Brothers

Del 9 - Höjden av skräck

I vild panik spärrar jag upp ögonen. Jag såg dig. Allt spelades upp för mitt inre, och jag såg dig. På väg neråt. Samma dröm. Alltid samma hemska dröm. Dina sista skrik ringer i mina öron och ångesten kryper längs ryggraden på mig. Luft. Jag måste ha luft.

Det ödesdigra misstaget är bara ett faktum. Ännu fylld sv skräck och förvirran stirrar jag ut genom det mörka flygplansfönstret. Dumt gjort. Mycket dumt.

Om jag hade kunnat skrika, då hade det inte längre funnits några sovande passagerare på detta plan. Långt nedanför mig syns ingenting. Allt är svart, men det får det att svindla framför ögonen på mig. Bort. Jag måste bort från fönstret.

Tvingar min blick att stirra intensivt på Oscars nackstöd framför mig. Mitt hjärta håller på att dunka sig ut ut bröstkorgen och det tar flera långa sekunder innan jag får kontroll på andningen.

När jag väl fått tyst på mina flåsande andetag så blir jag återigen medveten om min omvärld. Iakttagen. Långsamt vänder jag mitt huvud åt höger. Längst ut på tresitssätet framför mig möter jag Felix blick. Han ser på mig som om jag vore den som just nu hamnade längst ner i hans hierarki-rang. Antagligen för att jag började hyperventilera bara av att titta ut genom ett flygplansfönster.

Jag sluter min ännu halvöppna mun och kollar snabbt bort. Sneglar åter upp på honom, ser hur han skakar på huvudet och ger ifrån sig en lätt fnysning. För honom kunde jag lika gärna haft ordet 'idiot' stämplat i min panna.

Han pluggar in sina hörlurar och sätter sig tillrätta i sätet. Själv sitter jag kvar på helspänn. Rädd och ensam.

Sakta men säkert försöker jag ändå komma till ro igen. Ingen annan verkar ha lagt någon större vikt vid mitt hastiga uppvaknande, så jag tänker att det nog är bäst att ligga lågt. Vi verkar inte heller vara på väg att landa i Frankrike än, så kanske lika bra att sova sista biten.

Försöker slappna av genom att lyssna till ljuden runt mig. Framför mig hörs små snusande läten från både Oscar och Ogge. Men de överröstas nästan av de tydliga snarkningarna som kommer bakifrån. Roland måste sova riktigt djupt.

Omar sover med huvudet vilandes på det instabila nackstödet. Plötsligt grymtar Oscar till när en lättare luftgrop får planet att kränga till, och jag griper ett fast tag om mitt säte. Jag vill inte flyga längre. Jag vill landa. På marken. Lugnt och försiktigt!

Och visst landar något. Inte planet dock, men Omars huvud dimper ner på min högeraxel. Han märker inget, så jag låter honom ligga kvar. Känns oschysst att väcka honom när han sover så sött. Inte ett ljud slinker ur honom, trots luftgropen.

En svag doft når min näsa. Parfymen One million. Det måste vara Omars parfym. Jag biter mig smärtsamt i läppen. Den doften påminner om något jag inte vill tänka på. Något jag verkligen inte vill tänka på just nu.

Eller snarare någon.