Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Oväntat besök

När jag vaknade den morgonen var det första jag såg mitt gamla rum, jag satte mig hastigt upp och trodde att allt bara var en dröm om Lukas, skogen och allt annat. Men när jag kände hur halsbandet hänger runt halsen, hur kalla berlockerna var på armbandet och hur Aurora sov vid mina fötter.

När jag såg i spegeln det stora ärret på magen fattade jag att inget av det här var en dröm men vad gjorde jag då här? Och varför? Jag ställde mig hastigt upp och kollade ut genom fönstret för att kolla om Lukas var där men ingen var ute i trädgården. I fönsterrutan såg jag att Kayla kom in i rummet så jag vände mig om kollade oroligt på henne.

"Vad är det som händer? Vad gör jag här?" Frågade jag och man kunde höra tydligt paniken i min röst.

Varför jag hade panik har jag ingen aning om men jag undrade bara varför jag är här och varför Lukas inte är här. För jag har väl inte missat att vi har åkt hit? Eller har jag?

"Ehm Alexia det här kommer kännas tungt för dig att höra men jag är din bästa vän och kan inte hålla några hemligheter för dig" sa hon och jag märkte att det var något på tok.

Vad menade hon med att det här kommer kännas tungt för mig? Och varför är jag ens här? Jag måste ha missat att vi har åkt hit annars är jag galen, för jag kan ju inte ha drömt allt som hände sen vi var här sist?

"Kayla vad är det?" Frågade jag oroligt.

Hon tog ett djup andetag och kollade på mig med en blick som gjorde mig mer orolig och räddare än vad jag redan var, vad var det som hade hänt?

"Inatt ringde Lukas till Ylvali och sa att hon skulle hämta dig för att Lukas sa att det är för farligt för dig om du stannade och hon visste att om Lukas sa att det var farligt för dig så är det så, så jag och Ylvali åkte mitt i natten och hämtade dig" sa hon försiktigt för att jag skulle kunna smälta det.

Precis då kände jag hur hjärtat stannade upp i bröstet och jag knappt kunde få luft, det kändes som om hela rummet snurrade och mitt huvud yrade. Det kändes som om en del av mig är borta, Lukas är en del av mig och jag kan inte smälta detta. Jag kunde fatta varför min familj skickade Kayla för att säga detta, för efter Lukas så är hon den enda jag kan lyssna på om jag var upprörd.

Jag satte mig i sängen helt mållös av orden som flög ut ur Kayla's mun, mins armbågarna hade jag tryckta mot knäna och händerna på huvudet. Kayla satte sig bredvid mig och kramade tröstande om mig, mina ögon började tåras och Kayla visste vad som skulle pigga upp mig.

Hon satte på en melodi som jag och hon brukade hitta på en sångtext till när vi var små och hon visste att det alltid piggade upp mig.

"Ditt hjärta kanske är krossat, men det här var för ditt bästa. Tro mig min vän, om ni verkligen älskar varandra kommer ni hitta tillbaka" sjung Kayla och kollade på mig men jag sjöng inte så hon fortsatte.

"Försök inte stå emot, jag vet att du vill. Den vind som är osynlig och blåser tyst mot din kind men när den viskar i skogen mörka vrå lyssna på den och din dröm kan slå in" fortsatte hon och log mot mig.

När jag inte svarade skakade hon mig lite försiktigt och log.

"Kom igen jag vet att du inte kan stå emot" sa hon glatt.

"Dina tårar faller ner för din kind, min kära vän du kan dölja dina tårar men inte ditt hjärta och din själ som bara skriker av smärta"

Jag suckade och log mot henne för hon tänkte inte ge upp, så visst om hon vill att jag ska sjunga så får jag väl det annars kommer hon aldrig sluta.