Brothers

Del 22 - Vi är på gång

"Omar vi har gått igenom det här tidigare, det är inget att tjafsa om."

"Ja, jag vet, men... måste jag?"

"Vem tänkte du annars skulle ta intervjun?" undrar Roland arrogant.

"Men det känns ändå jobbigt...", mumlar Omar, otroligt fokuserad på sin pekfingernagel.

"Äh, du fixar det", peppar Ogge och ger honom en vänskaplig klapp på axeln.

"Men ni vet att jag avskyr att höra min röst på inspelning", gnäller Omar till sitt försvar. "Varför kan vi inte bara fixa så det sköts på engelska istället?"

"Du gillar väl din röst?" frågar Oscar förbryllat från framsätet.

"Sångmässigt ja."

"En stor stjärna kan inte ha sådana komplex", fnyser Roland utan att vika av med blicken från vägen.

Omar suckar och lutar sorgset huvudet mot bilfönstret. Jag ser medlidsamt på honom från min plats längst bak. Ogge tar snabbt Omar i försvar.

"Alla har väl sina brister", säger han i syfte till Roland. "Även vi."

"Då är det dags att släppa dem", svarar Roland snofsigt och spänner ögonen i Omar genom backspegeln. 

Men hans ord får bara Omar att demonstrativt stirra ut genom sidorutan. Felix och Ogge utbyter osäkra blickar, och jag kan se hur Oscar nervöst börjar fingrar på sitt armband.

"Så... hur länge skulle intervjun vara?" frågar Felix. Han vet egentligen svaret, hans ord är bara ett tappert försök till att bryta tystnaden. Men Roland verkar inte nappa på kroken.

"Det har jag också sagt tidigare", svarar han sammanbitet. "Vi kommer vara på radiohuset högst två timmar, och därefter är det raka spåret till tv-sändningen. Något mer ni vill att vi ska gå igenom? Ännu en gång?"

Ingen gör någon ansatts till att svara. Låter istället Rolands ord glida förbi utan att lägga någon större vikt vid deras betydelse. Om han har en tjurig dag så får han väl ha det. Och att försöka öppna till en konversation men honom då, är som att läsa en bok med tomma blad, meningslöst.

-------------2,5 timme senare-----------

Svettpärlorna tindrar som små stjärnor på Rolands panna. Otåligt drar han med kavajärmen över ansiktet och svär för säkert tjugonde gången över den täta trafiken.

"Är ni på gång?" frågar han med en snabb blick i backspegeln.

Jag nickar mot Omar mittemot mig som hojtar fram ett ja. Kniper ihop pekfingret och tummen framför hans ögon för att symbolisera att han ska blunda, och sveper med sminkborsten i ett försök att få pudret jämnt trots Rolands ryckiga körande. Om någon hade sett mig nu skulle de definitivt ha fått ett ansikte för ordspråket 'att hålla tungan rätt i mun.'

Ogge som redan är färdigstylad har stängt sig ute med hjälp av headsetet placerat över öronen. Felix och Oscar sitter tålmodigt tysta och väntar på sin tur.

"Där om en halvtimma", flämtar Roland från förarsätet och jag biter koncentrerat ihop käkarna.

Inte en chans att jag hinner bli klar innan vi kommer fram och det är dags för tv-sändning.

"Kan vi underlätta för dig?" undrar Oscar vänligt, och ger mig en nervöst flackande blick.

Jag rynkar ögonbrynen och tänker igenom vad som finns att göras. Sen nickar jag kort och räcker honom den foundation de ska använda som bas. Han tar leendes emot den och en make-upsvamp, men inser snart att han omöjligt kan fixa det här ensam utan någon spegel.

"Hjälper du mig Felix?" frågar han.

Felix nickar snabbt, sprutar ut lite foundation på svampen och börjar sminka Oscar med nätta rörelser. Oscar i sin tur håller bak håret med händerna och låter blicken vila på Felix koncentrerade ansikte. När Felix upptäcker hans stirrande sänker Oscar genast fokus ner mot golvet, och biter sig nervöst i läppen.

Jag slänger ett misstänksamt ögonkast mot dem. Beteendet som Oscar har så fort han kommer i fysisk kontakt med Felix, det känner jag så väl igen. Min bror var exakt likadan.

Jag kommer ihåg då han kanske var runt 12-års åldern. Han hade en bästa vän som han hängde med jämt. De var som vilka vänner som helst, men när kompisen inte såg, så hände det att Nils slängde ett och annat ögonkast mot honom. Som jag senare fick veta innebar något betydligt mer än bara vänskap.

Minnet får det att hugga till i bröstet. För när sanningen kom fram så lämnade hans vän honom. Min bror blev plötsligt ensam. Utslängd från sin omgivning. För att hans hjärta tillhörde någon förbjuden, i den värld vi levde i då.

Felix ryggar bak för att beskåda sitt verk. "Okej?" Han ser frågande på mig och jag nickar med ett stressat leende. Absolut godkänt. Omar är klar så jag pekar på både honom och Oscar, och snurrar sedan fingret i luften för att visa att de ska skifta plats. Viga som de är byter de snabbt position och snart sitter Oscar framför mig, redo att inta sminkets charm.

Återigen kniper jag ihop pekfingret och tummen för att symbolisera att han ska blunda, och sveper med sminkborsten i ett försök att få pudret jämnt trots Rolands ännu ryckiga körande.

Måtte vi hinna fram i tid.