Rekommenderad låt att lyssna på till kapitlet: Until We Bleed - Kleerup feat. Lykke Li
Mina händer och fötter är hårt hopknutna. Min nakna kropp vilar i den fjuniga sängen om är bäddad med tunna lager av sammet i olika färger.
Blått
Brunt
Grått
Hans färger...
Det gröna tyget ligger i min mun, knuten runt mitt huvud.
"Jag älskar grönt" viskar han med sin mörka röst vid mitt öra.
Jag är livrädd.
2 dagar tidigare.
Jag kan inte möta Hugos blick längre, inte efter den där drömmen. Inte heller Liams. För det mesta fokuserar jag på studierna istället, Feliciana har inga krav på mig så jag förlitar mig på min egen självdisciplin, vilken är väldigt skakigt just nu. Allt var enklare förr, när man var yngre. ingen brydde sig om onödiga kroppsideal och alla oskrivna regler var ännu inte existerande. Man var fri.
Fri från normer
Fri från etiken
Fri från känslorna
Att växa upp är nog mest förfärliga skeendet i människolivet, tja nästan varje människoliv. Feliciana har lyckats hålla kvar vid sitt barnasinne.
Eftermiddagen är tråkig då vi pratar samhällsekonomi och politik. Jag hatar politik. Enligt mig finns det inte något gott och ont i världen, endast en makt och människor som väljer att ta den. Sista lektionen innan helgen är filosofi, som jag valt till själv. Lektionen är alltid intressant och eleverna som går dit gör det av eget intresse, alltså finns där en gnutta intellekt i alla fall. Det som inte är lika trevligt är att Hugo håller i den, och att Liam också tar den kursen.
Och vi sitter bredvid varandra...
Längst fram.
"Idag ska ni få läsa upp dikterna jag bad er skriva förra gången. Det är bara att resa sig upp och läsa." börjar Hugo.
Det är alldeles tyst, ingen vågar läsa först. Hugo vänder sig om börjar skriva på tavlan. Jag har inte tittat på Liam, inte ens för en sekund. Utan bara stirrat rakt fram. Plötsligt hörs det hur en stol gnisslar mot golvet och någon reser sig upp.
Det är Ian. Han börjar läsa.
"Jag ser dig,
trots att jag är blind.
Jag lyssnar på dig,
trots att jag är döv.
En ensam duva
med krossade tårar,
som tålmodigt väntar
på det som aldrig
kommer bli mitt."
Jag ser hur han ger en snabb blick åt Liams håll innan han sätter sig. Liam bara stirrar ner i sitt papper med dikten på. Den är täckt med våta fläckar. Det skär i mitt hjärta.
Med tanke på dikten har de nog gjort slut, om dem nu ens var ihop.
Fler och fler läser upp sina dikter och jag ser hur fascinationen på Hugos ansikte växer. Tillsist är det bara jag och Liam kvar. Ingen av oss verkar vilja läsa först. Vi vrider våra huvuden mot varandra och våra blickar möts. Han är fylld med hat och besvikelse medan mitt hjärta bultar med rädsla. Vi bara stirrar på varandra, en lång stund. Viskningar hörs bakom oss och ett och annat rop når ut.
"Hallå ska ni köra eller?"
"Hugo säg till dem!"
Men Hugo står bara vid katedern och iakttar vårt möte. Ingen vägrar backa. Vi är två lejon i en kamp om bytet.
Jag ska vinna
Jag ska vinna
Jag sk-
Nej.
Jag förlorar. Jag orkar inte se honom i ögonen längre. Det får mig att må illa. Istället flyger jag upp och börjar läsa min dikt med inlevelse. Liam återgår till att stirra ned på sitt papper, jag skymtar ett leende hos honom.
"Graciösa rörelser
Maliciösa leenden
En prins
och en prinsessa
hugger en klyfta
i etiken.
Dem drömmer en dröm
men förlorar ett krig
De ska fly
sin enda vetenskap
så att hjärtesåren
blir hovets börda.
Varje steg
Skapar en jordbävning
Varje andetag
Skapar en tornado
Varje skratt
Tar dem närmre.
Bort från helvetet
Bort från evigheten
Tillsammans ska de erövra
sina egna kroppar"
Det är en gammal dikt, som jag skrev när jag ännu levde i min besatthet för Liam. Nu kanske den mer riktar sig mot Hugo, men det vill jag inte. Jag vågar inte.
Sist ut är Liam, han darrar då han reser sig upp. Vi växlar en blick som är minst sagt obehaglig. Tårarna på pappret har torkat så att det blivit skrynkligt.
Han harklar sig innan han börjar.
"Bakom buskarna
ligger jag naken.
Med torkad lera
som täcker mitt bröst.
Jag spänner bågen
och riktar pilen.
Min måltavla,
den sista strängen.
Tårarna sover
och paniken vilar
Allt jag vill
är att bli ren.
Men vart
ska någon som jag
flykta.
När inte ens döden
vill ha min kyss."
Det är alldeles tyst i klassrummet. Jag har fått rysningar i kroppen, det värker.
Sedan börjar någon applådera,
och en till,
och en till.
Hela klassrummet står och applåderar, jag tror mig till och med höra en busvissling eller två.
Tillsist applåderar jag med, men med ett dåligt samvete. Här står vi alla glada och applåderandes.
Till en självmordstext.
YOU ARE READING
Bit min läpp
Teen FictionDe säger att kärlek dödar. I mitt fall, bokstavligen. ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ En erotisk novell om mitt liv med dramatiska vändningar, häpnadsväckande hemligheter och massor av kyssar. Jag är redo att berätta den ohörda sagan... Rekommender...