Brothers

Del 31 - Som agent 007

Mitt i den stela tystnaden hör vi hur fotsteg närmar sig och röster uppenbarar sig bortifrån korridoren.

"Men tro mig, det är en bra idé."

"Jag sa det förut och jag säger det igen", svarar Roland. "Fansen vill ha nytt. Inte gammalt. Nytt och modernt är vad som gäller."

"Men..."

Omar hinner precis komma in genom dörröppningen innan han blir avbruten.

"Omar, inga men. Här är det jag som för besluten. Är det förstått?"

"Ja", mumlar Omar fram.

"Härligt", säger Roland nöjt och slår ihop händerna. "Dags att inta podd-position då antar jag?"

"Yes, nu ska det funka", svarar Ogge och vänder sig leendes mot Roland, men utan respons. "Fast var är Oscar?"

För en sekund ser vi förvirrat på varandra. Nej, här är han inte.

"Vart har han tagit vägen då?" suckar Roland irriterat.

"Han skulle bara på toa?" säger Ogge trevande. "Jag går och kollar att han är okej."

Roland muttrar trött och slänger en blick på sitt armbandsur. "Säg åt honom att snabba på."

Ilande skyndar Ogge iväg, och kvar blir vi andra. Sekunder vandrar vidare till minuter. Felix och Omar sitter djupt försjunkna i sina telefoner, men tillslut får Roland nog.

"Men vad håller de på med där ute? Malin spring efter och hämta dem."

Jag ser förvånat upp från mitt sköna soffhörn, men reser mig genast och går ut ur rummet. Letar mig fram till några svarta dörrar, varav jag hör två röster prata lågt bakom den närmsta.

"Snälla Oscar, vi måste tillbaka nu. De undrar säkert vart vi tagit vägen."

"Men jag, jag orkar inte."

"Lugna dig. Förstår inte varför du ska behöva må så dåligt över det här. Varför har du inte berättat tidigare?"

"Ha-har jag ju."

"Men jag visste ju inte att det var han. Klart jag förstår att du tycker det är jobbigt då, men bästa är väl ändå att säga som det är till honom?"

"Nej. Nej de-det går inte."

"Du berättade ju för mig nu, känns inte det lite bättre?"

"Jo..."

"Dåså. Du fixar det."

"Mm..."

"Du ska inte vara ledsen. Jag finns här, okej? Ska vi försöka gå tillbaka till de andra?"

När jag inte hör något svar, utgår jag från att de är på väg ut. Med kroppen på helspänn och så tyst jag kan springer jag längs korridoren samma väg som jag kom. Stannar precis utanför studion och slänger en blick över axeln. Ingen där, ingen som kan ha upptäckt mig.

Tillåter mig själv att pusta ut något andetag innan jag lugnt går in till de andra.

"Nå?" Roland ser frågande på mig. "Var är de?"

*De kommer*, säger jag, samtidigt som jag håller tummarna över att de ska vara på väg.

Och jag har tur. Bara några sekunder senare smyger de in i rummet.

"Dörren gick gått i baklås", ljuger Oscar, men ingen verkar misstänka något.

"Bara in med er", säger Roland trött och viftar in dem i det lilla rummet på andra sidan fönstret.

Killarna sätter sig runt den uppställda micken.

"Vad sa Roland till dig?" passar Felix på att viska till Omar när han tror att Roland är utom räckhåll.

Fattar han inte att det hörs ut till oss?

Antagligen inte, men det gör Omar. "Äsch, inget speciellt", muttrar han och ger Roland en trumpen min.

"Nähä?" Felix väntar sig ett svar, men utan resultat.

"Kort samtal om dagens gatuuppträdande", försäkrar Roland, med ett enkelt knapptryck hörd från andra sidan fönstret.

"Jaja, ska vi sätta igång eller?" undrar Ogge och rätar på sig i stolen.

"Kom ihåg grabbar, bjud på ett leende genom rösten", påminner Roland dem.

Det kommer ju inte direkt från den rätta. Muntergök är nog det sista ordet Roland själv skulle kunna beskrivas med, men killarna nickar ändå lydigt.

"Dåså, micken är på!" säger Roland med en tumme upp, och så drar snacket igång.

Efteråt ger Felix ifrån sig en ljudlig suck. "Asså hoppas fansen förstår all energi vi lägger ner på dem."

"Vadå?" undrar Ogge samtidigt som han kliver ut ur den pyttelilla studion.

Felix viskar något ohörbart, men jag ser på Ogges blick att han inte gillar svaret han fick.

Under tystnad åker vi tillbaka till hotellet. Ogge och Felix går småpratandes åt ett håll, och Omar och Oscar till var och sitt. Roland försvinner ner längs korridoren i ett viktigt telefonsamtal och ensam släntrar jag in på mitt rum. Tittar inte ens åt fönstrets håll. Gardinen är fördragen, och den vetskapen räcker.

Utmattad kryper jag ihop på sängens mjuka överkast. Längtar för första gången hem. Och inte bara hem. Jag vill tillbaka. Tillbaka till det som kallades förr. Då livet fortfarande var en oskyldig lek som gick ut på att utforska allt som fanns att upptäcka.
Jag saknar min andra hälft. Den som försvann när barndomens glada dagar övergick till livets hårda skola. En suck slinker ur mina läppar. Den framkallar en dov smärta i bröstet, som jag desperat försöker trycka undan. Tänker på annat. Vad som helst.

Jag blundar, och hoppas på att somna. Bara flyta iväg som en fjäder, till ett dimmigt paradis som varken ger eller tar. Där inga förväntningar skapas, och inga drömmar krossas. En plats, som inte går att se med ögonen öppna. Ögonlocken blir tunga. Sluter långsamt in mitt sinne, i en puppa spunnen av bomullstrådar.

Man flyter bort. Bara är. Tills man vaknar. Och då upptäcker man att dimman har skingrats, och konturerna åter blir skarpa. För ögonen har öppnats, och puppan av bomullstråd är på väg att lindas upp. Det är dags att ta sig ut i världen igen.

Men inte vaknar jag som en sorglös fjäril, inte den här gången heller.