Brothers

Del 60 - ...och slutar så här

"Fem, sex, sju, ått."

Who Doesn't Love Love? spelas ut över parkeringen, och bredvid bilen rör sig fyra killar till musiken. Jag sitter på min lilla grusplätt, vilar benen efter allt traskande bland vinrankorna och iakttar deras viga och samspelta rörelser. De sjunger även till av ren rutin.

Jag ler och gungar diskret i takt till musiken. Roland sitter fortfarande och tjurar i bagageluckan, och försöker samla energi med en mugg kaffe. Själv har jag letat fram en päronfestis. Mycket godare än kaffe om jag får säga det själv.

Men alla verkar inte lika nöjda. Musiken avbryts abrupt av att Omar trycker på paus.

"Felix kolla här för en gångs skull..."

Felix sätter händerna bakom nacken och slänger bak huvudet.

"Jag vet vad jag ska göra och jag gör så gott jag kan!" säger han sedan i försvar, släpper armarna så de hänger längs sidorna och ser frustrerat på de andra.

"Men lyssna då", fortsätter Omar envist. "Du gjorde exakt samma fel igår på festivalen."

"Gjorde jag väl inte?"

"Jo? Kolla så ska jag visa."

Omar ställer sig i position. "Ner på knä, korsa armarna, vänstra över högra, och dra. Okej? Vänster över. Inte höger."

"Jag gör väl vänster över?"

"Nä du körde höger, igen."

"Nej?"

"Men jo!" stönar Omar tvärsäkert. "Och du ska köra väns..."

"Ja jag vet!" avbryter Felix och tar ett steg närmare. "Okej? Jag fattar. Kan vi göra så här. Du sköter din bit så sköter jag min egen."

"Men hallå", suckar Omar och himlar med ögonen. "Vi är en grupp. Det måste se samspelt ut. Så du om någon borde börja sammarbeta."

"Lägg ner", fräser Felix mellan sammanbitna tänder och jag ser hur han knyter nävarna.

"Varför har du så svårt att ta emot konstruktiv kritik?" Omar ser oförstående på Felix. "Jag försöker bara hjälpa dig."

"Men jag behöver inte din hjälp!" utbrister Felix och slår ut med armarna. Med långa kliv är han framme vid Omar som ryggar tillbaka av förvåning.

"Vet du?" säger Felix drygt. "Jag
är jävligt less på ditt bossande. Du är inte manager över den här gruppen, och dessutom var du på väg att ditcha oss för bara några dagar sen!"

Omar flämtar förolämpat till. Även Oscar och Ogge ger Felix två irriterade blickar. Jag kan inte annat än att hålla med. Må hända att Felix har, ännu, en dålig dag, men det sista var bra onödigt att slänga ur sig. Det var ju inte sant!

"Så snälla, kan du sluta att tro att du alltid vet bäst, du har ingen rätt att försöka tillrättavisa oss andra", fortsätter Felix vasst som om hans ord inte berörde ett dugg.

Omar flackar nervöst med blicken.

"Ja-jag menade inte så..."

"Nähä?! Men vet du vad, skitsamma. Jag bryr mig inte längre. Det här är den sista resan jag gör med er!"

Felix slår runt med blicken och jag känner mig riktigt illa till mods, även om hans hårda ögonkast och ord förmodligen inte gäller mig bokstavligen. Därefter knycker han på nacken och skyndar ilsket iväg mot kortändan av byggnaden bakom oss.

Ogge suckar frustrerat och går sedan efter Felix med raska kliv. Oscar blir kvar och försöker ge uppmuntrande ord till Omar, som står i hopkrupen ställning och lutar sig mot bilen. Han har blicken riktad mot marken och underläppen i en fast position mellan tänderna. Jag ser medlidsamt på honom. Varför måste det alltid sluta så här?

Och vad håller Felix på med egentligen? Varför måste han ständigt hacka på de andra? Allt verkade ju så bra nyss!

"Jag vet inte exakt vad det är med honom", suckar Oscar lågt till Omar. "Nånting mellan honom Lovisa verkar det i alla fall vara. Men det är ingen ursäkt. Han har inte behandlat någon av oss rättvist den senaste tiden."

Han ger Omar en klapp på axeln. Samtidigt fnyser Roland bortifrån sitt lilla hörn.

"Det finns inget rättvist här i livet."

Våra blickar förflyttas mot bagageutrymmet och han fortsätter.

"Jag minns när jag var en liten grabb på fem kvistar. Vi satt i bilen, mamma, pappa och jag. Och jag hade en stor skål med godis i famnen. Det hände inte ofta på den tiden."

Roland ser drömmande ut över vinplantagen.

"Men den lyckan varade inte länge.
Plötsligt så krockade vi med ett mötande fordon. Och visst, det gick bra, alla klarade sig, men skålen, skålen med allt godis. Ja, den försvann. Och jag kan för mitt liv inte komma på vart den tog vägen."

Han skakar känslokallt på huvudet och slår händerna i knäna i en gest att resa sig upp. "Den fick jag aldrig mera återse. Så kort sagt drar livet aldrig jämnt med viljan. Lika bra att lära sig det från början."

Med den ena handen på ryggen och den andra skjutandes upp glasögonen på sin plats grimaserar han ogillande mot det håll Felix försvann åt.
"Så, så är det."

Instinktivt drar jag in min underläpp och biter tag i den. Allt för att inte kasta ur mig något olämpligt. Inte för att det skulle höras, men det hindrar mig också från att vilt börja gestikulera ut det enda språk jag kan kommunicera med, och han skulle ändå inte fatta. Så bestämt slår jag ner blicken, som för tillfället skulle kunna döda, och tar ett djupt andetag innan jag åter tittar upp och låtsas som att jag inget hört.

En skål med godis. En liten jävla skål med godis. Nämen, oj, oj, ojdå. Stackars, stackars lilla fem-åriga Roland. Han har bevisligen inte haft det lätt.

Ilskan låter jag sväljas, liksom mitt sarkastiska medlidande. Även Oscar och Omar tvingar undan sina impulser från att himla med ögonen. Men för en gångs skull hade jag inte önskat hindra dem från att ta argumentationen mot deras manager.

Våra blickar vänds mot grusgången där Ogge kommer gåendes tillbaka, stannar framför oss och skakar uppgivet på huvudet.

"Nej, han låste in sig på toaletten och jag får inte ut honom. Han ville inte ens prata med mig."

Oscar suckar.

"Aja, han får väl komma tillbaka när han är redo att be om ursäkt."

Instämmande nickar Omar och spanar bort mot det håll Felix försvann mot.

Jag funderar bara en kort stund innan jag reser mig från marken, borstar bort de småstenar som kan ha fastnat bak på mina shorts och börjar sedan gå mot det håll Ogge kom ifrån. Möter hans blick på vägen och han ger mig en kort nick, som en bekräftelse på att jag tillåts försöka få ut Felix ur sin skyddade zon.

Det är bara en av de tre toalettdörrarna som är låsta och jag knackar försiktigt på. Väntar sedan spänt på svar, men från andra sidan hörs inte ett ljud.