Bit min läpp

fy sjutton

En gråvattning saft tömdes ur min kropp. "Jag är törstig" var det första jag tänkte på. "Måste dricka", "Torkar snart ut". Och det gjorde jag, jag drack ett glas vatten och fortsatte leva igenom dagen. Log som vanligt, gick som vanligt och betedde mig vanligt. Pratade dock inte... för jag var så jävla törstig.

SÅ SINNESJUKT TÖRSTIG!

Men ändå så kunde jag inte släcka den.

Kanske inte var det vätske- törsten som bråkade med mig, utan törsten efter att döda...

Klockan är strax över åtta och jag sitter på 3:ans spårvagn till Järntorget, där jag ska träffa Juno. Flummet från E2.

Kanske hon kan sy ihop mina trassliga relationer också?

Det var ju så tydligt från hela början! Liam sa att han var kär i någon och att det var komplicerat, det finns ju inget mer komplicerat än en lärare. Man fattar ju fan inte ens vad de säger.

Såklart det är en lärare!

Jag vill dunka huvudet i spårvagns-stången som Dobby i Harry Potter.

Dumma, dumma Eleonora!

Men det gör jag inte, utan jag kliver med full kontroll av spårvagnen och sätter mig vid den avstänga fontänen. Jag skulle se bra ut på den där kvinno- statyerade fontänen. Jag kan kallas för den smärtfyllda jungfrun, eller ja föregående jungfrun...

Det är en dåsig kväll som belyses av dimmiga gatlampor och mörkblå slöjor i himlen. Värmen har börjat hålla sig även på kvällstid men jag fryser ändå. Inombords.

Det känns som jag nu tagit ett kliv tillbaka till kapitel ett, till den första rutan, då jag kände mig ensam och patetisk. Det är en ond cirkel.

"Woop, woop", hörs det ljudligt borta från Bryggeriet. Det är Juno, och femton om inte tjugo andra...

Ju mer de närmar sig desto högre blir deras skratt, desto snabbare blir deras steg och desto skarpare blir deras konturer. Piercingar, tatueringar, kläder i allt ifrån svart till rosa, ölburkar som skvalpar och snuskig röklukt som klistrat sig fast vid deras kroppar.

Jag känner igen typen. Rebellerna.

"Omigod! Du kom!" tjuter Juno och skuttar in i min famn.

"Kom så ska jag introducera dig till gänget!" piper hon glatt och drar mig i armen.

Lite motvilligt tar jag henne i armkrok och närmar mig gruppen av människor som ser betydligt mycket äldre ut än både mig och Juno.

Folk i Hugos ålder, precis vad jag behöver...

"Okey så det där är BBC" säger hon och pekar på en mörk lång kille med stora läppar som trampar ned sin cigg. Han tittar upp på mig med en iskall blick som får mig att titta bort.

"Du vill nog inte veta varför han kallas så" fnissar hon och gestikulerar något som ska föreställa stor längd med händerna.

"Och där har vi Ray, han är från Nebraska så han fattar inte ett skit svenska"

Det är en smal, vad jag skulle gissa på: indian med uppklippt jeans jacka och slappt ansiktsuttryck. Han ger mig ett avkopplat leende och återgår sedan att lyssna på den korta emo tjejen som står och pratar med honom.

"Och där har vi-" Juno avbryter sig själv och springer fram till en kraftig skallig kille med svart skinnjacka och hårda dödskalletatueringar i ansiktet.

De grovhånglar stort innan Juno drar med honom fram till mig med ett brett leende på läpparna.

"Detta är Nyxon" säger hon och rättar till sitt hår som blivit rufsigt efter det hårda grepp han höll fast henne i när de stack ner tungorna i varandra.