Bit min läpp

tre-kant

Jag vaknar upp sent. Jag orkar inte bry mig, för i skolan är jag tvungen att träffa honom. Med trötta steg drar jag mig fram till garderoben och slänger på mig det som kommer mig till hands.

Jag bryr mig inte om att sminka mig utan tar en titt i spegeln och stirrar på den förkrossade sengångare som står framför mig.

Mitt körsbärsröda hår når ned till axlarna och luggen är jämt klippt ned till ögonbrynen. Jag brukar alltid ha kraftigt med svart eyeliner runt ögonen som får mina stora gröna ögon att se smala ut men inte idag. Ett fåtal fräknar lyser orangea på mitt ansikte. Trots att de är näst intill osynliga hatar jag dem.

Den pösiga mörk lila T-shirten med klottrig text räcker sig ända ned till knäna så att det nästan inte syns att jag har jeans shorts på mig.

Vem bryr sig?

Jag tror folk är rädda för mig, för jag ser kaxig ut. Men jag är raka motsatsen. Jag vill känna närhet, ha kontakt och sociala interaktioner har inte varit min starkaste sida heller.

Allt är rätt ironiskt egentligen. När mitt hjärta tillslut finner kärlek som det så länge hungrat efter så är det en bög! Jag småflinar.

Får väl låtsas som om inget har hänt.

Det är tomt i korridoren, alla lektioner har redan börjat. Min ryggsäck hänger löst på ena axeln. Jag ska precis stiga in i klassrum 28 då något vått färgar min trosa röd.

Fan bindan!

En ängslig grimas sätter sig på mitt ansikte när jag springer bredbent mot skoltoaletten. Jag är så äcklad och obekväm att jag inte ser killen jag rusar rakt in i. Han ryggar bara bakåt någon decimeter medan jag faller och slår ryggen i det sunkiga golvet.

"Oj, är du okej?"

Han böjer sig fram och tar tag i min arm. Med ett ryck lyfter han upp mig. Allt är suddigt och halvklart. Sakta formas en lång kontur framför mig.

Han har mörk snedlugg som sticker ur en havsblå beanie. Hans ögon är av den ljusare nyansen, en blandning mellan honung- och choklad brunt och en gnutta bärnstensröd. Hans ceriserosa läppar rör på sig men jag hör inte ett ord av vad han säger, mitt huvud bultar fortfarande.

"Jag har mens, måste gå på toa" stammar jag tillsist.

Vafan?! Jag är nu officiellt den äckligaste människan på jorden.

Han skrattar osäkert och frågar återigen om jag behöver någon hjälp. Men jag skakar bara huvudet och går därifrån, illröd i ansiktet.

"Jag har mens" upprepar jag för mig själv framför skoltoalettens spegel medan jag torkar ansiktet och himlar med ögonen.

Tur att det inte var någon jag kände.

Med tanke på att skolan hela tiden får nya utbytesstudenter är chansen att vi möter varandra igen ganska liten.

Jag beger mig ännu en gång till klassrum 28. Min lärare Sören kommer att vara skitsur. Jag öppnar dörren till klassrummet, det är tyst och alla blickar riktas mot mig. Inklusive hans, killen som jag sprang in i. Han står vid katedern. Vi stirrar på varandra. Han rodnar. På whiteboarden bakom honom står det

"HUGO BÄCK" i versaler.

"LÄRARE I FILOSOFI OCH PSYKOLOGI."

Jag har en känsla av att detta kommer bli den obehagligaste dagen i mitt liv.