Bit min läpp

tio färger

Det är dagen efter.

Dagen efter ett brustet hjärta.

Dagen efter en oförklarlig kärlek.

Dagen efter två själar skiljts åt.

Jag vet hur han känner sig, då jag kände exakt samma sak när han knuffade bort mig i toan. Jag vet hur det känns att sitta framför någon och stirra på deras läppar och veta att man inte kan kyssa dem. Det svider, det klöser och det bränns.

Jag vet.

Vi människor är så okänsliga, kalla och hatiska. Samtidigt som vi är känsliga, varma och älskvärda. Vi är en osaklig blandning av det goda, det fula, det onda och det vackra. Vi männi-

"Sjunkit in i dagdrömmarnas värld?"

Det är Hugo.

Jag väcks upp ur min trans och inser att jag befinner mig i skolkorridoren. Hans leende lyser upp som en sommardag, den är varm, utstrålande och omtyckt. En vacker kontrast jämfört med det regniga höst vädret som piskar utanför. Han har lika, om inte mer definierade käkbens drag än Liam, men där slutar liknelserna. Liam har en något femininare kropps uppbyggnad trots att han ser väldigt manlig ut, medan Hugo är bredare, hårdare och tuffare. Hans armmuskler väller upp när han står med händerna i kors lutad mot väggkarmen.

"Regnet viskar sagor utan lögner och svek till mig, då hamnar man lätt på en rofylld plats" svänger jag filosofiskt och småler sorgset.

Han fnissar och sätter sig bredbent och framåtlutad på bänken bredvid mig.

"De skulle vi må bra av, en värld utan lögner och svek" han låter sin blick vandra utanför fönstret och bortom oändligheten.

"Du gillar blått va?" säger jag för att lätta stämning.

Det är mer av ett påstående än en fråga.

"Gillar det gör jag, men det är inte min favoritfärg" säger han utan att slita blicken från de blöta höstlöven.

"Jag älskar den enda färg som inte finns i mina ögon"

Jag har studerat Hugos ögon några gånger men har då aldrig tänkt på vilken ögonfärg som inte upptar hans färgstarka iris.

"Ganska ironiskt faktiskt. Vi människor strävar hela tiden efter det som vi inte har. Och när vi väl har det blir det som stoft som rinner ur händerna på oss. Obetydligt"

Liam...

Jag skrattar hopplöst. Stämningen är lite dyster så jag vänder mig från honom och frågar glatt:

"Vilken ögonfärg har jag?"

"Grön" svarar han snabbt.

Jag fnyser.

"För enkelt du såg ju in-"

Jag blir avbruten.

"Men i mörkret blir dem mer smaragd liknande och det ser ut att slå små svaga gnistor om dem. Glödande gnistor som ser det bara blinda hör. Tittar du ut mot det matta ljuset blir dem något limegröna och fylls med en förväntan, ett hopp. Som om du vill få vingar och bryta dig ur en bur som bittert omfamnar din själ. Du är en inlåst duva som vill flyga över de grön- täckta bergen och väcka liv i alla sovande väsen. Kyssa varenda skapelse. Du Eleonora, är solen."

Mitt ansikte blir illrött. Vilken charmör...

Jag stirrar storögt ned på marken och drar mig sakta och diskret ifrån honom. Jag är rädd att han ska höra min hjärtklappning. Det slår så hårt.

Vi sitter tysta bredvid varandra en lång stund, men till sist vågar jag titta upp på honom, i hopp om att han fortfarande tittar ut. Men det gör han inte, utan våra blickar möts. Jag sitter alldeles stel, som förlama och tittar på honom, betraktar hans hårda men vackra ansikte. Det är då jag märker att den enda färg som inte fyller Hugos mystiska ögon, är grön.

Mitt hjärta

börjar rusa.