Brothers

Del 52 - •••

*Nils!*

Du kan inte höra mig. Din blick är riktad nedåt stupet. Ner mot dalen, ner mot sylvassa klippor. Ett hopp på tre meter skulle vara nog för att skada. Den höjd vi befinner oss på, kan jag inte ens ta in just nu.

Med rusande hjärta och paniken sjudande i kroppen närmar jag mig. Nästan framme. Då hör du mina steg. Vänder dig om. Tårar utan slut faller tunga på dina kinder. En vindpust får dig att darra till vid kanten. Jag stannar genast.

*Kom.*

Din huvudskakning får mig att bli desperat.

*Nils kom hit! Gå bort från kanten.*

Mitt inre bönar och ber. Gör det inte. Snälla, gör det inte.

Tankarna går över till tvångsmässiga uttryck för att ge mig styrka att stå kvar och se dig rakt i ögonen.

Inte en chans att du gör det. Du är inte stark nog.

Samtidigt sköljer det dåliga samvetet över mig.

Jag älskar dig. Du är mitt allt här i världen. Varför gör du så här mot mig? Varför? Förklara hur jag gjort dig så illa, att jag förtjänar detta straff.

Återigen egoistiska tankar.

*Backa Nils, backa!*

Jag blir bönhörd. Hulkandes sjunker du ner vid bergskanten. Äntligen vågar jag komma fram till dig. Tar dig i min famn, och tror för en sekund att jag aldrig kommer släppa taget.

"Fö-förlåt", hickar du snyftandes fram. "Förlåt. Förlåt."

Dumbom. Du behöver inte be om ursäkt.

Men hur tänkte du? Tänkte du lämna mig? Om jag bara varit här fem minuter senare, hade jag aldrig hittat dig då? Hade jag aldrig mer få se dig som den du ännu är? Den Nils jag älskar och aldrig skulle svika.

Jag hyschar dina okontrollerade andetag. Lugn. Allt blir bra nu. Allt är bra. Jag har dig. Och jag släpper inte inte.

Vågar knappt lätta på mitt hårda tag om dig, men måste för att kunna prata.

*Lugn. Andas, djupa andetag.*

"Är du arg?"

Din röst är tunn, men orden får mig att vilja slå dig. Jag skulle aldrig kunna bli arg på dig. Jo, om du hade lämnat mig. Då skulle jag blivit ledsen, och aldrig kunnat förlåta mig själv. Men arg? På dig? Nej, aldrig.

Därför skakar jag på huvudet. Stryker över ditt lena hår.

"Säkert?"

*Jag lovar. Jag förstår din rädsla, din oro och frustration. Men jag älskar dig. Och är bara glad att jag fann dig innan det var för sent.*

"Tack Malin."

*Men du får lova att aldrig skrämma mig så där igen. Lova det!*

"Jag lovar."

Återigen sluter jag mina armar om dig. De armar som genom hela din tid, försökt skydda dig från allt ont.

"Tack för att du förstår."

Viskningen når mitt öra, och jag ler. Tänker att allt kommer ordna sig nu. Släpper därför mitt grepp om dig.

*Nu går vi hem.*

Du nickar. Försiktigt reser vi oss upp. Givna en ny chans att vinna mot världen. Den värld omkring oss, och som inte alltid vill oss väl. Tillsammans kan vi klara det. Tillsammans är vi starka, du och jag.

Då händer det som inte får hända.

Utan balans rubbas livet. Utan stabilitet sitter ingen säkert. Utan fast mark under fötterna faller man.

Du faller. Du skriker. Ett skrik som jagar mig varenda gång jag blundar. Ett skrik som får mig att sprängas. Om och om igen, som om någon planterat en handgranat i min själ, exploderar jag i tusen bitar. Till ett oändligt pussel, omöjligt att laga.

Men jag säger inget. Mitt skrik saknar ord. Inte ett ljud lämnar mina läppar, men smärtan river som klor i strupen. För skriker. Det gör jag. Jag skrek när du föll.

När allt föll.