Brothers

Del 67 - Jag kunde inte rädda honom

Med en suck reser jag mig från sängen och går fram till smyckeskrinet. Öppnar locket och plockar fram fotot som vilar bakom spegeln. Ger det till Felix och återgår till min plats på sängen.

Han ser länge på bilden föreställande Nils. "Är det din bror?"

Jag nickar. Skriver en kort bit på pappret och räcker det till Felix.

*Jag lyckades inte rädda honom.*

Felix ser ut att fundera. Han öppnar munnen, men stänger den igen. Säg något, snälla. Sitt inte och var rädd för att säga fel. Det kan ändå inte bli värre.

"Vad hände?" frågar han slutligen. Det som inte ens Ogge har fått veta fullt ut.

Jag bestämmer mig för att berätta. Ger Felix pappret med de skakiga bokstäverna på efter någon minuts tystnad. De orden gjorde ont att få fram.

*Han orkade inte längre. Bestämde sig för att hoppa från en klippa en bit från vårt hem. Jag hann dit i tid. Jag sprang fram till honom. Höll om honom. Sa att vi skulle gå hem och att allt skulle ordna sig. Men då föll han. Han var på väg att resa sig. Trampade utanför kanten och bara föll. Jag försökte nå honom. Jag gjorde det. Men jag hann inte i tid. Kanske att han hade levt idag om jag bara hade fått tag i honom. Hans hand var så nära.*

Felix sväljer ljudligt. "Jag... jag är ledsen", viskar han lågt.

Det är jag också.

"Men hur gick du vidare? Det här är ju jättehemskt."

*Jag försökte. Jag berättade för mor och far vad som hade hänt. Polisen tillkallades förstås. Det sjuka var bara att de misstänkte mig. Det kändes fruktansvärt. Jag skulle aldrig göra Nils något illa.*

"Var Nils hans namn?" undrar Felix.

Jag nickar och Felix återgår till att läsa.

*Jag blev utfryst. Relationen mellan mig och mina föräldrar blev aldrig densamma efter det som hänt. Jag vet inte vad de trodde, men jag klarade inte av att fråga. Dessutom verkade jag vara den enda som saknade Nils. Han blev aldrig accepterad i det lilla samhälle vi bodde. Jag fick nog. Stod inte ut med alla blickarna, viskningarna och den sociala ignoransen. Därför stack jag. Bestämde mig för att satsa på min dröm. Få utbilda mig till hårstylist och make-up artist i storstaden och börja om på nytt. Glömma allt det gamla och gå vidare. Men tanken på att jag hade kunnat rädda honom plågar mig hela tiden. Hade jag kunnat säga något annorlunda? Göra något annorlunda? Jag tvekar än idag.*

Minnena som svävar inom mig trycker jag tillbaka, bit för bit. De har förstört mitt liv tillräcklig redan. Men tystnaden, och vetskapen om att Felix just nu läser de ord som kommer från mitt innersta gömda, gör mig rädd. Tänk om han inte kommer förstå.

Plötsligt lägger han lappen på nattduksbordet och sätter sig så hela hans kropp är vänd mot mig. Hans ögon är lätt rödkantade, men rösten stadig.

"Malin", säger han tillitsfullt. "Det du har gått igenom, ska ingen behöva uppleva. Förstår du det?"

Jag nickar. Fokuserar på att hålla tårarna borta.

"Men det finns en sak till, som du inte verkar inse av det jag läser, men som du MÅSTE förstå."

Vad?

Felix tar sats.

"Det var inte ditt fel."

Vilket? Nils död? Jag tror honom inte.

"Hör du det Malin? Du bär inte skulden för det som hänt."

Felix fasta blick får mig att vackla. Vadå inte mitt fel. Klart jag kunde gjort något annorlunda. Klart jag kunde förhindrat det som skett. Klart jag kunde. Det finns alltid ett sätt. Ett sätt... ett sätt att...

Felix släpper mig inte med blicken, och jag känner hur min underläpp börjar darra. Biter mig hårt i kinden. Hårdare. Håll känslorna inne. Du klarar det, bara lite till.

Men hans blick viker inte av. Han menar allvar. Tänk om han har rätt. Tänk om det är sant. Tänk om jag faktiskt gjorde allt jag kunde. Är jag oskyldig till allt? Ja. Felix ögon säger mer än sanningen. Det var inte mitt fel.

Stenen som tryckt i mitt bröst i så många år. Den som legat för locket på alla känslor. Den bara löses upp. Och ut strömmar en våg av sådant jag aldrig trodde att jag skulle få återuppleva. Lättnad. Det var inte jag. Jag gjorde allt som stod i min makt. Allt.

Tårarna bara svämmar över och jag slår genast händerna för ansiktet. Det hjälper inte vad jag än tänker. Vågen går inte att stoppa. Två armar drar in mig i en trygg famn. Felix säger inget. Han låter mig varas. Det tar inte lång tid innan jag återsamlat mig. Men jag känner mig ändå som den svagaste, ynkligaste människan i världen.

Jag drar mig ur hans grepp, som genast släpper. Torkar frustrerat bort tårarna som vägrar sluta rinna. Kan inte längre titta på honom. Jag menar hur patetisk får jag vara?

"Det är okej att vara ledsen", säger Felix lugnt, men jag ruskar bestämt på huvudet. Skriver med ilskna rörelser ner orden på blockets papper.

*Det gör mig svag.*

Felix tar tag om mina axlar och vänder min överkropp mot honom.

"Sluta med det där", säger han skarpt, men omtänksamt. "Du är den starkaste person jag har träffat, tänk inte mer att du är svag. Lova mig det. Aldrig mer."

Mina känslor är så blandade att jag inte vet vart jag ska ta vägen, men jag ger honom ett tacksamt leende och nickar.

"Du behöver aldrig känna dig ensam. Vi finns här för dig. Alla fyra. Du är fantastisk och vi tycker om dig allihop. Okej?"

Jag nickar återigen och drar in ett djupt, darrande andetag.

"Andas", säger han med ett litet leende. "Oavsett vad som händer när vi kommer tillbaka till Sverige, så kom ihåg att vi bryr oss om dig. Lova det?"

Jag frustar lyckligt till i skratt och ler inifrån och ut.

*Tack*, svarar jag nickandes och kramar om honom. Felix besvarar min omfamning och jag känner mig lite lättare till sinnet än förut.

"Tack själv för att du lyssnar", viskar han. "Det betyder också mycket..."

Jag ler, medan Felix fortsätter.

"...och, tack för att du förstår."

Min själ fylls av värme. De orden som har präglat mig, de ska jag låta ge mig styrka istället för självhat. Från och med nu.