Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Lukas är hemma

Veckan har gått och idag skulle äntligen Lukas komma tillbaka, jag stod utanför ytterdörren och väntade på att Lukas skulle komma. När han äntligen kom log jag mot honom och han log tillbaka samtidigt som han hoppade av Blixten, jag försökte dölja det jag hade bakom ryggen så att Lukas inte skulle se det men jag var lite för glad att se honom så jag tänkte inte så mycket på den.

"Hej Lukas" sa jag glatt.

"Hej Alexia" sa Lukas och gick mot mig.

"Så hur har det gått på resan?" Frågade jag och log.

"Ja förutom att jag har saknat dig och Kiara så har det gått bra, hur har det gått för dig då?" Frågade Lukas och log mot mig.

"Toppen, Kiara har varit väldigt snäll nog bara för att du sa att chansen var större att hon skulle få ett syskon" sa jag och la armarna i kors, som tur var hade jag lagt det jag hade bakom mig i min bak fika så jag inte visade hon den.

Lukas skrattade till och log mot mig.

"Ja men hon har väll inte tjatat på dig?" Frågade Lukas och log.

"Nä men ändå, okej vi glömmer det nu för jag har en liten överraskning, eller en och en snarare två men det viktigaste först" sa jag lite uppspelt.

"Vad är det nu?" Frågade Lukas.

"Du får se men du måste först lova en sak, du får inte bli varken ledsen eller arg eller något annat som är negativt" sa jag lite allvarligt.

Lukas skrattade till lite och log mot mig.

"Okej om du säger det så" sa Lukas och log.

"Bra, och du måste ha på dig den här" sa jag och tog fram ögonbindeln jag hade i bakfickan.

Lukas log och tog på sig ögonbindeln utan att fråga något eller tveka, när han hade satt på sig ögonbindeln lede jag in honom och in till tronsalen där Cornelia var, eftersom vi hade bestämt att när Lukas kom tillbaka så skulle hon träffa honom. När vi kom in ställde jag Lukas några meter ifrån Cornelia plus Ally och Kiara som stod bredvid henne, jag tog av Lukas ögonbindeln och log mot honom när han såg Cornelia.

"Cornelia" sa Lukas lite förvånat men något i hans röst var inte rätt, som om han dölj något.

"Ja det är jag och ja jag lever" sa Cornelia lite skyldigt.

Lukas skrattade till lite och log mot henne.

"Jag visste redan att du levde" sa Lukas och log samtidigt som han la armarna i kors.

"VA" sa alla förvånat.

"Men hur visste du?" Frågade Cornelia.

Lukas skulle precis öppna munnen för att svara när Kiara kom och kramade om hans ben.

"För att han är världens bästa pappa" sa Kiara glatt.

Lukas log och la sin hand på Kiara's huvud.

"Inte riktigt rätt svar men tack" sa Lukas och kollade på Kiara med ett leende.

"Men hur visste du då?" Frågade jag lite nyfiket och kollade helt förvånat på Lukas.

"Ja hur visste du?" Frågade Cornelia.

Lukas kollade på Cornelia och log.

"Du trodde väll inte att Vilde och Alva skulle försöka ta tillbaka dig utan att säga till mig" sa Lukas och log.

Cornelia knäppte med fingrarna och log lite med ihop tryckta läppar.

"Det där borde jag ha fattat" sa Cornelia och log.

"Ja men då är ju familjen samlad igen" sa Ally och log.

"Nästan" sa Lukas och Cornelia i kör.

Jag fattade vad dom snackande om och kollade lite på Kiara som faktist inte hade fått veta så mycket om det. Jag märkte inte hur Cornelia kollade på mig fören hon gick fram till mig och log lite lurigt mot mig samtidigt som hon la sina händer på mina axlar och tryckte mig lite mot henne, jag visste vad det där leendet ville säga och jag kollade på henne som om det inte var rätt tillfälle.

"Nej Cornelia, det är inte rätt tillfälle nu" sa jag och kollade på henne.

"Vadå?" Frågade Lukas.

"Eller hur, vad menar du mamma?" Frågade Kiara och kollade på mig.

Jag kollade på Kiara och log mot henne och märkte hur Lukas log mot mig som om han visste vad jag skulle säga, jag kollade på Lukas och log lite misstänksamt mot honom.

"Varför känns det som om du vet vad jag ska säga?" Frågade jag och la armarna i kors.

Lukas skrattade till mot mig.

"Jag kan chansa" sa Lukas och log mot mig.

Jag log och skakade lite på huvudet.

"Okej vad tror du då?" Frågade jag.

Lukas log och viskade något i mitt öra, jag kollade förvånat på honom och fattade inte hur han kunde veta det.

"Hur kan du veta det?" Frågade jag förvånat.

Lukas skrattade till och log mot mig.

"Ja, jag känner ju dig bättre en du själv gör" sa Lukas och log mot mig.

Kiara kollade underligt på oss och fattade ingenting.

"Vad menar ni?" Frågade hon förvånat.

Lukas och jag kollade på henne och log mot henne, jag hukade mig och la min hand på hennes axel.

"Ja du gumman, det värkar som om du kommer få ett syskon tillslut" sa jag och log mot henne.

Lukas han lägga sina händer för Kiara's mun innan hon skrek av glädje, men oavsett om Lukas hade sina händer för hennes mun så var hennes skrik så högt att öronen ändå ville hoppa av. Efter en ganska lång stund slutade hon sitt glädje skrik och oj vad hennes lungor kunde orka, jag log mot henne och Lukas log mot mig. Alla vi var med varandra någon timme tills vi alla hörde hur någon blåste i ett trumpethorn utanför.

"Ja jag måste väll tillbaka till alverna" sa Cornelia och log.

"Redan, kan du inte stanna en stund till?" Frågade Kiara.

Cornelia log mot henne och hon log lite tillbaka.

"Ja Kiara, det måste jag men så långt ifrån är jag inte om det skulle vara så" sa Cornelia och log.

"Tråkmåns" sa Kiara lite dystert och la armarna i kors.

Alla skrattade till lite och log mot henne, Cornelia kollade på Lukas och log.

"Lukas, du måste lova en sak och bekräfta en sak" sa Cornelia lite allvarligt.

"Okej vadå?" Frågade Lukas lite underligt.

"Du måste lova att sluta oroa dig för förbannelsen, för den kommer inte vara så hemsk som du tror, tro mig jag vet vad det är men får inte säga något och du måste bekräfta att du har gömt formeln noggrant, för jag har hört att Kim är nära på att hitta den" sa Cornelia lite oroligt.

"Ja jag lovar och ja, jag har gömt den där ingen kommer att leta" sa Lukas och log.

"Bra" sa Cornelia och sprang ut.

————————————————

Den här är inte redigerad fortfarande men nu är kapitel 34 redigerad iallafall, så hoppas ni gillar det här kapitlet och det redigerade 34 kapitlet. Så får ni ha en bra dag.