Bit min läpp

poetiska tolvan

Rekommenderad låt att lyssna på till kapitlet: Until We Bleed - Kleerup feat. Lykke Li

Mina händer och fötter är hårt hopknutna. Min nakna kropp vilar i den fjuniga sängen om är bäddad med tunna lager av sammet i olika färger. 

Blått

Brunt

Grått

Hans färger...

Det gröna tyget ligger i min mun, knuten runt mitt huvud.

"Jag älskar grönt" viskar han med sin mörka röst vid mitt öra.

Jag är livrädd.

2 dagar tidigare.

Jag kan inte möta Hugos blick längre, inte efter den där drömmen. Inte heller Liams. För det mesta fokuserar jag på studierna istället, Feliciana har inga krav på mig så jag förlitar mig på min egen självdisciplin, vilken är väldigt skakigt just nu. Allt var enklare förr, när man var yngre. ingen brydde sig om onödiga kroppsideal och alla oskrivna regler var ännu inte existerande. Man var fri.

Fri från normer

Fri från etiken

Fri från känslorna

Att växa upp är nog mest förfärliga skeendet i människolivet, tja nästan varje människoliv. Feliciana har lyckats hålla kvar vid sitt barnasinne.

Eftermiddagen är tråkig då vi pratar samhällsekonomi och politik. Jag hatar politik. Enligt mig finns det inte något gott och ont i världen, endast en makt och människor som väljer att ta den. Sista lektionen innan helgen är filosofi, som jag valt till själv. Lektionen är alltid intressant och eleverna som går dit gör det av eget intresse, alltså finns där en gnutta intellekt i alla fall. Det som inte är lika trevligt är att Hugo håller i den, och att Liam också tar den kursen.

Och vi sitter bredvid varandra...

Längst fram.

"Idag ska ni få läsa upp dikterna jag bad er skriva förra gången. Det är bara att resa sig upp och läsa." börjar Hugo.

Det är alldeles tyst, ingen vågar läsa först. Hugo vänder sig om börjar skriva på tavlan. Jag har inte tittat på Liam, inte ens för en sekund. Utan bara stirrat rakt fram. Plötsligt hörs det hur en stol gnisslar mot golvet och någon reser sig upp.

Det är Ian. Han börjar läsa.

"Jag ser dig,

trots att jag är blind.

Jag lyssnar på dig,

trots att jag är döv.

En ensam duva

med krossade tårar,

som tålmodigt väntar

på det som aldrig

kommer bli mitt."

Jag ser hur han ger en snabb blick åt Liams håll innan han sätter sig. Liam bara stirrar ner i sitt papper med dikten på. Den är täckt med våta fläckar. Det skär i mitt hjärta.

Med tanke på dikten har de nog gjort slut, om dem nu ens var ihop.

Fler och fler läser upp sina dikter och jag ser hur fascinationen på Hugos ansikte växer. Tillsist är det bara jag och Liam kvar. Ingen av oss verkar vilja läsa först. Vi vrider våra huvuden mot varandra och våra blickar möts. Han är fylld med hat och besvikelse medan mitt hjärta bultar med rädsla. Vi bara stirrar på varandra, en lång stund. Viskningar hörs bakom oss och ett och annat rop når ut.

"Hallå ska ni köra eller?"

"Hugo säg till dem!"

Men Hugo står bara vid katedern och iakttar vårt möte. Ingen vägrar backa. Vi är två lejon i en kamp om bytet.

Jag ska vinna

Jag ska vinna

Jag sk-

Nej.

Jag förlorar. Jag orkar inte se honom i ögonen längre. Det får mig att må illa. Istället flyger jag upp och börjar läsa min dikt med inlevelse. Liam återgår till att stirra ned på sitt papper, jag skymtar ett leende hos honom.

"Graciösa rörelser

Maliciösa leenden

En prins

och en prinsessa

hugger en klyfta

i etiken.

Dem drömmer en dröm

men förlorar ett krig

De ska fly

sin enda vetenskap

så att hjärtesåren

blir hovets börda.

Varje steg

Skapar en jordbävning

Varje andetag

Skapar en tornado

Varje skratt

Tar dem närmre.

Bort från helvetet

Bort från evigheten

Tillsammans ska de erövra

sina egna kroppar"

Det är en gammal dikt, som jag skrev när jag ännu levde i min besatthet för Liam. Nu kanske den mer riktar sig mot Hugo, men det vill jag inte. Jag vågar inte.

Sist ut är Liam, han darrar då han reser sig upp. Vi växlar en blick som är minst sagt obehaglig. Tårarna på pappret har torkat så att det blivit skrynkligt.

Han harklar sig innan han börjar.

"Bakom buskarna

ligger jag naken.

Med torkad lera

som täcker mitt bröst.

Jag spänner bågen

och riktar pilen.

Min måltavla,

den sista strängen.

Tårarna sover

och paniken vilar

Allt jag vill

är att bli ren.

Men vart

ska någon som jag

flykta.

När inte ens döden

vill ha min kyss."

Det är alldeles tyst i klassrummet. Jag har fått rysningar i kroppen, det värker.

Sedan börjar någon applådera,

och en till,

och en till.

Hela klassrummet står och applåderar, jag tror mig till och med höra en busvissling eller två.

Tillsist applåderar jag med, men med ett dåligt samvete. Här står vi alla glada och applåderandes.

Till en självmordstext.