Brothers

Del 56 - Du vet väl om att du är värdefull

*De tar hand om alla, men glömmer bort det viktigaste. Fast inte du. Du bryr dig om er fyra. Du värnar om er som grupp. De andra vill att ni ska se bra ut. Du vill att det ska kännas bra. Det är viktigt.

Kanske att det inte går varje gång, men ibland är tillräckligt. Du håller ihop er. Finner eran gemenskap och finns där för de andra tre när de behöver dig. En bättre vän är svår att finna.*

"Är det sant?"

Han ser fundersamt på mig, men jag kan nog skymta ett litet lyckans tonfall i hans förvånade tillstånd. Utan den minsta känsla av överdrift nickar jag säkert. Det är fullkomligt sant, och jag hoppas att han tror på mina ord.

Det gör han. I Ogges ögon tänds ett hopp. En glimt av den kämparglöd han så länge har utstrålat, och den låga av beslutsamhet som bevisligen ännu inte slocknat, gnistrar till i hans varma blick.

"Wow", viskar han. "Jag, jag har aldrig sett det så."

Jag rycker på axlarna. Nä, inte lätt att se sig själv utifrån alltid. Men så plötsligt faller hans hoppfulla ansiktsuttryck i bedrövelse.

"Men tänk, om inte jag ser detta. Hur ska då de kunna förstå? Det kan de väl omöjligt göra?"

Fundersamt kniper jag ihop munnen.

"Så egentligen är det ju strunt samma", utbrister Ogge. "Det spelar ingen roll vad jag gör. Det kommer gå åt fanders ändå... Nån drar, och plötsligt står vi bara där. Alltså, jag pallar fan inte längre."

Uppgivet viftar han iväg blocket så det landar på överkastet. En fnysning slinker ur honom, men han lyfter försiktigt upp blocket igen, läser några rader och skakar sedan långsamt på huvudet.

"Ibland känns det som att det är jag som borde gå", skrattar han nervöst fram. "Jag vet inte om det här är rätt för mig."

Genast rycker jag blocket ur hans händer och klottrar ner de första orden som dyker upp i mitt huvud.

*De behöver dig.*

Han svarar inte. Bestämt fortsätter jag att skriva.

*Det finns ingen som kan tvinga dig att stanna. Men om det här är vad du vill, så ge inte upp. Man ska aldrig ge upp!*

Skeptiskt sneglar han på min krokiga handstil, men nickar ändå långsamt.

"Jag vet", mumlar han. "Jag vet."

*Du är stark.*

Ogge frustar till.

"Tack, men vad hjäper det? Jag vet inte om ni andra hörde, men Felix sa det själv till mig i studion, då när vi spelade in podden. Att han tycker det är jobbigt att hela tiden behöva hålla uppe den här 'perfekta boyband-imagen'. Att han undrar om det är värt det."

Ett snörvel hörs.

"Fast jag vet att han vill det här egentligen. Det är annat som bekymrar honom..."

*Vadå?*

Jag ger Ogge en frågande blick i samband med mitt teckenspråk. Men han bara skakar på huvudet till svar.

"Jag får inte säga det", mumlar han med grötig röst. "Jag har lovat."

Hans blick faller neråt och jag ser återigen hur han kämpar mot gråten. Mjukt knackar jag honom på axeln och räcker över den handskrivna lappen.

*Det är okej. Du behöver inte berätta.*

Ett värmande leende flyter över hans läppar. Och vad annat kan jag göra än att helhjärtat bemöta det. Med ännu rödkantade ögon, men nu glittrande blick, lutar han sig fram och kramar om mig.

"Tack", mumlar han igen. "Tack för att du förstår."

Genom min kropp far en ilande kyla, och hela jag förvandlas till ett isberg. Stel och kall. En förvandling som Ogge inte låter gå obemärkt förbi.

"Är du okej?" undrar han förbryllat.

Men det är inte de orden som ekar i mitt huvud.

Tack för att du förstår. Inget konstigt. Han menade bara väl med det han sa, men trots det är det som att jag har förlorat förmågan att le. Jag känner ingenting. Inget annat än mitt hjärta som dunkar i en rasande fart i bröstet.

"Vad är det?" Ogge släpper omfamningen och ser oroligt på mig.

Vad det är. Det är mycket. Inte massor, men stort. Det finns ingen anledning till att hålla tyst längre. Ogge är inte dum, han fattar ju att något är fel. Och det har nu gått för många sekunder för att bara vifta bort det hela.

Han ska få veta.