Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Sorg

(Jag måste bara säga detta först innan ni  börjar läsa. Tack så sjukt mycket för 597 läsare, ni fattar verkligen inte hur glad jag är nu. Och nu vill jag bara säga att jag hoppas ni gillar kapitlet trots det dystra namnet)

——————————

Mitt i natten spärrade jag upp ögonen och reste mig upp från sängen, min sovrumsdörr öppnades av sig själv när jag sakta men säkert gick ut från rummet och sen lika sakta ut från huset, sen in mot skogen med en ekande röst i huvudet som sa:

"Kom, kom till mig, kom till mig, du kommer inte lida något mer"

Jag gick längre och längre in i skogen tills jag stannade till vid en sjö, där stod jag helt blixtstilla tills jag föll ner på marken och vaknade hastigt upp och kollade omedvetet runt omkring mig men såg inget annat en den stilla sjön som lyste i fullmånens sken och alla mörka träd som skrämde mig.

"Var är jag?" Frågade jag oroligt.

"Du är vid din dödsplats" hörde jag det eka bland träden.

"Vadå dödsplats? Jag lever fortfarande och Lukas kommer rädda mig så det så" sa jag irriterat och kollade runt.

Från skogens mörka vrån hörde jag hur någon skrockade ondskefullt och det fick mig att rysa längst hela ryggraden. 

"Ha Lukas, han kommer inte alltid att finnas där för att rädda dig, en dag kommer han lämna dig för att dö"

Orden fick mig i en liten chocktillstånd och fick tårarna att hota mig bakom ögonlocken, orden gjorde mig verkligen svag och det får bara inte hända.

"Du ljuger, Lukas skulle aldrig låta mig dö" ropade jag argt med tårar som lyckas tränga sig fram.

"Ååå lilla Alexia, lilla stackars Alexia. Han ror inte för det, det är en del av hans förbannelse som inte går att bryta, du och alla han älskar kommer att dö" ekade rösten och hånskrattade ondskefullt.

Helt förstörd av orden så försökte jag resa mig upp men kände genast hur någon eller något puttade ner mig till marken igen, men ändå så gav jag inte upp utan försökte igen då jag hamna på marken igen.

Trädens rötter stack upp ur jorden och slingrade sig emot mig med hög fart och otur i det slingrade dom sig runt min hals, dom drog åt så jag fick svårt att andas och jag försökte desperat att få bort rötterna men det gick inte. För varje gång jag kämpade drog dom åt hårdare.

Men efter några få sekunder såg jag hur en brinnande pil kom skjutandes och träffade rötterna så dom gick ner under marken igen med ett nästan öronbedövande skrik. Och helt automatiskt satte jag mig på alla fyra och la ena handen på bröstet för att försökte hitta luft igen.

När jag hade fått tillbaka andningen så kom Lukas springandes emot mig och ställde sig framför mig.

"Hur gick det?" Frågade han och kollade på mig.

"Det gick bra" sa jag med en liten hes röst och kollade på honom.

Han räckte fram en hand till mig och hjälpte mig upp, men precis när jag hade kommit på fötter igen så ekade ett ondskefullt skratt bland skuggorna.

"Hahaha Lukas äntligen kommer du i rätt om tid för att se din enda kärlek dö" hörde vi det säga.

"Försök du bara" sa Lukas bestämt och knyte sina nävar lite grann.

Vi kollade runt för att hoppas kunna se något, men inget fanns i syne som varken rörde sig eller som kunde föreställa något annat än träd och buskar. Den krypande rädslan tog över mig, för jag är verkligen rädd för vad som ska hända.