Brothers

Del 61 - Fel, det är nu det börjar

Jag knackar försiktigt på dörren.

Inget svar.

Jag knackar en gång till. Mer bestämt den här gången.

"Vem är det?"

Felix låter smått irriterad, men ändå en gnutta hoppfull. Nämen, tänk att någon bryr sig den här gången också.

Fastän han inte förtjänar det, kan jag inte låta honom sitta där inne i sin ensamhet och dränka sig i ilskna tankar och känslor. Det mår ingen bättre av.

Tråkigt nog kan jag ju inte svara. Så jag knackar en gång till.

"Men vem är det?" fräser Felix från andra sidan dörren. "Gå härifrån om du inte har något vettigt att säga."

Jag himlar med ögonen och knackar på en sista gång. Backar lite från dörren för säkerhetsskull. Vilket jag gör rätt i. En ilsken Felix sliter upp dörren och stirrar intensivt efter den syndabock som stört honom.

"Jaså är det du", mumlar han när han får syn på mig. "Lämna mig ifred."

Jobbig som jag är gör jag precis tvärtom. Jag nickar inåt toan och kliver på utan att vänta på svar.

"Eh...", börjar han tvekande. "Alltså, jag vill helst vara ensam."

Jag skakar på huvudet.

*Berätta.*

Han suckar irriterat. "Du vet att jag inte fattar det där."

Jag ger honom ett ansträngt leende.

*Prata*, gestikulerar och mimar jag övertydligt. *Vad händer?*

Han himlar odiskret med ögonen. "Kan du bara gå?"

Jag blir nästan förvånad, men tänker inte ge upp så lätt. Istället för att ge mig av tar jag upp min gamla knappmobil och skriver på anteckningarna. Det går inte fort, men det går. Håller sedan fram skärmen så att han kan se.

*Jag vet att det är mycket som händer nu, och jag förstår att det är jobbigt. Vill du inte prata om det? Jag lyssnar gärna.*

Felix ögon går från höger till vänster när han läser. När han är klar ser han upp på mig. Jag ger honom ett frågande leende, med det besvaras inte. Hans ögon är mörka.

"Tro inte att du kan komma här och påstå att du vet något", säger han kyligt och stänger dörren om oss. Jag rynkar ögonbrynen och ser frågande på honom när han fortsätter.

"Du har säkert flera gånger fått höra att du är en bra lyssnare, bara för att du inte kan säga ett skit. Men du är inte så himla märkvärdig bara för det."

Felix röst darrar till, men han håller ännu blicken hårt fäst vid mig.

"Du har ingen aning om vad jag går igenom. Min flickvän håller på att lämna mig, och där ute står tre killar som tillsammans med mig tillhör den popgrupp som just nu håller på att haverera. Allt liksom faller samman!"

Vid första anblicken ser han ut att vara på väg att börja gråta, men han kollar ner i golvet för en sekund, sväljer och vänder åter upp blicken mot mig. Det skrämmer mig nästan övar att se hur hatisk den är.

"Jag måste konstant låtsats som om vi vore lika tajta som bröder. För det är exakt så alla ser oss! Så kom inte här och tro att du fattar. Du ska fan vara glad som lever ensam, utan några som du hela tiden måste anpassa dig till. Vet du hur mycket jag ibland skulle kunna ge för att slippa mina 'brorsor' där ute? Svara du som tror att du vet!"

Eftersom jag inte kan uttrycka tankar i ord, så har jag lärt mig att stänga inne många av de känslor som så ofta puttrar upp till ytan. Ingen kan stänga av sina öron, men alla kan blunda för det de inte vill se. Därför hjälper det inte att vifta fram svordomar. Ingen hör dem i alla fall.

Men nu. Felix ord får det att koka inom mig. Mitt hjärta dunkar hårdare och hårdare. Mina ögon smalnar, och hela jag blir som en ilsken vulkan, nyss väckt efter att ha sovit i flera tusen år.

Han slår ut med armarna och ser menande på mig, samtidigt som han fortsätter med vass stämma.

"Inget svar eller hur? Nej, för du är ju en så jävla god lyssnare inte sant? Och hur är det, du har inga syskon right?"

När han ställer frågan är det som att något ömtåligt krossas inom mig, och jag måste fokusera mer än någonsin för att inte visa mig berörd av det han nyss sagt.

"Du har inte nån som du hela tiden måste täcka upp för, och konstant agera som om allt vore bra med inför andra. För det är exakt vad vi fyra gör varenda dag. Så kom inte och säg att du förstår, DU FATTAR INGENTING!"

Jag hinner inte ens tänka innan min kropp väljer att ta saken i egna händer. Det räcker med två snabba kliv framåt så är han inom räckhåll. Även om jag är liten så är jag stark. Och lavan av ilska som sjuder inom mig gör mig orubblig. Mina händer greppar tag om hans tröja och plötsligt så står han upptryckt mot den kakelbeklädda väggen, med min högra underarm hårt klistrad mot hans bröst. Hans ögon vittnar om att han är minst lika chockad över min handling som jag.

Med smala ögon släpper jag honom inte med blicken. Jag andas häftigt genom näsan, med munnen hopknipit och tänderna hårt pressade mot varandra. Han ser skrämt på mig. Kommer jag slå honom? Skrika åt honom? Sparka honom tills han bönar och ber om nåd?

Ni anar inte hur mycket de tankarna lockar. Jag vill inget hellre än att slå honom hårt över ansiktet. Skrika åt honom att han borde vara tacksam. Tacksam som har en familj som älskar honom. Som varje dag tänker på honom. Att han har vänner som bryr sig om hur han mår. Och som saknar honom varje gång han är ute på turné med sina så kallade 'brorsor'. Tre underbara killar, som alla fyra borde ta vara på varandra. För den livsupplevelsen de delar, den får man inte gratis. Den gemenskap de har, de minnen och alla skratt de delar när allt är som det ska. Jag skulle göra vad som helst för att få uppleva det.

Å om han bara visste vad jag skulle kunna göra för att slippa leva i ensamhet. Jag skulle ge vad som helst, precis vad som helst, för att få min bror tillbaka. Felix har fått tre stycken genom den här chansen att få tillhöra ett band. Och han i sin tur är beredd att ge vad som helst för att bli av med det.

Innerst inne vägrar jag tro att han menar det, men jag kan inte hjälpa min förfäran över de ord han uttalat. Om han bara visste hur mycket jag förstår. Jag fattar allt. Jag vet precis hur det känns att ha någon att hela tiden ställa upp för och anpassa sig efter, utan en enda tanke på ens egna behov. Och än idag skulle jag ge mitt liv för att få göra det igen. Allt för att inte behöva vara ensam.

Felix ser fortfarande skrämt på mig, med blicken flackande fram och tillbaka över mitt ansikte. Som om han försökte läsa av vad jag hade i tankarna. Men han har ingen aning. Han om någon, har ingen aning.

Jag sväljer hårt. Känner hur en obehaglig känsla tar över min hals. Den liksom tjocknar och gör det svårt att andas. Något annat letar sig också ut. Något jag inte har låtit lämna mina ögon på så många år.

Därför släpper jag snabbt mitt grepp om honom. Vänder genast bort huvudet och går ut från toaletten. Jag måste bort. Någonstans där ingen kan se mig. Försöka samla mina känslor som jag så länge har låtit ligga gömda, begravda, och glömda. Trodde jag. Jag hoppades att jag kunde glömma hur det kändes. Men minnet är klarare än vad jag trodde.

Jag tror Felix ropar mitt namn efter mig, men jag har ingen tanke på att vända om. Fortsätter bara gå. Gå bort från allt. Synen suddigare för varje steg jag tar.

Önskar mer än någonsin, att jag bara kunde gå bort.