Bit min läpp

tre ton kärlek

1 dag tidigare

Det är kallt. Höstkylan har övergått till slask och regn, och människornas diskreta leenden gömmer sig numera bakom stickade halsdukar. Ovist nog satte jag endast på mig min tunna gula regnrock som når ned till knäna i kombination med en rund oxblodsröd ullmössa som lyser lika starkt som mitt läppstift i samma färg.

Leggings har jag två lager av, den innersta i svart och den yttre i mintgrön samt ett par långa brun-vita stövlar som når upp till låren. På min rygg vilar Felicianas ryggsäck med stora knappar på i matta färger. De flesta skulle kalla mig för hipster eller boheme, men jag definierar inte mig själv med någon klädstil. Att utseende kategoriserar människan i fack är sorgligt.

Jag har precis varit i Världskulturmuseet och vandrat runt på utställningen "Secret Love", om den tabubelagda hbtq-rörelsen i Östasien. Tragiskt nog lever många homosexuella i rädsla för fördomar mot deras läggning även i Sverige. Jag kan inte fatta att människor får skit för det mest oskuldsfulla och ofarliga i samhället: Kärlek.

Ända sedan hela skolan fått reda på att Liam är homo, har hans skåp alltid varit nedklottrat.

KUKSUGARE

JÄVLA BÖG

DÖ DITT ÄCKEL

DÖ

DÖ!

DÖ!!!

Varje gång jag tänker på det vill min hjärna explodera. Jag kan inte ens föreställa mig hur många tårar han måste fälla, hur jävla hårt det svider.

Jag suddar alltid ut skällsorden när jag passerar hans skåp i ren frustration, men inte han. Han pratar inte, låtsas inte bry sig. Precis som de fega lärarna på vår skola som inte bryr sig. Låser öronen för att slippa konflikt. Vägrar att se.

De är dem riktiga förövarna.

Förutom Hugo som verkar ha samtal med Liam ibland. Något man förväntar sig utav en lärare i psykologi.

Men trots all min predikan om rättigheter hit och dit är jag inte mycket bättre själv.

Min stolthet följer tre stycken budord:

Jag är kåt.

Jag är glad.

Jag är tacksam.

Men verkligheten säger annat:

Jag är slampig.

Jag är feg.

Jag är ovärdig.

Usch

Snabbt ruskar jag mig ur den negativa tankebanan och beger mig in i en okänd ekologisk livsmedelsbutik belägen vid hörnet av en innergata. Det för att köpa de ingredienser som krävs för att brygga en spansk chilichoklad dryck.

Givetvis är det Felicianas förfrågan.

Jag radar igenom flera hyllor fullproppade av örter av alla slag.

"C-C-C" repeterar jag i huvudet och drar fingret längst med kryddorna för att hitta rätt bokstav. Plötsligt får jag syn på ett par kisande ögon på andra sidan hyllan, mellan kryddorna.

Ljusare än det karibiska havet.

Mörkare än natthimlen.

Hugos.

Jag slänger mig så ljudlöst som möjligt på golvet och ber till urtidernas gudar och gudarna innan det att han inte ska ha sett mig.

Givetsvis är han inte bara snygg, poetisk och smart utan en jävla miljöaktivist också, han tar säkert hand om hemlösa hundvalpar på sin fritid och donerar blod varannan månad. Jag orkar inte bli besatt av ännu en kille!