Brothers

Del 13 - Välkomna till ett somrigt oktober

Jag vaknar av den omilda landningen. Ser mig halvsovandes omkring och sätter mig rakt. Tydligen var jag inte ensam om att känna av när planets hjul slog i marken. Utanför det lilla fönstret är det ljust och solen lyser spot on på Felix nästipp. Lite gulligt ser det faktiskt ut.

Till min förvåning är Roland redan igång med att packa ner sina saker i portföljen som prydligt har stått gömd vid hans fötter. Han möter min blick och harklar sig.

"Väck Felix och Oscar", beordrar han och flyttar tillbaka blicken ner i packningen.

Ogge är redan vaken med headsetet öronen. Han kikar upp och ger mig ett vänligt leende. "Godmorgon", säger han glatt och jag ger honom ett sömndrucket leende till svar.

Jag vänder mig mot Oscar och knackar nätt på hans vänsteraxel. Han gnyr till och vänder på huvudet så han ser rakt på mig. Det vill säga om han hade haft ögonen öppna. Ömt ruskar jag åter om hans arm, och den här gången dras hans ögonlock långsamt upp. Men bara halvt och han mumlar tyst innan han vänder ryggen mot mig igen. "Fem minuter till..."

Jag himlar med ögonen.

"Här."

Omar som sett mina tafatta försök att väcka liv i sömntutan räcker mig en orange vattenflaska med vit pip.

Först tittar jag bara på den, då visar han med en lätt vridning på handleden vad jag ska göra och jag nickar lurigt. Tar flaskan och för den ljudlöst över Oscars huvud. Är ganska medveten om att han förmodligen kommer slå ihjäl mig om jag förstör hans frisyr, men tänker att jag alltid kommer få något att göra i så fall. Hans hår är så fluffigt, och übermysigt att fixa med.

Med en långsam rörelse vinklar jag pipen neråt och en obarmhärtig strila vatten, förmodligen ljummen efter en så lång flygresa, leta sig ner genom hans bångstyriga hår.

Det tar några sekunder innan han upptäcker vad jag håller på med.

"Va fan...!" utbrister han, flyger upp från stolen och krockar med en affärskvinna som irriterat fräser något på, vad jag antar är, spanska. Han ursäktar sig snabbt på engelska och sjunker ner bredvid mig igen med en mördande blick.

Själv tror jag att jag ska dö. Inte av hans blick, men av andnöd, för jag ligger dubbelvikt och kvider av skratt. Eller skratt är väl att ta i, det blir mer flåsande ljud som letar sig upp ur min strupe. Omar och Ogge hörs dock gott och väl, och får även Felix att vakna av uppståndelsen.

"Vad gör ni?" grymtar han.

"Säg inte ni, säg de!" utbrister Oscar och låter fingret glida över oss andra.

Han blänger på oss en och en, men när jag möter hans blå ögon så ser jag att han inte är sur på riktigt. För vid kanten av dem sprider sig små rynkor, på grund av kinderna som trycks uppåt. Och snart frustar han till och skakar lätt på huvudet.

Jag räcker bak den orangea flaskan till Omar som tar emot den med en high-five.

"Vänta ni bara", mumlar Oscar, och jag klappar honom ursäktande på ryggen.

"Sluta tramsa nu, vi måste stiga av."

Den snorkiga gubbrösten bakom oss dödar genast stämningen. Tysta börjar vi plocka ihop våra saker.

Utanför planet slår värmen mot oss, och jag ryggar nästan tillbaka av överraskning. Så här varmt har det nog aldrig varit i Dalarna. Inte vad jag kan minnas iallafall. Fast i och för sig var det några år sedan jag flyttade därifrån, så hundra koll har jag ju inte.

När vi hämtat vårt bagage och ätit en uppiggande flygplats-frukost så ger vi oss av mot biluthyrningen. Det blir en större bil med två extra säten längst bak. Där kurar jag ihop mig tillsammans med all packning tryckandes i ryggen. Omar kastar sig mot framsätet och de andra tre knölar ihop sig framför mig.

Vid ratten visslar en nöjd Roland. Nyckeln vrids om, motorn brummar till och så kör vi ut på Chiles tätt trafikerade vägar. En blå skylt ovanför oss pekar direktivt framåt.

SANTIAGO står det skrivet, och en kittlande känsla sveper genom min mage. Det här kommer bli underbart. En veckas jobb i ett skönt klimat och med Sveriges härligaste killband, vad kan gå fel liksom?

Jag lutar mig mot bilens sidofönster. Utanför närmar sig solen sin topp på en glänsande oktoberdag, och jag anar inga oråd. Drar istället ett djupt andetag och sluter ögonen. Passar på att njuta av livet.

Något jag gör helt rätt i. För snart ska en vecka komma att kännas som ett halvår, och fyra vänner ska snart visa sig vara allt annat än Sveriges 'härligaste' killband.