Bit min läpp

sex eller to(r)n(ado)?

Väldigt rekommenderad låt till kapitlet: In the House - In a Heartbeat av John Murphy

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag sitter bredvid Elisa med stigande panik som omsluter mig. Det är tyst medan Hugo skriver på tavlan. Elisa är lugn. Hon vet att jag sneglar på henne då och då och ler därför strålande ut mot tomma intet. Det är skrämmande.

Med tanke på det sminkbombade ansiktet kan hon enkelt förknippas med en psykopatisk clown när hon sitter och flinar sådär.

En klump knyter sig hårt i magen när hon placerar sin hand på mitt lår och viskar utan att titta på mig.

"Var det såhär han gjorde?"

Långsamt drar hon upp handen längst med låret.

"Var det mysigt när han sa att han älskade dig?"

Hon drar bort handen, sträcker upp den i luften, får ordet och svarar på en fråga Hugo ställt som jag inte ens lyssnat till.

Hur fan kan hon veta?

Att jag frågar mig den frågan är dumt. Elisa vet alltid allt... men hur?

Hon återgår till att trakessera mig när Hugo vänder ryggen till. Klassen ligger i dvala och alla är trötta då Hugo har en lång föreläsning om hjärnans olika delar. När solen äntligen visar sig efter en kall och mörk vinter vill man hellre vara ute.

"Ska vi ses hos mig för att ta en "fika" sötis?" viskar Elisa med en tillgjord röst.

Jag försöker koppla det till något men kommer inte på det.

"Jag måste pudra näsan lite" fnittrar Elisa plötsligt rakt ut så att alla halvsovande elever rycker till.

Hugo nickar och hon reser sig, går förbi eleverna som åter igen sjunkit ner i stolarna och mot klassrumsdörren. Jag glor på henne med stora, förskräckta ögon.

Vad ska hon göra?

Innan hon kliver ut svänger hon lågt runt med något i handen och hånler mot mig. Jag för handen blixtsnabbt mot fickan.

Min mobil.

Jag tassar snabbt ut ur klassrummet innan Hugo hinner hejda mig och följer den starka doften av rosparfym som jag vet kommer leda mig till Elisa. Korridoren är tom och jag svänger in vid hörnet mot hallen med toaletter.

Då träffar en rak höger mig i vänstra käkbenet så att jag faller bak och slår i golvet. Det känns som om hela min rygg knäcks. Hon riktar en spark mot min mage vars smärta jag hinner dämpa genom att skydda mig med armarna. Fast istället så brinner en svindlade smärta ned till fingertopparna. Hon sjunker ner vid mig så nära att hennes andetag piskar mig i ansiktet. Det bultar i kroppen när hon tar tag i min hårbotten och lyfter upp mitt huvud från marken.

"Håll dig borta från Hugo din lilla hora" väser hon och släpper mitt huvud så att det dunkar i marken. Sedan slänger telefonen på mitt ansikte så att det blir ett jack i näsan och skärmen spricker. När jag reser mig upp är hon borta. Jag tar upp mobilen och haltar iväg mot toaletten. Näsryggen blöder en aning och det värker i käkbenet. Det ser inte så farligt ut och gör inte särkilt ont men jag börjar gråta ändå.

Det svider.

Mobilen lyser upp och där på står min sms-konversation med Hugo.

Att hon var ett mentalt freak visste jag men inte såhär jävla störd!

Jag torkar av blodet från näsan och sköljer ansiktet. Någon i min position skulle nog vilja hämnas Elisa just nu men jag känner bara en enorm oro. Hugo kommer aldrig att förlåta mig. Jag samlar mig för att bege mig ut i krigszonen igen. Innan jag kliver ut tittar jag mig omkring. Korridorerna är nu fyllda med människor som gapar och skriker. Mitt ena öga iakttar allt som sker ur dörrmynningen.

Ingen Elisa?

Plötsligt skyms min sikt av att ett kritvitt ansikte dyker upp framför mig. Det är den konstiga tjejen från ES2 med lerbrunt, fluffigt, ovårdat hår som har massor av silkesband i olika färger nedhängandes för det. Inte en enda del av hennes klädsel går utan utsmyckning av pins, tofsar eller påsydda märken. Hennes vita Dr Martens är nedklottrade med symboler av feministiska och anti-rasistiska märken i en lika kolsvart färg som hennes läppstift. Det är som att titta på ett rörigt konstverk. Man kan inte fokusera på en enda del av henne. Utan upptäcker för varje sekund en ännu mer detaljerat utsmyckad kroppsdel än den förgående.

"Ärru färdi?" frågar hon och gungar fram och tillbaka på fötterna.

"Men whata shit har hänt me ditt ansikte?" flämtar hon genast och tar ett redigt tag om mitt käkben, där det gör som ondast. Hon inspekterar mig noga och börjar sedan fumla runt i sin röda vintage väska. Ett plåster placeras på min näsa och jag förses sedan med en flaska pepparspray och ett litet tjutlarm.

"Du måste skydda dej för fan" säger hon skarpt och dunkar mig i ryggen så att jag snubblar ut ur toaletten. Hon klämmer sig in där jag stod och säger:

"På onsda klockan åtta på kvällen vid Järntorget, så fixar ja det dära jacket"

Sedan låser hon efter sig och jag faller in i den mullrande folkmassan. Man kan påstå att det var ett märkligt möte, men jag har inget emot folk som inte följer normativa riktlinjer och bryter ideal. De människorna tenderar alltid att vara intressantare än överklass fjortisar som Elisa Hersvall.

Jag är på min vakt när jag smyger tillbaka till klassrum 28. Jag vill inte riskera att stöta på psykopaten igen. Jag öppnar dörren en aning men låter den stå på glänt när jag hör och ett dovt mummel inifrån. Två konturer som jag inte kan urskilja står och pratar med varandra.

"Äsch sluta, det är över nu. Du har alltid varit vid min sida." hör jag Liam säga.

"Det gör ont inom mig när jag tänker på allt du genomgått, att jag inte gjorde mer"

Det är Liam och Ian.

Jag förstår inte varför de är så hemlighetsfulla. Hela skolan vet redan att de har ett förhållande. Men jag kan inte föreställa mig allt hat dem skulle få om de var öppna med det.

I vilket fall behövde jag inte lyssna mer. Deras konversation var väldigt privat och hela mitt liv skulle inte vändas upp och ned bara jag gick därifrån, om jag bara hade dragit hem och druckit en kopp te och somnat till en påslagen tv, skulle mitt liv varit bättre nu.

Nyfikenhet är inte alltid en bra egenskap.

För jag stannade, lyssnade och såg istället.

Jag hörde när de flörtade med varandra och såg när de backade bakåt i min sikt och kysste varandra passionerat.

Jag såg två snygga långa killar i famnen på varandra.

Jag såg det mycket uppenbara.

Jag såg Liam och Hugo.