', i min tvåa i Stockholm, där behövs jag inte.

Ilsket vänder jag mig om i sängen. Sluta tycka synd om dig själv Malin. Det har du ingenting för. Världen är fylld av orättvisor. Ditt liv är inte ens i närheten av dem som har det värst. Var tacksam.

Ändå är jag inte det. Ändå ligger jag här, ensam på mitt hotellrum, och önskar att jag aldrig hade fötts. Livet är bara en enda lång plåga.

Sluta! Tänk inte så! Positiva tankar. Försök se ljuset. Det finns alltid något ljust att kunna glädjas åt, även i de allra mörkaste tunnlar. Men nu vill jag endast gå mot ett ljus. Det ljus som leder mig bort från den mörka värld jag lever i.

Jag vill inte. Jag vill inte vara ensam. Jag hatar att vara ensam. Oavsett om jag står i den långa kassakön på Ica, eller sitter i en biosalong mitt bland allt folk så känner jag mig så fruktansvärt isolerad. Ingen ser ju att jag är där. Ingen skulle kunna nämna mitt namn om jag plötsligt eftersöktes. Ingen skulle sakna mig.

Skuldkänslorna sköljer över mig. För bara några år sedan sa jag åt honom att kämpa. Att sluta klanka ner på sig själv, och börja leva det liv han var värdig att få. Han följde mitt råd. Ändå blev jag ensam kvar. Nu tänkandes samma mörka tankar som honom.

Skärp dig Malin. Visa att du klarar det. Du är starkare än du tror, och klarar allt bara du vill och vågar. Världen ska få se. Få se att även jag är värd att synas. I alla fall i någons ögon. Bara någons. Vems som helst.

Låt bara någon se mig.

---------------------------------------------

"Bra jobbat", berömmer Roland när killarna återvänder från tv-kamerorna. "Det lät fint, totalt felfritt."

"Tack", ler Ogge snett och fortsätter sedan framåt tillsammans med de andra. Roland är tydligt talande inte förlåten för sin lömska plan.

Väl tillbaka på hotellet fortsätter lugnet bestå. Gissar på att vi alla är så trötta att ingen orkar göra något större väsen av sig. Vi äter lunch och umgås som artiga, vuxna människor innan vi skiljs åt. Killarna går till sitt, Roland går till baren och jag går till mitt.

Stänger lugnt igen dörren till rummet och sjunker ner på sängen. Ser upp i taket. Funderar en stund. Sneglar mot fönstret, och vänder ryggen till. Tänker lite till. Kollar sedan en stund på fjärrkontrollen. Tv? Eller inte tv. Det är frågan. Men svaret hinner jag inte tänka ut innan min mobil plingar till.

Mottaget från Roland Freneus:
"Fick höra om en vingård inte långt från staden. Tycker det låter som en intressant utflykt. Vi möts om en timma nere i foajén."

Meddelandet är skickat till oss alla. Suckandes lägger jag ifrån mig telefonen och blundar med ett litet leende på läpparna. Skönt att få åka iväg och hitta på något som inte har med jobbet att göra. Långsamt sjunker jag ner i drömmarnas land, när jag hör en knackning på dörren. Förvånat höjer jag på ögonbrynen. Vem kan vilja mig något?

Nyfiket reser jag mig upp och går fram för att öppna. Skjuter försiktigt upp dörren och möts av en nervös figur.

"Eh...", börjar han. "Får, får jag komma in?"

Jag nickar och vinkar med handen att det är fritt fram att kliva på. Han ler snett och slänger en nervös blick över axeln innan dörren långsamt glider igen bakom honom.